Månadens visdomsord: Vargasång

1 februari 2008

Få djur har en så särpräglad ställning i människans medvetande som vargen. Gränsen mellan vördnad och rent hat är mycket tunn. Den frihet och skönhet de symboliserar för vissa betyder hot och problem för andra. Dess plats i mytologin visar ofta denna tvetydighet.

När Romulus och Remus överges av sin far, den romerske krigsguden Mars, tas de omhand av en varghona. Hon ger dem skydd och di tills mänskliga händer finner dem. De har sedan del i myten om hur Rom grundades.

I vår nordiska mytologi är Lokes son Fenrir är en gigantisk varg, med en jättinna till mor. Han växer sig så stor och stark att gudarna blir rädda för honom. De bestämmer att han ska fjättras, men lyckas inte förrän de använder sig av dvärgarnas trolldom och snaran Gleipner. När Fenrir förstår att han är fångad hugger han av Tyrs arm med sina käftar. Sedan står han fjättrad i utkanten av jättarnas rike till Ragnarök. Då kommer han att få sin hämnd, och sluka självaste Oden.
Oden har dock två egna vargar som följeslagare. Gere och Freke, Den Glupske och Den Spjuthuggande. De äter allt kött som gudahövdingen får serverat, då han föredrar att dricka vin för att inte tynga sitt sinne.

Hos folk som lever nära naturen är vargen en förebild. Den är en skicklig jägare, som värnar om flocken och på många sätt är människans jämlike. Vargarna framställs hos dessa folk ofta som kloka, starka och modiga.
I takt med att människan började odla marken och hålla djur i fångenskap förändrades dock bilden. Vargen blev en fiende som kunde ge sig på de djur man kallade sina. Det hände också att det kom till strid med människan själv, och snart föddes myter av en betydligt mer elak art.

Berättelserna om varulvar hör dit. De gör gällande att vissa människor via magi eller förbannelser förvandlas till vargar eller varglika bestar. Ofta sker det vid fullmåne och med stor blodtörst som följd. De som drabbas av en varulvs bett blir själv till en sådan, inte sällan dömd till utanförskap och kluvenhet till själen resten av livet.
Exempel på varulvsmyter finns redan i 1000-talets Völsungasaga, där hjälten Sigmund och hans son förvandlar sig till vargar med hjälp av förtrollade vargskinn.
Under medeltidens häxprocesser avrättades tiotusentals människor som beskylldes för att vara varulvar.
I skräckgenren har dessa varelser en given plats, och har likt vampyrerna blivit en bild för människans mörkare sida. Dessa varulvar är ofta betydligt mer civiliserade än i ursprungsmyterna, och lever sina liv i klaner. De kan bara dödas av silverkulor, och har vampyrerna som svurna fiender om man skall tro vissa.

Inom fantasyn speglas människans kluvenhet till detta djur än en gång. Vargen spelar vän såväl som fiende.

I boken Vargbröder har ynglingen Torak sällskap med en vargunge på sitt farliga uppdrag.

Harry Potter slåss mot varulvar, men har också en av dem som lärare och vän. Remus Lupin strider sin natur till trots på de godas sida, mot sitt eget släkte. Men när han förvandlas går inte ens Harry själv säker.

Tolkien låter Bilbo och dvärgföljet jagas av en vargflock. Han nämner också vargryttare och wargs, stridande i ondskans namn.

Eddings låter en av sina främsta magiker, Belgarath, förälska sig i varginnan Poledra. Hon antar sedan mänsklig form för kärleks skull. Efter sin död visar hon sig i sin ursprungliga form för Belgarath när nöden är som störst. Belgarath själv väljer också varghamn framför alla andra när han själv byter till djurskepnad, och på så sätt blir vargen en symbol för trohet.

En varg inom fantastiken är i mina ögon värd mer uppmärksamhet än någon annan. Nattöga, eller Nighteyes, ur Robin Hobbs Fjärrskådartrilogi. Han fångar alla de djuriska egenskaper en varg har, men hans karaktär beskriver också faran med att förmänskliga ett djur.
Han och huvudpersonen Sonen möts som unga och formbara. De utvecklar en tyst och mycket nära kommunikation, som ses som förbjuden. I och med deras nattliga jaktturer sida vid sida blir Sonen alltmer varg, och Nattöga alltmer människa. På så sätt fjärmas de båda från sitt eget släkte för att bilda en gemenskap som få andra kan förstå. Det kommer dock att visa sig att deras band, naturligt eller ej, kan besegra själva döden.
Nattöga har ett mycket okomplicerat sätt att se på världen. Han jagar när han är hungrig, vilar när han är trött och ger sig aldrig rakt in i en fara. Med tiden utvecklar han även högst mänskliga drag av sarkasm och ironi. Han har roligt åt människornas klumpighet när det kommer till livet i skogen. De murar de bygger mellan varandra förstår han inte alls, för honom är de man lever nära och tycker om flock. Flocken vet och delar allt, både lek och smärta.

Vilken gestalt vargen än ges så bygger den på mycket djupa känslor. Likheterna mellan en grupp människor och en flock vargar är slående för den som studerar dem båda. På båda fronter finns kamp om makt, och bakom den ett medvetande som inte bara söker efter föda och skydd.

Vargflocken delar alltid maten så att också den lägst stående medlemmen får lite att äta. De ägnar timmar varje dygn åt lek och social samvaro. Valpfostran är en gemensam sak, liksom försvaret av reviret. Jakterna är välplanerade så att alla flockmedlemmar har sin position att hålla och sin uppgift att slutföra för att ett byte ska kunna nedläggas. Flocken ylar tilsammans för att stärka samhörigheten och tala om för andra flockar att de finns i området. Två vargar i samma flock ylar aldrig på samma ton samtidigt i denna urtidens körsång.

Det är lätt att föreställa sig att våra förfäders liv liknade deras någon gång i urtiden.

Men vargar har en vildhet som många av oss tycker sig sakna i den värld vi delar. De tar det de behöver utan rädsla för blod. Deras vandringar korsar de osynliga gränser vi satt upp för vår trygghet. De slåss med skarpa tänder och klor istället för ord, på ett oberäkneligt sätt som skrämmer oss. Kanske ligger en del av rädslan nedärvd i våra gener från svunna vargavintrar, när de smög runt stugknuten och tog av det vi själva så väl behövde.

Det är oerhört lätt att låta fantasin spela fritt i vargarnas tassavtryck. Kring våra likheter och olikheter, deras samvaro och hårda liv. Kanske är det därför de så ofta fångas i bilder och berättelser, och platsar så väl i de världar som betecknas som fantastik.

Vargarna ger oss en möjlighet att gräva djupt i vår djuriska natur. Om detta är skrämmande eller hisnande ligger sedan i var och ens eget hjärta.

Hur skulle du fånga vargen? Genom att besvara ylandet i fjärran, eller med de händer som ger dig makt över den?
Orden står dig till buds att berätta. Vargar är temat på Novell och Diktavdelningen hela februari.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *