Människor skulle äta hela världen om de kunde

30 januari 2008

I fantasyn får vi se människor genom andra varelsers ögon och det är ofta ingen smickrande bild som framträder. Likt Elronds brutala ”Men are weak!” i Sagan om ringen-filmatiseringen vibrerar mycken fantasylitteratur av ilska över människorna. Man behöver inte leta länge för att hitta fantasyförfattare som mer eller mindre tydligt upphöjer naturen och kritiserar människan. Men få verkar följa sin vrede hela vägen.Förra året läste jag två fantasyromaner i vilka mänskligheten kritiseras på väldigt likartade sätt: vi nutida människor är giriga, egoistiska och vet inte vår plats.

Stormen av Clem Martini handlar om kråkor. De ser människor som ett problem eftersom bebyggelsen sprider ut sig så mycket att kråkorna riskerar att bli utan hem. Som en kråka konstaterar: alla djur äter något men människor skulle äta hela världen om de kunde.

I Ingo av Helen Dunmore är det istället havsfolket som inte gillar människor. Människor inkräktar, förorenar och förstör. Havsbarnet Faro tycker att människor vill ha för mycket. Själv är han nöjd med att bara vistas i vattnet och han förstår inte varför människor inte kan nöja sig med att bara vara på land, utan måste erövra vattnet och himlen också.

Ibland kan kritiken handla om att människor inte tänker sig för och att de ställer till med saker i onödan. I Jennifer Robersons åtta böcker långa släktkrönika Profetian om Cheysuli är cheysulifolkets krigare bundna till varsitt djur, en ”lir”. Liren framställs här som mer förnuftiga och vettiga än de emotionella och impulsiva människorna. Djuren grälar ibland på sina människor och försöker hindra dem från att göra dumma saker, vilket ofta inte lyckas. Liren har i stort sett alltid en torr kommentar på lager för de tillfällen då deras människor har gjort bort sig eller betett sig illa.

Det är ganska intressant, då det möblerar om i det gamla begreppsparet natur-kultur. I det står naturen för det driftstyrda och okontrollerade, medan kulturen står för kontroll, förnuft och rationalitet. I flera fantasyböcker är det däremot djuren – naturen – som står för det vettiga, en sorts ursprunglig vishet, medan människorna är irrationella drumlar som handlar först och tänker sedan och lämnar förödelse i sina spår.

I den mån fantasyböcker är politiska uppfattar jag att kritik mot vår (västerländska typ av) civilisation är ett vanligt tema. Naturen upphöjs och människans sätt att organisera sina samhällen och liv skildras som destruktiva. Det kan ske genom en romantisering av naturen – ursprunglig, bättre, oförstörd där människan ännu inte gått fram och hem för en vishet annorlunda än vår egen – eller genom en naturens hämnd. Vem myste inte när enterna jämnade Isengard med marken?

Men ändå är kritiken ofta ganska tandlös. I både Stormen och Ingo finns det, såklart, människor som hjälper kråkorna och havsfolket. Överlag är det så att de som förstör är antingen uttalat onda eller bara en luddig massa av några andra, medan hjältarna är så snälla så.

I böcker där djur ges mänsklig intelligens och samtidigt behåller sin överlägsna fysik, har människorna ändå mer makt. Liren i Cheysuli-böckerna följer sina människor genom allt och i Niklas Krogs böcker om krigaren Sayn och wyvern Sheeba finns vissa vibbar av ”husse och husdjur”, trots att jag tror att det är meningen att deras relation ska vara jämställd. De är bästa vänner, men Sayn styr. Sheeba verkar klart mer sansad än Sayn, och han är beroende av henne, men ändå sätter hon inte stopp när han beter sig helt galet. Människors vana att härska över andra varelser är uppenbarligen så djupt rotad att försök till jämställda relationer lätt misslyckas.

(Illustrationen har Taurrohir stått för.)

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *