Neil Gaiman

8 december 2007

En kort krönika om Neil Gaimans författarskap – eller möjligtvis en text om att inte riktigt vilja erkänna att man har vuxit ifrån en författare vars böcker man en gång älskade.När jag lade ifrån mig Neil Gaimans Anansi Boys och konstaterade att jag tyckte att det hade varit en bra, underhållande historia men inte riktigt så fantastisk som jag innerst inne förväntar mig att Gaiman skall vara slog det mig att det var ett bra tag sedan jag tyckte att han fullt ut levde upp till mina förväntningar. American Gods är en god idé som inte höll för sin längd. Den är bitvis trög, med bitar som gärna hade fått klippas bort. Coraline var en besvikelse: det är inte så att boken är dålig, men trots att formatet borde passa Gaiman alldeles utmärkt så lyckas den aldrig riktigt lyfta högre än till acceptabla nivåer. Och Anansi Boys? Anansi Boys är bitvis underhållande, bitvis bra, men den där verkliga gnistan finns inte där heller. Storyn är inte lika stark som i American Gods, och att det tar ett litet tag innan boken tar sig gör större skada den här gången.

Inte för att det någonsin har blivit så att allt Neil Gaiman rör vid har blivit till guld, naturligtvis. I Good Omens från 1990 lyckas han och Terry Pratchett med konststycket att plocka fram varandras sämre sidor och skapa någon sorglig blandning som inte lever upp till någonderas normala nivå. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i Terry Pratchett från första början.

Väldigt lite Neil Gaiman har skrivit sedan Stardust (1999) har lyckats få mig att tappa andan. Han har fortsatt att vinna alla möjliga priser, så det är möjligt att problemet här ligger i min läsning och inte i vad Gaiman skriver – men jag gissar att det mest handlar om att han råkar vara Neil Gaiman, att jag inte är ensam om att vilja att det han gör skall vara bra, och att en bok som Coraline inte alls hade fått samma uppmärksamhet om det hade råkat vara så att någon annan hade skrivit den.

Jag tyckte väldigt mycket om novellen “A Study in Emerald”, som är en lysande pastisch – Sherlock Holmes möter Lovecrafts (nåja) värld. Intelligent, välskriven, oväntad. Likväl: skall jag rekommendera Gaiman blir det nästan alltid något av hans nittiotalsverk. Sandman, med utrymme för sina intressanta insprängda berättelser som kan dra åt alla möjliga håll. Neverwhere (romanen, inte tv-serien) som lyckas kombinera ett skrämmande mörker med Gaimans humor när den är som allra bäst. Stardust, som är så bra som sagor blir. De håller fortfarande lika väl.

Det här kan läsas som en text om uppväxt: om att yngre tonårens litterära hjältar inte alltid är så stora som man tyckte dem vara, att man tar sig vidare och hittar någonting nytt att ersätta dem med. Kanske håller man ändå fast vid tidigare texter utan att riktigt kunna se dem med sitt allra mest kritiska öga. Eller så kan det läsas som en text om en författare och hans svackor. Om att alla har sina toppar och sina dalar. Själv vet jag inte. Men jag hoppas fortfarande läsa någonting från Gaimans penna som skall fängsla mig lika mycket som han än gång gjorde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *