Norman Spinrads ironi över fantasyns intriger

7 januari 2005

Fantasy, schablonernas genre? Kanske inte, men författaren Norman Spinrad har lyckats fånga väldigt mycket av den bästsäljande fantasyn i sin ironiska pamflett över standardintrigen i en alldeles normal fantasybok! Vår berättelse börjar ute i civilisationens gränsmarker, där en synbarligen alldaglig yngling just genomgår alla tonårens ångestfyllda och alienerande plågor. Utan att bondläpparna omkring honom (eller kanske ens han själv) känner till det, är han i själva verket den landsförvisade rättmätiga arvingen till Imperiets tron, eller en muterad övermäniska, eller innehavare av slumrade magiska krafter, eller kanske bara född mästare på tvåeggat tvåhandssvärd.

Men de Mörka Makterna växer, den avgörande striden mellan Gott och Ont nalkas och hans genetiska arv eller släktförhållanden eller intrigens krav gör det till vår obetydlige hjältes öde att ställa sig i spetsen för Ljusets Arméer. Men ondskefulla figurer söker igenom hans hemby i hopp om att finna honom och kanske kommer de redan i första kapitlet att vara nära att göra slut på honom.

Nu dyker det emellertid upp en främling från civilisationens centrum. Han äger stor kunskap, är väl insatt i historiens förlopp och har kommit för att leta rätt på Ödets gunstling, informera honom om hans födslorätt och träna upp honom så att han kan utmana Ondskans Furste till en titelmatch om universalmästerskapet.

Därmed börjar vår hjältes kringströvande fostran under Merlin Mutanten. Under en snabbtur genom tillvaron kämpar han sig ut ur spenaten och i långsam spiralrörelse inåt mot Kjejsrdömets tron.

Längs vägen får han korgen av Prinsessan, lägger sig till med ett måleriskt band medhjälpare och förkämpar, sätter upp en folkarmé, räddar Prinsessan från ett öde värre än Se & Hör och vinner på kuppen hennes kärlek, varefter han avslöjar sin hemliga identitet som Alltings Kjejsare för henne och omvänder henne till sin sak.

Gerillaarmén kämpar sig nu fram till Rom och närmar sig i ungefär sextio andlösa sidor Presidentpalatset. Men den Mörke Fursten är inte för inte Ondskans Herre. I smyg stoppar han en hästsko i en handsken och en magisk formel i den andra, och så går han och hjälten femton ronder om Universums öde.

Skurken har förstås aldrig hört tals om sportsmannaskap, så vår hjälte får på nöten i sisådär fjorton ronder, två minuter och fyrtio sekunder. Svartepetter leder stort på poäng och ska precis slå ut Ljusets Förkämpe för gott, så det ser verkligen ut som skapelsen ligger pyrt till och kan se fram emot en miljon års skärande plågor.

Men just som vår hjälte är nedslagen för räkning vaknar hans magiska krafter, Prinsessan ger honom en slängkyss, Obi Wan Kenobi påminner honom att Kraften är med honom, hans övermänskliga intellekt säger honom hur man smäller ihop ett oövervinnerligt vapen av några tandpetare och gem, och en namnlös birollsinnehavare han en gång räddat livet på ger honom en överdos vigvatten.

Samtidigt som domaren räknar till nio reser han sig och håller ett flammande tal. “Du, snubben”, säger han till Ondskans Härförare, “du har inte knutit skosnöret”. Och när Den Nådlöse tittar efter drämmer Folkets Förkämpe till honom med en rallarsving som får honom att flyga rätt ut ur ringen, ut ur romanen och in i nästa bok i serien.

Gott triumferar över ont, rätvisan segrar, Hjälten gifter sig med Prinsessan och blir Alltings kjejsare och alla lever lycklig i alla sina dagar, eller åtminstone tills det är dags att veva igång forstättningen.

Norman Spinrad

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *