Recension av Sagan om de två tornen

18 december 2002

Känslan sitter kvar. Liksom känslan att ha vunnit på lotto eller kammat hem förstapriset i en tävling. Peter Jacksons seger är min seger.Så är den här, filmen alla väntat på under ett helt år. Väntan är över och nästa väntan tar sin början. När man gått ut från biografen efter att ha sett Sagan om Ringen var det knappt man kunde förställa sig att det var ett helt år kvar. Trehundrasextiofem dagar… Men man överlevde. Man såg på trailers och bilder från filmen i den dumma tron att det skulle stilla begäret. Tvärtom. Nu, när jag kliver ut från biografen i Stockholm 03.00 vet jag inte om jag kommer att överleva. Kanske kommer jag om någon månad att förvandlas till en yrande galning som bara mumlar en sak: Sagan om konungens återkomst.

Jag måste med en gång klargöra en sak: filmen var inte som jag väntat mig. Jag hade väntat mig en film som bygger upp spänningen långsamt och sedan sluter på mest spännande sätt som möjligt. Jag hade i viss mån fel. Spänningen byggs förvisso långsamt upp men den har ett klimax, ett slut, en början på resten.
Eftersom jag brukar besöka TheOneRing.net som levererar det bästa och senaste i spoilerväg så trodde jag att jag hade en ganska god uppfattning om filmen. Vissa rykten var sanna kan jag berätta, andra var rena fantasin. Filmen börjar med att man ser en fantastisk utsikt över en blå himmel och snötäckta berg. Sedan cirklar man nedåt samtidigt som man hör Gandalf utmana Balrogen i Moria. Utifrån, med en ekande klang låter orden profetiska. Sedan byter handlingen så tvärt att man hoppar till i stolen, en fantastisk början. Frodo och Sam kämpar sig fram mot Mordor när sedan Gollum dyker upp utan några varningar. Frodo frågar honom om han hittar till Mordor och handlingen byts mot Merry och Pippin på ryggarna av Uruk-hai, sedan till Aragorn, Legolas och Gimli som jagar dem. Förmågan att byta mellan handlingar vid det mest spännande tillfället är väl använt som ni märker, för så fortsätter det genom hela filmen.

En sak som jag tror förvånade mig mest var humorn. Efter att ha sett Sagan om Ringen så trodde jag att den andra filmen, som är en mer allvarlig och kuslig historia än Sagan om Ringen skulle vara mer skrämmande. Faktum är att jag inte kan komma på något ställe där jag blev rädd. Detta tror jag beror på att man aldrig får någon tid på sig att bekanta sig med omgivningen, filmen håller ett alldeles för högt temp ibland. De tre timmarna är alldeles för lite. När slaget om Helms Deep börjar undrar man vart tiden tog vägen. Det mörka Fangorn får man bara se en kort stund innan Merry och Pippin springer in i Lavskägge. Skogen förvandlas med ens till en vacker skog och tillfället för att bli skrämd är förbi.
Det kusliga och skrämmande motverkas hela tiden av en person, eller dvärg: Gimli. Faktum är att nästan varenda scen som han är med i får man vrida sig av skratt. Inget ont om det egentligen, men det känns som om filmen förlorar lite allvar för varje rolig kommentar Gimli vräker ur sig. Den första scenen man får se Gimli är när han pustande och svärande kämpar efter de springande Aragorn och Legolas mumlande att dvägar minsann är farliga på korta avstånd. Ibland tyckte jag till och med att han förstör lite av stämningen. Ett bra exempel är när kameran sveper över muren på Helms Deep när försvararna ser den gigantiska armén av vrålande Uruk-hai de har emot sig. Allvarligt ansikte efter ansikte sveper förbi tills vi kommer till ett tomrum. Kameran stannar, och vi hör Gimli säga: “whats happening over there?” samtidigt som han försöker få huvudet över muren. Hmm. Den svidande förolämpningen som Èomer säger till Gimli vid deras första möte kommer antagligen att gå till historien: “I should cut your head of if it was a bit higher up”.
När Aragorn, Legolas och Gimli stöter på “den vita trollkarlen” i Fangorn så ser de först bara ett vitt ljussken. När han med en röst som är så lik Sarumans som det går säger att “de [Merry och Pippin] stötte på någon som de inte räknade med…” var det inte många som kunde hålla sig för skratt.

Vissa kommer antagligen inte att tycka om filmen eftersom den skiljer sig så mycket från boken. I Sagan om Ringen hade jag förståelse för vissa ändringar, som att Tom Bombadill inte fick vara med, han är inte speciellt viktigt för handlingen. Att däremot Arwen byttes ut mot Glorfindel hade jag däremot mindre förståelse för. Man måste förstå att boken och filmen är två helt olika saker, man kan inte såga en film bara för att den skiljer sig från boken den baseras på. I Sagan om de två tornen finns återigen de där meningslösa ändringarna. Vid t ex Helms Deep är det Aragorn och Gimli ensamma som försvarar porten, synen av hur de putter ner Uruk-hai som om de var gjorda av papper ser inte speciellt verklig ut. Detsamma gäller den sista utbrytningen som Théoden leder.
Antagligen har rätt många hört ryktena att alver skulle vara med och slåss i filmen. Synen av hur alverna i perfekt formation och disciplin marscherar in genom porten till Helms Deep var fascinerande. På ett osynligt kommando gör samtliga alver en snärtig huvudvridning, vrider sig och slår pilbågarna i marken med en enda smäll. Mäktigt.

Specialeffekterna i filmen är även de minst sagt mäktiga. Som Peter Jackson sagt så försöker de inte “skryta” med de påkostade specialeffekterna utan försöker mer få dem att verka naturliga. Om jag inte redan visste att Gollum var digitalt skapad så skulle jag aldrig ana det. Hans inre kamp visas tydligare än i boken vilket jag tyckte var mycket bra gjort. Gollum var i stort sett orättvis sedd ända in i slutet av tredje boken.
Enterna såg riktigt bra ut faktiskt, fastän deras ben såg lite långa och spinkiga ut i jämförelse med överkroppen. Fastän de anfaller Isengard av en annan anledning än i boken så gör de ett minst sagt fascinerande intryck när de i förbifarten slår två orcher mot varandra.

Men man kan inte bara lovorda en film i en recension. Det jag klagat på hittills har varit småsaker som inte speciellt mycket ändrar betyget. Det som mest reagerade på var dialogerna. Självklart kan man inte ha samma dialoger som i boken eftersom det skulle ta för lång tid, men de få dialoger som inte utspelar sig i stridens hetta känns onaturliga. Jag får känslan av ett tal som någon finputsat i en vecka, gjort för att gå till historien. Inte för att man kan ha småprat hela tiden men att ha sådant då och då höjer känslan av verklighet. Mer strid och mindre dialoger i stort sett. Smaklöst skulle nog vissa säga, omväxlande från den första säger jag.

Som slutord kan jag säga att Sagan om de två tornen är en mäktig film som vida överträffar den första. Trots det tror jag att den tredje och sista kommer att överträffa dem alla.

Betyg:

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *