Reflektioner kring Lost

26 februari 2007

Evighetsserier som Lost får två känslor att sprida sig genom min kropp: rädsla — den sortens rädsla som infinner sig när man plötsligt börjar ifrågasätta människans intelligens — och spänning — den sortens spänning som infinner sig när man inte riktigt förstår vad något beror på, till exempel varför människan har förlorat sin intelligens, men hemskt gärna vill få reda på det. En gyllene regel för manusförfattare till evighetsserier borde, rent gissningsvis, vara kvantitet före kvalitet. Ett vinnande koncept ska dras ut på så mycket som möjligt, ofrivilliga vistelser på ogästvänliga och inte helt ofarliga öar är en genialisk idé som sannerligen borgar för första klassens utdragenhet, och ordet uttjatat verkar inte finnas i manusförfattarnas vokabulär. Att upprepa sig själv in absurdum är en regel snarare än ett undantag, och de naiva tevetittarna bryr sig inte om att de ser på en serie där slutet är så avlägset att det endast kan anas på horisonten om man kisar.

Att vara manusförfattare till evighetsserier borde vara som att gå på en lina över en sjö med tusentals blodtörstiga hajar. Det måste vara tillräckligt ofta spännande och händelsefullt för att tittarna inte ska tappa intresset, eller, gud förbjude, ifrågasätta seriens underhållningsvärde, men då och då dyker helt meningslösa avsnitt upp som knappt bidrar med någonting förutom bagateller. Dessa måste förekomma så sällan att tevetittarna, när de väl har stängt av teven och satt på sig nattmössan, ska tänka att det här kanske inte vara ett av de bästa avsnitten i serien, men det gör ju ingenting för det förra var ju så ohyggligt spännande. De reflekterar kanske inte ofta, om jag får generalisera lite, över att de har spenderat en timme av sitt liv på att se någonting där ingenting egentligen hände. Och, visst, en timme är möjligtvis inte så mycket, men i längden, när en säsong nått sitt bistra slut och man knappt kan sitta still i väntan på nästa, blir dessa meningslösa timmar skrämmande många.

Jag måste erkänna att jag har kommit att uppskatta Lost, att jag på sätt och vis har blivit beroende, och precis som med droger fruktar jag att det inte kommer att visa sig vara värt besväret. Men trots att jag hatar den ofelbara, klassiske och i största allmänhet perfekte hjälten Jack av hela mitt hjärta kan jag inte ignorera det faktum att serien är ganska underhållande, att den stundom är riktigt spännande — ja, inte sällan olidligt spännande — och att vissa av karaktärerna, om man bortser från en viss läkare, faktiskt är intressanta. Ibland hatar jag mig själv för det.
Det är inte ofta en manusförfattare lyckas hålla en teveserie på flera säsonger varierande, men en av de största anledningarna till att just Lost har blivit så populär tror jag är att ramarna för vad som är rimligt är gigantiska … eller kanske snarare obefintliga. Grisar som talar hebreiska kan komma flygande och tevetittarna skulle knappt höja på ögonbrynen. Men huruvida en film eller en bok är orealistisk eller inte kvittar, det måste i vilket fall som helst finnas ramar för vad som kan ske och inte kan ske. Författaren skapar dessa ramar själv, hur breda de nu kan tänkas vara, och det är av yttersta vikt att han/hon håller sig inom dem för i annat fall förlorar berättelsen sin trovärdighet. Avsaknaden av ramar i Lost gör så att manusförfattarna kan, så fort de anser att det börjar bli lite repetitivt, kasta in ett par isbjörnar och ett antal talande marsipanpraliner, vilket naturligtvis ökar variationen så att serien överlever länge utan att man börjar tröttna. Ett mynt består dessvärre ofrånkomligen av två sidor, och även om bristen på ramar skapar omväxling och oförutsägbarhet bidrar det också till en känsla av att manusförfattarna inte har någon som helst koll på berättelsen, att den någonstans på vägen gled ur deras händer. De har lagt i alltför mycket i grytan, och innan de har hunnit förklara vad alla dessa ingredienser har där att göra stoppar de i ännu fler. Resultatet blir en förvirrande röra som antagligen, om den någonsin blir färdig, kommer att lämna en bitter eftersmak.

Egentligen är det dock oerhört riksfyllt, för att inte säga dumdristigt, av mig att uttala mig om det här innan serien har nått sitt slut, sannolikheten finns trots allt att jag har helt fel, att manusförfattarna faktiskt har kontroll över berättelsen, och kanske kommer alla de miljontals obesvarade frågor vi blivit serverade under seriens gång bli besvarade i ett sista mäktigt och oförglömligt avsnitt (grisarna kanske kan tala hebreiska för att de är besläktade med Jesus i rakt nedstigande led, vilket också skulle förklara förekomsten av vingar).

Tilläggas bör också att det varken finns hebreiska grisar eller talande marsipanpraliner i Lost. Men det skulle inte förvåna mig om de introducerades i nästa avsnitt.

Tillägg till artikeln ett antal år och flera säsonger senare: Jag är nu ett stort Lost-fan och anser att det mesta som står i denna artikel, om än roligt formulerat, är nonsens. /Reborn 2010-04-11

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *