Robin Hobbs personskildringar

27 augusti 2005

Mycket av den mest spännande fantasy som skrivs idag skrivs utan för genrens huvudfåra och dyker över huvud taget aldrig upp på svenska; till skillnad från det som vi vet var vi har så har det nyskapande ingen säker läsarskara. Bland det som håller sig någorlunda till hur svenska fantasyläsare förväntar sig att genren skall se ut och faktiskt översätts hör Robin Hobbs böcker – någonting vi bör vara tacksamma för.Det finns personer som hävdar att tredjepersonsperspektiv kan föra en läsare lika nära en huvudperson som om boken hade varit skriven i förstapersonsperspektiv och att det är författarens fel om så inte sker. Robin Hobbs (en pseudonym för Margaret Ogden) böcker om FitzChivlary, eller Sonen som han heter i svensk översättning, är ett av fantasygenrens starkaste argument mot det påståendet.

Visst finns det detaljer man kan anmärka på även vad det gäller Hobbs böcker – i hennes senaste trilogi, The Tawny Man (Den gyllene mannen, var det framför allt hennes onödiga förmåga att då och då beskriva liknande situationer på nästan exakt samma sätt som femtio eller hundra sidor tidigare som stack i ögonen, liksom det faktum att hennes böcker tenderar till att vara för långa för sitt innehåll och ibland mycket väl hade kunnat berätta lika mycket både om yttre och inre handling även om böckerna hade kortats ned med ett hundratal sidor. Likväl är det detaljer som överskuggas av hennes fantastiska förmåga att föra läsaren nära de personer hon berättar om. Allra tydligast blir det när läsaren får ta del av FitzChivalrys berättelse ur hans synvinkel. Det är inte ofta en författare förmår ta sina läsare så nära sina fiktiva personer och får människor av papper och ord att kännas så mycket som någonting av kött och blod – det är sällan jag hör läsare säga att de varit tvungna att lägga ned läsningen av någonting för att idenfiktationen med huvudpersonen var för stark, men “The Farseer” (“Berättelsen om Fjärrskådarna”) är ett av fallen där det hänt. Det är lätt att ryckas med och glädjas med FitzChivlary när saker – för en gångs skull – går hans väg och ännu enklare att lida med honom i hans plågor. Man irriterar sig på hans fel och de misstag han gör och hur han själv bidrar till att lägga sitt liv i spillror – och samtidigt så lyckas Hobb med att teckna trovärdiga porträtt av dem som omger honom. Man tycker – nå, oftast – om dem som han tycker om. Inte bara för att det är någonting man förväntas göra som en del av läsningen, utan också för att de står ut som trovärdiga människor som är enklare att hysa känslor för. Man tycker illa om personerna som skadar honom – inte bara för att man skall tycka illa om dem, utan också för att deras mänsklighet underlättar det. Hon har hittat balansen mellan bra och dåliga drag som finns hos människor och lyckats balansera dem mot varandra på det sätt som man ser hos dem man möter på gatan, låtit sina personer handla efter sina egenskaper och kryddat det hela med en trovärdig dialog som inte låter som om den skrivits direkt för pappret. Det är någonting som man borde kunna efterfråga hos fler författare men som är svårare att uppnå.

Det finns författare som jag tycker skriver bättre än Robin Hobb, och det finns mer intressanta böcker än de från hennes penna. Men det är inte många som skriver lika levande.

Robin Hobbs böcker:
The Farseer (Berättelsen om Fjärrskådarna)
Assassin’s Apprentice (Mördarens lärling)
Royal Assassin (Vargbroder)
Assassin’s Quest (Mördarens jakt)

The Liveship Traders (Handelsmännen och de magiska skeppen)
Ship of Magic (Magins skepp)
Mad Ship (Sorgeskeppet)
Ship of Destiny (Ödets skepp

The Tawny Man (Den gyllene mannen)
Fool’s Errand (Narrens uppdrag)
The Golden Fool (Narrens hemlighet)
Fool’s Fate (Narrens öde)

The Soldier Son
Shaman’s Crossing

Vidare läsning:
Robin Hobbs hemsida

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *