Så var det över

20 december 2003


En liten kommentar till filmtrilogin i allmänhet och Sagan om konungens återkomst i synnerhet.
Om du inte har sett Peter Jacksons tre filmer som bygger på Tolkiens böcker och inte vill ha någonting avslöjat, bör du nog inte läsa den här artikeln.

Så var det över. Även i filmens värld har alverna dragit västerut och brödraskapet slutligen splittrats. Visserligen finns det ännu en förlängd version av den sista filmen att se fram emot, men vi har ändå sett slutet.
 Nyligen hemkommen från biografen kan jag konstatera att även den avslutande delen i filmtrilogin bjuder på ett mäktigt skådespel. Men när jag såg den kunde jag inte låta bli att dra oönskade kopplingar. Den totalt omotiverade strålen som kommer från Minas Morgul ser ut att vara tagen från Independence Day, bara i motsatt riktning. Över huvud taget verkar den mest höra hemma i någon tvivelaktig science fiction-film med otillräcklig budget. Spökarméns intåg i Minas Tirith när slaget väl är vunnet, då vissa glatt flyger upp längs murarna, fick mig att tänka på vissa barnfilmer och när Aragorn under sin kröning började sjunga kunde jag inte hindra tanken “det är så Disney brukar göra” från att smyga sig in i mitt huvud. En mindre glad överraskning var dessutom att Jackson verkar ha sparat de gamla maskerna från Bad Taste och nu plockat fram en av dem, förminskat den en aning och sedan satt den på den stackars orchledaren. Eller var det bara jag som tyckte att han såg löjlig ut?
 Det fanns mer som i sin överdrivenhet bröt stämningen. Pippins kamp med palantiren var i alla fall i mina ögon relativt misslyckad, likaså Gollums rodeo på Frodo. Hade det verkligen varit helt omöjligt att hålla dem på marken så att vi hade sluppit se Gollum rida omkring som på en yster, osynlig tjur? Och varför, varför, varför måste Saurons öga påminna så plågsamt mycket om en strålkastare vid ett välbevakat fängelse eller en orolig gräns?
Inte heller dialogen var särskilt lyckad. Det är skillnad på vad som kan fungera i bok och vad som fungerar på film, när vi faktiskt ser personerna säga det. Varje mening låter som om den omsorgsfullt skrivits för att senare kunna citeras och de enda ord som inte låter direkt högtidliga är de som är tänkta för att roa. Mot det slår sig Aragorns båda tal ganska slätt, eftersom kontrasten blir för liten – alla håller tal mest hela tiden, om än för publiken och inte hela arméer.
 Men om jag skall sluta gnälla, så var det faktiskt inte en så hemsk upplevelse. Liksom de båda tidigare filmerna var den fruktansvärt vacker med otroliga landskap och många fina kameravinklar. Jag är svårflörtad när det gäller film, men även jag måste erkänna att det är imponerande när vårdkasarna tänds en efter en och när Rohans ryttare rider in i orchernas här (den här gången på ett mer acceptabelt sätt, eftersom hästarna slipper dansa mellan pikar!) – för att inte tala om när Frodo, Bilbo, Gandalf och alverna seglar ut ur hamnen eller de forna systerstädernas skönhet, där de står i motsats till varandra. Gimli var fortfarande där för att vara rolig på ett sätt som jag gärna hade kunnat slippa, men det var inte alls lika störande som i tvåan och jag blev glatt överraskad av hur väl de hade lyckats med Shelob. Jag hade förväntat mig någonting i stil med grottrollet i första filmen – någonting snyggt animerat, men ändå uppenbart datorgjort. Så inte dock, hon var mycket realistisk och bara glädjen över det övervann den irritation jag kände över att de nödvändigtvis skulle låta Sam utkämpa en lång, växlande kamp med henne som ingen i publiken någonsin tvivlade på att han skulle vinna. Att Saruman lyste med sin frånvaro störde inte filmen alls – han lämnades i Lavskägges vård, och såvitt biopubliken som inte läst böckerna vet så sitter han i sitt torn än idag. Med tanke på den mängd hopp som gjordes och hur korta många scener blev, så är jag tvärtom glad att det inte fanns ytterligare en person som skulle få någon uppmärksamhet. Jag blev – till skillnad från i Sagan om de två tornen – inte ens uttråkad av slagen, någonting jag var helt övertygad om att jag skulle bli
 Som helhet tycker jag faktiskt om filmtrilogin. Dialogen är alldeles för högtravande, många scener för överdrivna och våra hjältar en hårsmån från döden så många gånger att till och med de som inte vet någonting om handlingen i förväg till sist måste tröttna och bli övertygade om att ingenting kan ta livet från vissa av huvudpersonerna. Men de är samtidigt storslagna verk som fångat skönheten i Tolkiens värld och väl överfört den till filmformat och med skådespelare som överlag känns som gjorda för sina roller och gör ett riktigt bra jobb. Sedan kan man alltid gnälla över att det inte var så och så i boken, men det finner jag mindre meningsfullt. Hade filmerna följt boken exakt, vad hade det då varit för mening med att se dem?
 Jag har sett många betydligt bättre filmer, sant. Men när det gäller storslagenhet och vackra scener så är det inte mycket som överträffar den här trilogin, och bara det gör den värd att se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *