Sagohästar #1 – Enhörningar

7 januari 2003

I första delen av min tänkta serie av korta artiklar om sagohästar tänker jag berätta om det främsta bland de markbundna fyrfotadjuren …Enhörningar

I alla tider har människan fascinerats av sagans väsen.
Kanske har de “onda” kräken, som lindormar och gripar, tagit överhanden emellanåt, men bland de “goda” varelserna finns det en som lyser klarare än alla de andra, enhörningen.

Detta sagodjur figurerar i många olika kulturer, ofta i lite olika former. Den form vi oftast tänker oss enhörningar i är väl en stor, men graciös, silvervit häst med ett långt horn i pannan. Den medeltida uppfattningen i Europa var dock helt annorlunda. Till att börja med var kroppen liten och senig, som hos en get. Vidare var hovarna som de hos en hjort, och svansen var ett lejons. Det spiralvridna hornet var ca 90 cm långt, sade de som visste, och det var vitt vid basen, svart på mitten och rött på spetsen.

Att jaga enhörningar var något av en folksport på medeltiden, det såldes enhörningshorn kors och tvärs till de som hade pengarna. Att det i själva verket rörde sig om horn från narvalen var det väl bara fiskargubbarna själva som visste, så kungligheterna som köpte sig enhörningshorn kunde leva lyckligt ovetande i alla sina dagar. Åh, förresten. När narvalsjägarna insåg att folk började tvivla så kom de på den kloka historien att narvalarna egentligen är enhörningar, stammande från dem som blev avkastade från Noas ark. De tror så mycket dumt, människorna.
Varför ville folk ha enhörningshorn då? Jo, till att börja med så kunde man använda malet enhörningshorn till att bota pest, impotens och mycket annat, och om man brände pulvret och tog vara på askan kunde man använda denna för att motverka alla sorters gifter man kunde råka på!

Och hur bedrevs då jakten på våra sällsynta vänner? Jo, det var väl en allmän uppfattning att bara jungfrur skulle kunna fånga enhörningar. Helst i månsken. Nakna. Om dessa underliga uppfattningar kom sig av tron att enhörningar drogs till det oskuldsfulla och fagra, eller att det bara var för att drängarna skulle bli lyckliga, tänker inte jag spekulera i. Nå, om nu en jungfru skulle få syn på en enhörning så skulle hon bara sitta still och vänta tills varelsen lade huvudet i hennes knä, och då knyta ett enda av sina hårstrån runt halsen på djuret. Sedan var det bara att gå hem med det fromma djuret snällt efter.

Beroende på var i världen man hamnar ser enhörningen annorlunda ut, och kanske är den kinesiska Ki’liin den som mest stämmer överens med den allmänna uppfattingen om hur en enhörning skall se ut. Men oberoende av utseende så verkar det som om alla har enats kring enhörningens funktion: en god och stark varelse, beskyddare av det fagra och oskuldsfulla.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *