The Legend of Zelda

9 april 2006

Det finns inga spel i världen som betyder lika mycket för mig som de i The Legend of Zelda, för varje gång jag svingar Links svärd mot otursdrabbade fiender och spänner pilbågen för att besegra ondskefulla bossar, och varje gång jag rider Links häst över gröna fält och ser solen sprida sitt morgonljus över artificiella kullar blir jag påmind om varför jag älskar tevespel.Den föregående meningen kan möjligtvis ses som något klyschig men jag kan försäkra er om att den är alldeles sann. The Legend of Zelda: Ocarina of Time var min första oförglömliga spelupplevelse (jag hade spelat spel innan dess, men jag hade inte fastnat för något lika mycket som jag fastnade för det), och det fick mina ögon att på allvar öppnas för spelvärlden.

I den här artikeln kommer jag att skriva min åsikt om varenda del i serien, jag kommer att berätta om de som gjort bäst intryck på mig och om de som inte gjort något intryck alls, och jag ska redogöra för varför jag tycker som jag gör. Observera bara att de Zelda-spel som utvecklats till Gameboy inte nämns i den här artikeln, och det beror dels på att det framförallt är Capcom och inte Nintendo som utvecklat dem och dels på att jag dessvärre aldrig fått tillfälle att spela dem.


The Legend of Zelda:
Jag inleder den här artikeln med den del i serien som jag uppskattar minst, nämligen det första Zelda-spelet någonsin. Nu vet jag genast vad ni tänker och för att hindra hatiska kommentarer ska jag besvara de frågor jag vet att ni formulerar i era huvuden: Nej, jag tycker inte att ett spel måste ha supergrafik för att var bra, och, nej, jag är inte av den åsikten att alla spel som gjordes innan 2000-talet borde brännas på bål och glömmas för evigt.

Naturligtvis behöver inte ett spel som är gammalt nödvändigtvis vara dåligt (eller tvärtom för den delen) så varför anser jag egentligen att detta är det svagaste kortet i serien? Jo, min största invändning är att det är överdrivet klurigt och lösningen på ens problem kan vara så långsökt att man tidigare avskaffat den som nonsens. Att utan walkthrough (guide) hitta rätt i den labyrintliknande världen kan ibland vara högst frustrerande, andra gånger på snudd till omöjligt. Visst har spelet sina ljusa punkter — templen är ofta mycket underhållande, musiken ger en välkomna associationer till andra stunder med samma huvudperson, och bara det faktum att man är ute på Links första äventyr någonsin kan få en på gott humör — men de överväger tyvärr inte bristerna. Det till trots har jag kört igenom spelet ett antal gånger och lär göra det igen.

The Legend of Zelda är inget dåligt spel — enbart om man jämför det med de andra delarna — och det bör spelas om så bara på grund av att det är det första Zelda-spelet, men om du inte har testat något spel i serien och känner för att ändra på det är The Legend of Zelda inte det bästa alternativet, nej, det är faktiskt det sämsta.


The Legend of Zelda: Adventure of Link:
Det första intrycket jag fick av detta spel var negativt, och jag gav det egentligen aldrig en riktig chans innan jag stängde av det för att inte ge det ett andra försök på flera månader. Adventure of Link är ett spel som kräver att man ger det tid, man måste vänja sig vid det, och det är viktigt att man inte gör som jag gjorde — direkt avfärda det som värdelöst och sedan glömma bort det. Som tur var återvände jag till det bara för att inse att det inte alls var så dåligt som jag från början trott, att det faktiskt översteg sin något mediokra föregångare trots att det av många andra klassas som den svagaste delen.

Och vad är det med detta spel som avskräcker så många? Den främsta anledningen är att det i motsats till de flesta andra spel i serien erbjuder utmaning, innan man har lärt sig kontrollen är det inte i närheten av lika barnsligt enkelt som vi är vana vid att ett Zelda-spel är. Detta fick mig att lägga det åt sidan ett tag och jag gissar att det även är anledningen till att flertalet andra ser på det med avsky i blicken.

En annan orsak till att det ses som sämre är att grafiken i templen är plattformad (det vill säga att man ser det från sidan och inte ovanifrån), något som klart skiljer det från resten av spelen i serien. Själv har jag däremot inget emot det och jag är relativt säker på att spelet hade blivit sämre om det varit annorlunda. En liten rolig detalj är att The Legend of Zelda: Adventure of Link var ett av, om inte det, första spelet som använde sig av level-up, och som förflyttade en till en annan ruta när man vandrade in i en fiende (så är det dock inte i templen).

De flesta brister som det förra Zelda-spelet led av har fixats till i detta, klurigheterna har flyttats ner till en normal nivå och är inte längre lika ologiska, och här finns det städer att besöka, något som jag saknade i föregångaren. Svårighetsgraden som jag i de inledande tjugo minuterna förbannade ser jag nu som en av spelets största fördelar; alltför många spel är patetiskt simpla och därför är det välkommet att för en gångs skull stöta på lite motstånd, att tvingas kämpa för att nå sluttexterna.

Tillsammans med The Wind Waker och Ocarina of Time är det här det spel i serien jag kört igenom flest gånger (runt fem stycken) och även om det inte tillhör en av de bättre delarna så betyder det egentligen ingenting när det handlar om en serie som The Legend of Zelda där praktiskt taget varje spel, med några få undantag, är smärre mästerverk.


The Legend of Zelda: A Link To the Past:
På många sätt innebar detta spel seriens födelse; A Link to the Past är Zeldas, som vi känner till det idag, moder. Det är även det första spel i serien som hänför dig, som blir din vardag, tar över dina tankar, och snor din tidsuppfattning. Adventure of Link var riktigt bra, men A Link to The Past, det är mästerligt.

Många av inslagen i spelet känner man igen i senare delar, vi har burkarna man fyller helande drycker i, vi har ett oräkneligt antal sidoäventyr, och flera av de fyndiga och roliga klurigheter man stöter på har återupprepats gång på gång. Det här är ett strålande spel, och det märker man i de alltid lika angenäma templen, man märker det på Nintendos smarta utnyttjande av att hoppa mellan två parellellvärldar — något som vi sett upprepas nu senast i Metroid Prime 2: Echoes — och man märker det på tusen andra sätt, men det finns bara en metod för att upptäcka dem alla: Spela det här spelet för gudarnas skull!


The Legend of Zelda: Ocarina of Time:
Jag har spelat igenom Ocarina of Time ett gigantiskt antal gånger under de åtta år som gått sedan jag först stiftade bekantskap med det, och nu i efterhand vet jag att det på flera sätt är en 3D-variant av A Link to the Past. I Ocarina of Time hoppar man fram och tillbaka i tiden och i A Link to The Past hoppar man fram och tillbaka mellan parallellvärldar, idén är egentligen densamma … och det fungerar alldeles utmärkt i båda spelen. Handlingen är klyschig, ja, den onde Gandondorf kidnappar den fagra prinsessan och, ja, man själv är den ende som kan rädda världen. Vi har alla hört det innan, men av någon anledning gör det absolut ingen skillnad.

Det här är det spel i serien som tveklöst betyder mest för mig, och det är också det som väcker flest nostalgikänslor. Jag skulle kunna ägna ändlöst med sidor åt att beskriva vad det är som gör detta till ett så underbart spel — lita på mig när jag skriver att tanken är lockande — men då detta är en artikel som helst inte ska vara så lång att merparten av läsarna tröttnar och går in på lunarstorm innan de hunnit till Majoras Mask ska jag försöka vara så kortfattad som möjligt.

Jag var blott nio år när jag för första gången tog kontroll över Link, och jag minns fortfarande hur jag fastnade på de mest simpla av pussel, hur jag förvånades över att spelet var så himla stort, och hur jag kunde rida runt på fältet i evigheter — nästan känna vinden smeka mina kinder — bara för att smaka på friheten … ja, jämfört med flera av dagens spel (World of Warcraft för att nämna ett) är Ocarina of Time ganska instängt och linjärt, men då var man häpen över alla möjligheter det erbjöd en. Jag älskar spelet fortfarande och tro nu inte att det bara beror på nostalgi, nej, nej, nej, Ocarina of Time ger en fenomenal upplevelse som ytterst få andra spel överglänser.


The Legend of Zelda: Majoras Mask:
Majoras Mask är ett spel som hamnat i skuggan av mästerverket Ocarina of Time, ett spel som utvecklades under Nintendo 64:s dödsryckningar och som därför ignorerades av många. Och det är inte en av de bättre delarna i serien, det är exempelvis inte lika revolutionerande som A Link to the Past eller Ocarina of Time (det bygger trots allt på samma spelmotor som Ocarina of Time gör och är på det sättet, om än inte på mycket annat, väldigt likt föregångaren), och det faktum att det saknar flera av de inslag som man förknippar med just Zelda gör att vissa väljer att se det som ett slags svart får. Själv är jag av den åsikten att alla som äger en Nintendo 64 men inte skaffat sig det här spelet bör få besök av en viss hjälte med ett visst mästaresvärd inom kort.

Både Zelda och Ganondorf lyser med sin frånvaro i detta annorlunda Zelda-spel, och Link måste på tre dagar hindra en måne från att kollidera med Termina (just det, denna gång är det inte Hyrule utan Termina Link är tvunget att rädda) och som vanligt visar sig detta vara lättare sagt än gjort. Som tur var har Link en flöjt som kan föra honom tillbaka till första dagen när han vill. Att spelet går på tid — varje timme är en minut i spelet — är det som mest skiljer det från andra delar och det är också en av dess största fördelar. Det som gör att systemet med de tre dagarna känns så nyskapande är att olika händelser sker beroende på vilken dag det är, därför kan det ibland vara nödvändigt att vänta till tredje och sista dagen för att kunna komma vidare. Detta är en så genialisk idé att det förvånar samtidigt som det gläder mig att inte fler spelutvecklare härmats och tagit efter den. Och ni som ogillar den stress som spel som går på tid frambringar kan ta ett par djupa andetag för i likhet med att det finns en låt som för en tillbaka till första dagen finns det en annan låt som sölar ner tiden.

En annan fördel med spelet är att Link med hjälp av masker kan förvandla sig till olika varelser. Rulla som en boll över slätter, simma under vattnet som en fisk eller sväva genom luften som en blomma, ja, Link är då sannerligen kapabel till det mesta, något som leder till mycket variation. Förvisso känns det kanske inte alltid så hedervärt att Link, the hero of time and the honourable saviour of many a princess, ibland ser ut som en vandrande stubbe, men jag antar att hjältar tvingas bjuda på sig själva då och då.

Ett vanligt klagomål på detta spel är att det är alldeles för kort och där måste jag faktiskt invända. Majoras Mask är inte kort, det finns visserligen färre tempel än vad vi är vana vid i ett Zelda-spel, men om spelet är kort så är Ganondorf en blyg prins i rosa klänning (det är han inte). Sedan finns det också en himla massa festliga sidouppdrag, och att samla alla masker är till exempel något jag starkt rekommenderar för det är i jakten på dem som man på allvar måste utnyttja spelets exceptionella tre-dagar-tills-världen-går-under-system och hoppa fram och tillbaka i både tid och rum. Finner man inte alla masker har man missat en stor del av Majoras Mask.

Spelet lyckas inte riktigt komma upp i föregångarens — Ocarina of Times – makalösa briljans, och det beror på att det är lite för linjärt för min smak. Men det är fortfarande ett otroligt bra spel som alla som påstår att de uppskattar Zelda måste spela.


The Legend of Zelda: The Wind Waker:
Jag är förälskad i det här spelet. The Legend of Zelda: The Wind Waker är den senaste delen i serien och jag tror att jag är förälskad i det. Ni kanske tycker att det är sjukt, men i det här fallet kan jag försäkra er om att det är fullt normalt. Jag minns fortfarande min otåliga och förväntansfulla väntan veckorna innan spelet skulle komma. När jag väl hade det i mina händer – äntligen, äntligen, äntligen! – var jag så spänd att något annat än ett mästerverk skulle ha gjort mig besviken. Det blev jag inte.

Ganondorf är (äntligen) tillbaka och världen är täckt med vatten. Den trofasta hästen Epona har bytts ut mot en vattentät båt, och på den ska Link bemästra det oförutsägbara havet. I likhet med Majoras Mask vågar detta Zelda-spel sticka ut, det skiljer sig från mängden, och originalitet är något jag uppskattar. Inte nog med att Nintendo har placerat spelet i en värld som består till största delen av vatten, de har även vågat göra grafiken cell-shadad (tecknad)! De måste ha anat vilka protester det skulle skapa och jag beundrar dem verkligen för deras mod. Jag erkänner att jag själv var lite tveksam när jag såg de första bilderna något år innan spelet släpptes, men naturligtvis hade jag ingen anledning till att tvivla. Grafiken är alldeles bedårande.
Jag har stött på vissa klagomål på att världen i spelet är så sabla stor att transportsträckorna mellan de många utspridda öarna blir långtråkig, och det är ett argument jag inte kan förstå mig på. Världen i spelet är otroligt fascinerande att utforska och just på grund av att den är så stor och tar så lång stund att färdas genom gör det än mer spännande att upptäcka en ö man inte tidigare besökt, och man känner sig lite som Collumbus måste ha gjort när man hoppar ur båten för att genomsöka ön efter skatter. I det här spelet finns det en ofantlig mängd sidouppdrag som bör hålla en sysselsatt en bra bit efter att man besegrat sista bossen, och det borde vara dödsstraff på att lägga spelet bakom sig innan man undersökt alla öar.

Inga delar i serien har haft ett speciellt roligt stridssystem … förrän nu. I the Wind Waker är striderna alltid lika roande, och det är ofta man måste cirkla runt fienden bara i väntan på rätt ögonblick att rulla bakom honom och hugga honom i ryggen. Visst låter det trevligt?

Spelet har en underbar grafik, det har en spännande och stor värld, och det är intensivt och roligt precis hela tiden. Mitt enda klagomål är att det är för enkelt (notera skillnaden mellan enkelt och kort) men det är en nackdel som känns väldigt blek i jämförelse med alla de fördelar som bara skriker åt världen att ta del av detta fantastiska äventyr som är ett av de bästa spel jag någonsin spelat.

Avslutning:
Jag hoppas att jag genom den här artikeln har fått några som aldrig har spelat spelen att förändra detta, och jag hoppas att även du, du som läser detta just nu, kommer att vänta tillsammans med mig på att nästa del i legenden släpps.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *