The Prestige – magi och blodiga händer

8 september 2008

Christopher Nolan är numera mest känd för att ha regisserat de nya filmatiseringarna av Batman. The Prestige, från 2006, är förvisso ingen okänd film, men den har hamnat lite i skymundan. Det är en berättelse om två rivaliserande illusionister, som har olika mål, men är lika besatta. Jag har två syften med den här artikeln, men att skriva ut dem innebär ett avslöjande av hela filmen. I vagare ordalag vill jag skriva om oförutsägbarhet och ”hur långt man kan gå för konsten.”

Observera: grova spoilers. Artikeln är tänkt för folk som har sett filmen. Det kanske kan vara intressant annars också, men något förvirrande.“Every great magic trick consists of three parts or acts. The first part is called ‘The Pledge’. The magician shows you something ordinary: a deck of cards, a bird or a man. He shows you this object. Perhaps he asks you to inspect it to see if it is indeed real, unaltered, normal. But of course… it probably isn’t. The second act is called ‘The Turn’. The magician takes the ordinary something and makes it do something extraordinary. Now you’re looking for the secret… but you won’t find it, because, of course, you’re not really looking. You don’t really want to know. You want to be fooled. But you wouldn’t clap yet. Because making something disappear isn’t enough; you have to bring it back. That’s why every magic trick has a third act, the hardest part, the part we call ‘The Prestige’.”

Jag gillade The Prestige första gången jag såg den, och efter varje gång därefter har jag aldrig tyckt att den blivit sämre. Men i kretsarna jag rör mig i så har åsikterna varierat kraftigt. Först och främst så brukar det klagas friskt på slutet. Kloning? Snälla! Det är inte alltid det här ens accepteras. Diverse teorier om hur Nolan gjort hela filmen till en illusion finns därför att hämta. Var och en har sin tolkning, såklart, och jag anser att det övernaturliga på slutet passar filmens tema rysande väl. Det blir den senare delen i artikeln. Vidare så gnälls det ibland över: ”det är ju uppenbart att Borden är tvillingar!” Vilket inte alls är konstigt, eftersom fram till avslöjande så kryllar det av ledtrådar. Det är här vi börjar.

Hur lätt det är att lista ut att Borden är två personer beror lite på vilka förväntningar man har på filmen första gången man ser den. Genremässigt så är den listad som bland annat fantasy och science fiction. Har man detta i åtanke så kan en rad olika teorier formas i huvudet, antar jag. Men om man inte lagt märke till något så missvisande som genre så behöver det inte vara så svårt. Filmen presenterar sig som realistisk i allra högsta grad, även om det skämtas om våra illusionisters förmågor (“And how do you think he was able to move a tank of this size?” , “He’s the magician. Why don’t you ask him?” ). Om man står på den realistiska grunden så känns det rätt naturligt att en person som kan teleportera sig inte alls är en person, utan två stycken, förslagsvis tvillingar.

Filmen gör ingen hemlighet av det här. Inte för att man nödvändigtvis måste lista ut det efter en kvart, men ser man filmen en andra gång så kommer ledtrådarna bli uppenbara, även om de fortfarande är subtila nog. Första tydligen ledtråden kommer i fängelset, när Borden säger ”myself” om något Fallon har sagt. Varpå det avslöjas att ingenting är känt om Fallon, och det är något man kommer att märka allteftersom filmen rullar på. Fallon är ofta i närheten av Borden, men han säger aldrig någonting, förutom ett enda ord i slutet. I en film som från början är en thriller och ett mysterium så torde det här vara en sak att uppmärksamma.

Därefter dyker ledtråd på ledtråd upp, för många att skriva upp här. Men det räcker bara med att titta på Bordens uttryck när barnet, efter att ha sett en fågel trollas bort, frågar var fågelns bror är (en scen som förövrigt, i efterhand, säger något om slutet). Senare när Borden träffar Sarah så utför han ”the Transported Man” för första gången (notera att han står precis bredvid fönstret. Undra hur han kom in?). Därefter så har vi alla scener när Sarah vet vilka dagar Borden älskar henne och vilka han inte gör det. Det är bara en av bröderna som är kär i henne, vilket avslöjas när nyheten om det väntade barnet kommer. Den icke-kära Borden säger med en gång att det är underbart och de borde ha berättat det för Fallon (som precis gick). Aha! Sedan så har vi de bortskjutna fingrarna som blöder två gånger.

När Cutter ser Bordens ”the Transported Man” så säger han med en gång att det är en dubbelgångare som kliver ut ur det andra skåpet. Den metoden använder också Angier och Cutter när de kopierar tricket med hjälp av Root. När Borden senare sitter i baren med Root avslöjar han hur ”the Transported Man” genomförs. Med egna ord erkänner Borden att han använt ett liknande trick och att han då använde en dubbelgångare. I filmens sista halvtimme kommer ännu större ledtrådar, som till exempel när Fallon begravs levande och händelserna som föregår Sarahs självmord.

Att Borden är tvillingbröder är inte så svårt att lista ut. Klurigare är det att de turas om att vara Fallon. Om man då ska lista ut något svårare så ska man försöka ta reda på vilken broder som är Borden respektive Fallon i filmens alla scener. En något tidskrävande uppgift, men det är fullt möjligt. Det är dock inget ämne för den här artikeln.

“Oh, no, sir. This wasn’t built by a magician. This was built by a wizard. A man that can actually do what magicians pretend to do.”
/…/
“I’m sure beneath its bells and whistles it’s got a simple and disappointing trick.”
“Most disappointing of all, sir… it has no trick. It’s real.”

Med de här citaten så vänds blicken mot slutet, mot den där maskinen som klonar Angier. Det som är ett ypperligt slut på ett av filmens starkaste teman. Uppoffringar. För, om man frågar mig, så är det självklart att maskinen faktiskt fungerar. Det hade blivit intressant om det presenterats på ett sådant sätt att man med god grund hade kunnat tvivla. Men nu är det inte så. Jag har egentligen inte hittat någonting i berättandet som tyder på att maskinen skulle vara ett trick. Om den skulle vara det så skulle Angiers öde bli… platt.

Dessa illusionisters kamp handlar om uppoffringar, om hur långt man kan gå för konsten. Besatthet. Borden har, förmodligen större delen av livet, levt ett halvt liv. Allt han har gjort har delats bröderna emellan (till den grad att jag oftast refererar till dem som en person). De har inte avslöjat hemligheten för någon. I filmen får bara Cutter och Angier reda på hemligheten, och den ena av dem dör någon minut efter upptäckten. Sarah är väl den enda som vet att något konstigt gömmer sig i mossen, men hon tar inte reda på exakt vad innan hon hänger sig. Om hon hade vetat så hade hon inte tagit åt sig lika mycket av deras sista ord. Detsamma gäller Olivia. Så Borden bevakar sin hemlighet väl. Bara för sitt mästerliga tricks skull. Det är bara efter att tricket är förlorat (den ena dömd till döden) som Borden avslöjar sig för Cutter.

Det här är Bordens syn på magin, på konsten. Han säger det till det lilla barnet i början: “The secret impresses no one. The trick you use it for… is everything.” Vad som spelar störst roll är verket i sig, skickligheten det är utfört med. Illusionen är viktigast. För att göra det så bra som möjligt måste man göra uppoffringar. Man måste ”få lite blod på händerna”, som det sägs ett par gånger. Borden, med sitt tvillingliv, har inga problem med det här. Angier har det lite svårare. I början vill han inte ens offra fåglar för sin show. Men under filmens gång dras han längre och längre ner i träsket. För hämndens skull, först och främst, får filmen tittaren att tro. Men på slutet avslöjas Angiers andra, och minst lika viktiga anledning, när han med sina sista ord säger: ”You never understood, why we did this. The audience knows the truth: the world is simple. It’s miserable, solid all the way through. But if you could fool them, even for a second, then you can make them wonder, and then you… then you got to see something really special… you really don’t know?… it was… it was the look on their faces…”

Deras olika syn på magin känner de till. Borden, som har listat ut Angier, säger vid ett tillfälle: ”Does he enjoy taking his bows under the stage?” Och Angier säger till Borden: ”You always were the better magician.” , medan han själv skulle vara “the better showman” .

Om man ska jämföra det med böcker och författare (som jag gärna gör), så är Borden den som bryr sig om att skriva en bra bok och Angier den som bryr sig om att skriva en omtyckt bok. Nej, det är absolut inte samma sak. I alla fall inte i mina ögon, men jag sympatiserar nog mest med Borden också. Det här illustreras bland annat när Borden och Angier får i uppdrag att lista ut hur asiaten gör sitt guldfiskstrick. Angier har ingen aning och hänförs istället, liksom resten av publiken, av uppvisningen. Borden sitter bara och flinar dock. Han löste gåtan med en gång, och uppskattar det för skickligheten och hängivenheten i utförandet. Borden är kritikern och Angier är den vanliga läsaren som gärna låter (fantasy)böckerna svepa med honom.

Mot slutet av filmen så är det Angier som har blivit den största illusionisten, den mest berömda. Men till ett bra högt pris. Borden har, mer eller mindre, varit lika besatt från början. Det som komplicerade brödernas liv var att de båda kärade ner sig. Och den upptrappade hämnden mot Angier, som är eller inte är rättfärdigad. Hans frus drunknande var en olycka (kolla minspelet, hon går med på den andra knuten) som Angier inte kan acceptera. Men det är genom hämnden han blir besatt av magin. När allt är sagt och gjort så var det han som gjorde de största uppoffringarna.

Angier visste aldrig om han skulle bli den som trillade ner i vattentanken eller mannen i prestigen. I vilket fall som helst så har ”originalet” dött. Första gången han använder maskinen så skjuter han sig själv, den Angier som står utanför. Alla gånger han använder maskinen i sitt nummer så drunknar den Angier som drar i spaken. Han har hur som helst mördat sig själv ett flertal gånger. Begått självmord, gång på gång. Det är det här som gör att jag gillar slutet så mycket. Uppoffringen blir så extrem. Besattheten leder till undergången, precis som Tesla sade. Priset att betala för berömmelse? Jag hoppas inte att det är riktigt så högt.

Nu måste jag lämna er. Det finns mer intressant att skriva om The Prestige. Till exempel hur delar av filmen är uppbyggd som ett magiskt trick med sina tre akter eller varför inte en jämförelse med boken som den baseras på? Men nu börjar jag gräva för mycket efter hemligheten och jag vill trots allt bli lite lurad fortfarande.

“Now you’re looking for the secret. But you won’t find it because, of course, you’re not really looking. You don’t really want to work it out. You want to be, fooled.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *