Till fantasynovellens försvar

24 december 2005

Novellen som form får mindre uppmärksamhet idag. Det är ovanligt att se novellsamlingar och antologier, särskilt på fantasyhyllorna. Julle har skrivit en personlig hyllning.Novellen är underbar. Kanske inte någonting för den som läser fantasy enbart för chansen att i bok efter bok få dyka ned i en fiktiv värld, men för chansen att visa upp ett brottstycke, ett människoöde, en ensam handling utan långa stickspår. Kortformatet är som gjort för att plocka fram och utforska en idé. Det finns ingenting som behöver fyllas ut med meningslösheter, inga transportsträckor. Novellen har inte råd med sämre stycken; där den tjocka romanen kan ha tio sämre sidor utan att ta någon större skada är fem mediokra katastrofalt för novellen på femton sidor.

Naturligtvis innebär inte det att alla noveller är bra och romaner är dåliga. Stor litteratur är alltid stor litteratur och en usel text är alltid en usel text, även om det är sympatiskt att hålla det så kort som möjligt om man känner en tvingande lust att skriva dålig skönlitteratur. Noveller finns inte istället för romaner; de finns att också läsa, som komplement. Det finns absolut sådant som gör sig bättre i romanformat — och vice versa.

Passar fantasy för novellformatet? Det beror på vad man är ute efter. Sett som djupdykning i en skapad värld och mytologi blir det att försöka få in en elefant i en minkbur. Det finns exempel på författare som skrivit noveller för sina egna redan skapade världar; de mest kända exemplen är förmodligen de (hittills?) båda Legends-antologierna med välkända namn som Robert Jordan, Terry Pratchett, Tad Williams, Robin Hobb, Neil Gaiman, Stephen King och så vidare. Personligen är jag inte vidare imponerad av dem, men med hjälp av namnens dragningskraft har de sålt bättre än antologier brukar.

Det finns författare som huvudsakligen skrivit om sina fantasyhjältar i novellform, som Fritz Leiber (Fafhrd och Gray Mouser) och Robert E. Howard (Conan), men det är av förklarliga skäl mer sällsynt i posttolkienistisk högfantasy. Det finns personer som gärna tar upp systergenren science fiction som någonting mer passande när fantastiknovellistik diskuteras, och visst är idélitteratur som sf perfekt för kortare texter. Jag vill ändå hävda att fantasy duger alldeles utmärkt: det finns inga som helst hinder för att skriva en fantasynovell så länge som man håller sig till en berättelse som inte behöver ge en fiktiv värld, sju nya humanoida raser och tretton kulturer en närmare presentation. En alvs öde i en modern storstad, en ensam stads undergång, folket som dör ut på grund av en flickas dåliga uppförande, ett mord bland änglar — det är berättelser som inte hade vunnit ett dugg på att få ytterligare trehundra sidor att breda ut sig på. Det blir omväxling för den som tycker att läsningen om och om igen handlar om samma sak, en annan sorts berättelser.

Hur hittar man bra fantasynoveller? I Storbritannien och USA finns det stora mängder sf- och fantasytidskrifter. Det ges ut fantasyantologier och -novellsamlingar. De kan vara dyra att beställa hem och svåra att få tag på i Sverige, men till exempel Strange Horizons lägger upp en ny novell varje vecka och Baen Books har planer på en elektronisk tidskrift (med prenumerationskostnad, till skillnad från Strange Horizons, som bygger på ideellt arbete och där författarersättningen samlas in huvudsakligen genom donationer) som skall betala på en nivå snäppet över vad som erbjuds idag — och därigen publicera bra noveller, får man hoppas, även om undertecknad inte är så förtjust i förlagets böcker. En av de mest hyllade novellförfattarna på senare tid är Kelly Link, som hittills har givit ut två samlingar, Stranger Things Happen och Magic for Beginner (med bland annat nyligen Hugobelönade “The Faery Handbag”) och bland mina personliga favoriter finns Charles de Lints Newford-novellsamlingar.

På svenska ser situationen tyvärr dystrare ut. Onsdag startade förlagsverksamheten genom att ge ut antologin Onsdagslegender (som recenserades här) och Alir och Schakt ger ut skräck som kan dra åt fantasyhållet. Catahya arbetar på sin andra antologi. Högst hålls fanan förmodligen av Aleph, med antologier och tidskriften Minotauren. På tidskriftsfronten finns även Mitrania och finlandssvenska Enhörningen. I övrigt är det mörkt ut. Jag skulle älska att kunna pryda min bokhylla med novellsamlingar från Per Jorners eller Gabriel Nilssons penna, men för att kunna göra det måste någon ge ut dem. För att någon skall trycka dem måste novellerna hitta läsare.

Så vad väntar ni på? Ut och läs.

Länksamling

Noveller på nätet
Enhörningen
Strange Horizons

Catahyaartiklar
Aleph
Enhörningen
Mitrania

Catahyarecensioner
Peter S. Beagle – The Magician of Karakosk
Rickard Berghorn (red.) – Det vita folket och andra fantastiska berättelser
Kent Björnsson (red.) – Schakt: Mytiska maskiner och andra mardrömmar
Maths Claesson & Kristoffer Leandoer (red.) – Onsdagslegender
Charles de Lint – Moonlight and Vines
Neil Gaiman – Smoke and Mirrors
Ursula Le Guin – Koyotkvinnan och andra djurväsen
Sharyn November (red.) – Firebirds
George R. R. Martin – A Song for Lya

Förlag & tidskrifter
Aleph
Alir
Enhörningen
Minotauren
Mitrania
Onsdag
Schakt

God jul, catahyaner! Läs Neil Gaimans julkortnovell
“Nicholas Was” här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *