Tolkiens arv

3 januari 2006

Det är svårt att tala om fantasy utan att på något sätt anknyta till ämnet Tolkien. Det går, naturligtvis, om man diskuterar böcker som kom ut innan 1954 — eller 1937, om man vill vara ännu säkrare — men de senaste femtio åren har hans närvaro hängt över genren. På gott och ont.Länge kunde man få intrycket att Tolkien var större än genren fantasy: sade man ”fantasy” stirrade folk tomt på en med oförstående blick tills man under bittert gnisslande tänder lade till ”sådant där som Tolkien” och såg ett förståelsens ljus tändas bakom deras ögon. Ah, sådant där. Sjungande alver och pratande träd och dvärgar och sådant. Vilket är sant för en stor del av all fantasy som skrivs, och i andra fall lika korrekt som att försöka beskriva en manual till en fissionsreaktor genom att hänvisa till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Det känns som om det allmänna medvetandet håller på att inse att det finns annan fantasy än Tolkien också, säkerligen till stor del påverkat av att tekniken möjliggjort episka fantasyäventyr även i de rörliga bildernas värld.

Det är svårt att överskatta Tolkiens inflytande på fantasyn som kom efter honom — ett bevis på hur stor han är är förmodligen att det trots dessa svårigheter ständigt görs, som antydningar om att han skapade genren och att den över huvud taget inte skulle existera utan honom. Det stämmer inte, men det är svårt att spekulera i var fantasyn skulle befinna sig idag utan Tolkien, helt enkelt för det stora tomrum som skulle behöva fyllas. Hade det fyllts av författare som hittat sin inspiration på annat sätt, eller hade genren aldrig kommit i närheten av sin nuvarande storlek utan honom? Det finns en hel del fantasy som inte har mycket alls gemensamt med Tolkien, tro nu ingenting annat. Det tråkiga är att man allt som oftast får sortera bort och vända på stenar för att hitta den.

“Some years later I was in a bookstore going in the general direction of the ‘serious fiction’. I passed the science-fiction rack and spotted one of the volumes of The Lord of the Rings. I muttered, ‘Is this old turkey still floating around?’ Then I picked it up and noticed that it was in its seventy-eight printing!!! That got my immediate attention, and I went back home and dug out the aforementioned doodle. It seemed to have some possibilities.”
 – David Eddings

Jag vill gärna tro att fantasyn hade varit mer intressant utan Tolkien, att den hade varit mer varierad och haft större bredd genom att hämta sin inspiration från fler olika källor. Jag kan ha rätt — källorna finns där sannerligen om man vet var man skall leta — och jag kan ha fel; det kan vara rent önsketänkande från min sida. Jag vill som sagt gärna tro det. Att den hade varit något mindre likriktad är nog ändå en lågoddsare: jag behöver bara vända mig om mot bokhyllan med fantasy på svenska för att se hur oerhört många av översättningarna av de stora, säljande författarna som på ett sätt eller annat sätt har sin utgångspunkt i Tolkien. Det finns absolut duktiga författare som hämtat inspiration där och sedan gjort någonting alldeles eget och någorlunda nyskapande av det hela. Det finns tyvärr ännu fler epigoner som bara förmår konstruera bleka kopior av Ringarnas herre.

“Tolkien is the wen on the arse of fantasy literature. His oeuvre is massive and contagious – you can’t ignore it, so don’t even try. The best you can do is consciously try to lance the boil. And there’s a lot to dislike – his cod-Wagnerian pomposity, his boys-own-adventure glorying in war, his small-minded and reactionary love for hierarchical status-quos, his belief in absolute morality that blurs moral and political complexity. Tolkien’s clichés – elves ‘n’ dwarfs ‘n’ magic rings – have spread like viruses. He wrote that the function of fantasy was ‘consolation’, thereby making it an article of policy that a fantasy writer should mollycoddle the reader.”
 – China Miéville

Vid det här laget torde det stå ganska uppenbart att Tolkien inte är min favoritförfattare. En duktig sådan likväl, med Ringarnas herre som klart mästerverk men även andra läsvärda och kanske rentav oförtjänt bortglömda böcker, som Gillis Bonde från Ham, även om det fanns bättre föregångare och efterföljare inom fantasyn. En personlig åsikt, ingenting mer: de gustibus non est disputandum, även om det ofta är bra mycket svårare än det borde vara att bara acceptera någonting så grundläggande som en annan persons åsikt om ett skönlitterärt verk.

Det är inte Tolkiens fel att genren ser ut som den gör: han är inte skyldig till mer än att ha skrivit sina egna böcker. Resten är ett monster skapat av oss andra; efterapande författare, förlag som låtit böcker som aldrig borde ha tryckts bli publicerade, läsare som skapat en efterfrågan. Det är bara svårt att komma ihåg det ibland, när man undrar varför boken man håller i handen är halvt identisk med tjugo andra som man läst under det senaste året.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *