Vad hände med vardagsmagin?

12 februari 2005

Vad hände egentligen med den magi man som liten upplevde var dag? Det där som man nu inser är ett teknikens under eller bara något obegripligt i största allmänhet var då ett magiskt mysterium i väntan på att avslöjas och besegras. Idag är alltför många uttråkade och inser inte hur fantastisk vår omvärld kan vara i sig själv och framförallt hur fantastisk man kan göra denVart tog vardagsmagin från när man var liten vägen egentligen? Magin av att trycka på stoppknappen på bussen och inse att det blinkade till långt fram på ”stannar”-skylten samtidigt. Eller hur någon man träffar under dagen plötsligt kan befinna sig inne i en konstig liten apparat som kallas telefon där man kan prata med dem när man vill. Tillfredställelsen i att inte förstå de småsaker livet är uppbyggt av och då kunna hitta på en helt fantastisk bakgrund till det hela är en av barndomens största fördelar och en av de saker man glömmer snabbast när man växer upp.

Jag påmindes om allt detta då jag häromdagen njöt av kollektivtrafikens fantastiska men senfärdiga service och såg två systrar gnabbas om vem som ska få trycka på knappen den här gången. Relevanta argument såsom vem som gjorde det förra gången glöms snabbt bort och lämnar istället plats för den störstas och äldstas rätt. De smög sig försiktigt fram mot den magiska apparaten men rycktes snabbt tillbaks till verkligheten då det plingade till av att någon annan tryckt, när den lyckligt lottade systerns hand befann sig ett par centimeter från knappen. Konspirationerna frodades i deras tankar och jag mindes hur arg man blev när man själv var i den situationen och saknar enkelheten med vilken bussen snabbt blev en eldsprutande men kuvad drake på vilken man red mot ett ädelt uppdrag.

Vissa försöker hålla kvar vid dessa föreställningar och dessa är vi som samlas här, vi som samlas i denna grotta, i detta magiska tillhåll i en annars desillusionerad värld där vi fascinerat kan diskutera andra världar, vilken Ondskans Mästare som skulle vinna i en duell mellan Sauron, Shai´tan och Torak. I ett desperat försök att inte desillusioneras och tappa tron på vår värld som magisk flyr vi på olika sätt in i ett färgsprakande universum där ädelhet, heder och bröstets mod fortfarande räknas. En grav eskapism kallar många utomstående det, ett oansvarigt sätt att se på världen, att inte ta tag i den utan att fly från den, medan vi inser hur orealistisk den ”sanna” världen redan är. Det är bättre att slåss mot gröna, eldsprutande vidunder än mot byråkratin, monstret kan man alltid se framför sig och vet vad man har att vänta. Det är också bättre att utveckla sin rollspelskaraktärs fysik än sin egen, det går ju mycket snabbare att slå en tärning än att gå och träna för att pressa sina gränser och till slut klara kampanjen och supermonstret.

Allt detta gör att vi skapar vår egen kupol av skydd, skyddad från insyn av omvärlden och skyddad för att fantasivärlden ska läcka ut i verkligheten. För trots allt är det ganska skönt att ibland kunna återgå till disken som väntar i köket och inte alltid behöva slåss för sitt liv, men låt oss göra det när vi vill. Låt oss läsa, rollspela, lajva och allt annat och därigenom utvecklas som personer. Men framför allt, låt oss tro att stoppknappen på bussen är vad som kommer att frälsa oss från världens undergång, så länge man själv är först med att trycka. Jag menar, vi vet ju aldrig vad som skulle ha hänt om någon annan hade hunnit trycka före.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *