Världens bästa film?

2 oktober 2003

Funderingarna kring den filmatiserade trilogin om Sagan om Ringen är många, och fördomar och rykten svämmar över från både dom som gillar filmerna och dom som skyr dom som pesten, men vad är egentligen meningen med alltihop?En tid har gått nu sedan jag för första gången med tåriga ögon och vrede brinnande i hjärtat klev ut ur biosalongen efter premiären på Sagan om Ringen och mycket i mitt sätt att se på filmatiseringen har ändrats.
Dom få utvalda som hängde på #Kortirion på Dalnet vet att jag var en stor motståndare mot allt som rörde sig om filmerna, jag var kanske den nedbrytande delen av diskussionen men jag visste var jag stod.
Jag gav aldrig filmen en rättvis chans, jag dömde ut den totalt innan jag ens sett den och genom det kunde det inte bli bra, jag var så övertygad om att filmen skulle vara dålig att den blev det.

Nu när jag även beskådat del två och ständigt hungrar efter Sagan om konungens återkomst så har jag på något sätt mjuknat i mitt annars stenhårda anti-skal som skapades för 3 år sedan.
När jag ser tillbaka på första filmen inser jag nu mer och mer vilken ypperlig film det egentligen var, jag menar visst, dom plockade bort både Tom Bombadill och andra scener men i slutändan, spelade det någon roll?
Filmen var underbart filmad i landskap som man verkligen kunde känna igen sig i, Fylke var perfekt återskapat i hela sin idyll och scenen när Gandalf kommer på sin skrangliga vagn ger en verkligen en känsla av närvaro.

Mitt sätt att se på filmen har ytterligare utvecklats, det är en filmatisering av världens kanske mest komplexa bok och vem förväntar sig att någon skall kunna få med exakt allt som Tolkien skrev om.
Föreställ dig själv, du skall regissera en film med miljontals läsare över hela världen och lyckas med att få alla nöjda och glada, ett uppdrag dömt att misslyckas.
Istället för att fälla denna enorma produktion så borde jag hylla den i skyarna för dess själva innebörd, folket för upp ögonen för fantasy och allt som det medför.
Ett öppnare samhälle där rollspelare slutar tolkas som misslyckade nördar utan veklighets anknytning för att deras favoritdjur är grip eller pegas.
En stor politiker som har en son som leker med Uruk-Hai actionmodeller har svårare att kritisera rollspelare än en vars son hellre bygger med lego, allt handlar om omsättning.

Innan filmerna var Tolkiens verk stora, men efter filmerna har dom blivit allmänbildning, du är numera unik om du inte sett filmerna eller vet vem Aragorn eller Fangorn är, innan var det tvärtom.
Jag blickar framåt mot den tredje filmen och undrar, efter dessa fantastiska filmer om ära, stridigheter och mod vad kommer härnäst, kanske får filmbolagen upp ögonen för fantasy och bestämmer sig för att fortsätta rida på vågen, en filmversion av Robert Jordans böcker skulle i sanning vara intressant.
Fantasy har upphört att vara en unik krets drömmande verklighets trötta människor som jag själv och läkt ut i det stora hela, till och med min moder som vart väldigt anti allt med fantasy och rollspel mjuknade.

Detta har skett tack vare att Peter Jackson, detta missförstådda geni och mannen som våldtog Tolkiens verk med sina smutsiga händer, har skapat en ny legend i legenden.
För om dessa filmer inte hade påbörjats hade inte hälften av alla mina vänner fått upp ögonen för den någon obskura värld som jag och alla andra fantasy intresserade dominerar.
Vad man än tycker om filmerna i sig, bra, dåligt, så har dom lett till att skapa en helt ny bild av fantasy, sedan om jag gillar den nya våg av Tolkien-wannabes eller inte är en helt annan artikel…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *