Wahlströms — Sveriges fegaste fantasyförlag?

15 april 2006

Wahlströms är Sveriges största fantasyförlag. De ger ut flest titlar, de har flera av de mest storsäljande författarna i sitt stall och förlaget äger Sveriges enda bokklubb för fantasyläsare, som huvudsakligen existerar för att sälja just Wahlströms fantasyböcker. Rimligtvis är Wahlströms det förlag som har störst chans att påverka hur svensk fantasyutgivning skall se ut. Det är inte en munter tanke.

Förlagets största framgång torde vara den ständige David Eddings. Utan någon större skönlitterär talang från början har han gjort klichéernas ständiga upprepningar till sitt signum: Eddings låter inte bara bli att vara nyskapande för att han härmar andra författare (anledningen till att han över huvud taget började skriva fantasy är, konstaterar han i The Rivan Codex, att han insåg hur många tryckningar Lord of the Rings hade genomgått, och ur den ekonomiska synvinkeln hade det säkerligen varit dumt att gå för långt från Tolkien), än värre härmar han sig själv tills det bara blir pinsamt.

Eddings (som inte är ensamt skyldig utan har en medbrottsling i sin hustru Leigh) har i och för sig spelat en roll som innebär ett förlåtande drag: han har fått otaliga barn och ungdomar att börja läsa böcker. Det förrädiskt långa avståndet mellan bokens pärmar är inte vidare svårt att tugga sig igenom och har bidragit till många uppenbarelser om att det här med text och ord kanske inte är så svårt ändå. Likväl är han långt ifrån någon vidare spännande författare.

Spännande kan inte heller Terry Goodkind anklagas för att vara. Sanningens svärd består av nio deciliter standardfantasy, ett par matskedar sadomasochism och Ayn Rand efter behag. En kombination som i och för skulle kunna vara fascinerande, men som skulle kräva en större filosof än Goodkind, som inte är någon Bertil Mårtensson eller Lars Gustafsson. David Gemmell har i och för sig någon inte helt urvattnad idé då och då, men hans Drenai-böcker står inte på barrikaderna för genrens utveckling.

Margaret Weis och Tracy Hickman har som bäst några humoristiska poänger i sina alldeles för rollspelstyngda (därmed inte sagt att det inte går att skriva rollspelsinspirerat på ett bra sätt, vilket bevisats av till exempel Erik Granström) Dragonlance-böcker, men nyskapande? Nej. Ett vågat val? Nej. Över huvud taget särskilt läsvärt? Nej. Rollspelsinspirerat är också Raymond E. Feists skrivande, som även om det i sina bästa stunder kanske är bättre än Weis och Hickmans författande ofta beskrivs i stil med “hjärndöd fantasyaction” till och med av personer som faktiskt tycker om det.

Däremot har Wahlströms faktiskt givit ut Neil Gaimans Stardust (Stjärnstoft), en “saga för vuxna” i en stil som påminner om både Lord Dunsany och Hope Mirrlees och absolut inte kan räknas till fantasyns huvudfåra. Dock har de varken introducerat honom på svenska (det gjorde Forum med Neverwhere, som senare gavs ut även av Månpocket, 1998) eller fortsatt utgivningen, då den inte sålde tillräckligt väl: Coraline gavs ut av Bonnier Carlsen och American Gods (Amerikanska gudar) återigen på Forum.

Utöver Stjärnstoft har Wahlströms även givit ut översättningen av Good Omens (Goda omen), som Gaiman skrev tillsammans med Terry Pratchett, liksom större delen av Pratchetts övriga produktion. Pratchett är långt ifrån standardfantasy: av många uppfattad som oerhört rolig har han skapat en ganska egen nisch inom den humoristiska fantasyns område och driver lika gärna med fantasygenren som med omvärlden runt omkring. Likväl kan man knappast se det som ett vidare vågat drag: Prachett var, särskilt hemma i Storbritannien, en storsäljande författare och har idag sålt i upp mot fyrtio miljoner exemplar, för att inte tala om det faktum att han hade funnits på svenska sedan slutet av åttiotalet då Äventyrsspel gav ut några av hans titlar.

Utgivningen av Tad Williams fantasyböcker kan ses som tudelad: å ena sidan har vi hans Memory, Sorrow & Thorn-trilogi (på svenska en serie på tolv böcker under titeln Minne, Sorg och Törne som även om den absolut har sina bra sidor och sina kreativa idéer och faktiskt är helt okej läsning inte direkt kan sägas tillhöra den allra mest nyskapande litteraturens klick. Återigen är det när man kommer till kritan fantasy i hjulspår där tidigare författare passerat för länge sedan. Å andra sidan har vi romanen War of the Flowers (Blommornas krig, på svenska uppdelad i två delar) som även om den inte är fantastiskt bra litteratur absolut skiljer sig från den typen av böcker som tyvärr dominerar Wahlströms utgivning: det är konflikter och klasskamp i ett modernt, högteknologiskt Älvaland där magi och teknik fått ombytta roller. Inte heller kan Patricia McKillips böcker — som mycket riktigt också i stort ratats av svenska läsare — med det utbroderade språket och den drömska stämningen anklagas för att vara stereotypernas fanbärare.

Än mer utmanande är Roger Zelaznys tio böcker (uppdelade på två serier om fem böcker var) om landet Amber: när Corwin i första bokens inledning vaknar upp på ett sjukhus i New York är Tolkien långt borta. Amber är en av den moderna (första boken gavs ut på engelska 1970 och sista 1991) fantasylitteraturens stora mästerverk, och det hade varit synd och skam om de inte hade funnits översatta.

Generellt så är den typiska fantasyboken på Wahlströms ändå dels en översatt bok av en amerikansk eller möjligtvis brittisk författare som sålt väl i hemlandet, dels en bok som inte utmanar vad fantasyläsaren förväntar sig: böcker som skjuter på gränsen för vår uppfattning om fantasy sätts på undantag. Inte heller finns det en enda bok av en svensk författare vars rygg pryds av Wahlströms fantasydrake. Det är självklart möjligt att det beror på att förlaget aldrig har fått in ett manus som håller, men säkerligen spelar det också in att man inte tidigare har kunnat följa författarens framgångar på en annan marknad.

Det är nu ingenting man skall dra för stora växlar på — förlaget är ett företag och som företag har det uppgiften att dra in pengar. Inte heller går det att ignorera vad folk köper ens med den mest brinnande kulturella insatsviljan, eftersom det såvida man inte råkade sitta på en undangömd drakskatt eller dylik rikedom skulle leda till att det inte fanns några pengar att ge ut nästa bok med. Wahlströms vet vad som säljer och satsar på att ge ut det. Den som följer deras utgivning vet allt som oftast ungefär vad man har att vänta sig. Om man är nöjd med det och inte har någon som helst önskan att söka sig vidare, så borde man allt som oftast vara nöjd med förlagets utgivning.

Den allra vanligaste invändningen som fantasyläsare har mot genren är att den går efter samma invanda mönster. Det är någonting som gäller för större delen av allt som publiceras idag, men långt ifrån allt — det gäller bara att hitta det. Om det är målet, så är ett generellt råd, som inte alltid (för även Wahlströms kan ge ut bra böcker) men i de allra flesta fall stämmer: om boken är utgiven av Wahlströms, undvik den.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *