Texter av Lúhtanwën

“En afrikansk eller europeisk?””

3 oktober 2010 av Lúhtanwën

Han var sorglig att se på. ”Hon har lämnat mig. Ingen förklaring, inte ett ord.” ”Det är höst. Det ligger i hennes natur.” ”Ja, men bara det är vansinnigt! De säger att hon blivit… att hon är en svala. En fågel! Skulle jag delat säng med en fågel i flera månader utan att fatta det?

Sirener

3 september 2010 av Lúhtanwën

Hon ser honom bunden till masten. Kroppen är ärrad, håret långt och huden solbränd. Han är inte vacker, men inte heller ful. Hennes systrar sjunger högre och högre, deras röster otåliga och oemotståndliga bland klipporna, deras vingar oroliga. Klorna skrapar över sten, och hon föreställer sig hur hon sänker dem i hans axlar och skuldror.

Våroffer

3 september 2010 av Lúhtanwën

Mannen bredvid henne är ung men ser gammal ut, och luktar av sprit och aprilväder. Hans händer är oväntat rena och han kastar ut frön med en invand rörelse. Hon försöker att svälja oron när han slutligen sträcker sig efter paketet hon lagt mellan dem. Han virar upp lagren av tidningar och plast, avslöjar en

…och det låter som silverregn och hemligheter.

28 april 2009 av Lúhtanwën

Det händer igen – hon lär sig aldrig. ”En dag bryter du nacken” säger du, men hon lyssnar inte. Hon nynnar en sång du aldrig hört någon annanstans och du tänker att det är så det låter när havet sjunger. Du slänger ner repet, tar spjärn mot stenarna och drar upp henne som du alltid

Öga för ett öga

17 mars 2008 av Lúhtanwën

”Ska du ha det där benet?” ”Det är mitt ben, skaffa eget.” ”Din gnidna fan… Har du sett att gubbjäveln hängt sig i trädet?” ”Knappast första gången om jag inte minns fel. Vilket jag aldrig gör.” ”Mm. Men jag tänkte… ja, tänk om han inte blir bra den här gången?” ”Det blir alltid bra. Han

Korpen säger flyg

17 mars 2008 av Lúhtanwën

”Min syster ligger här. Jag begravde henne efter att hon gått i bitar” Hans ord allt mer rossliga, kvävda. Håret på ända. De svarta lockarna uppburrade till en rest ragg av fjädrar i nacken. ”Far slängde henne av balkongen och sa flyg. Hon hann inte… kunde inte.” Händerna nu skarpa klor. Ögonen svarta stenar i