Alvgeneralen: Kapitel 1

1 juni 2007

Kapitel 1: Tormentianer
Det första Deiron hörde var ett rop, ett stridsrop.
Efter det blev det tyst.
En lång stund gick medan Deiron och de andra tusentals alverna stod samlade på grässlätten, men då plötsligt började de höra ljud igen borta vid horisonten.
Ljudet kom från tusen blödtörstiga tormentianer, tormentianer som sprang.
De ondskefulla varelserna var stora till växten och såg ut som en vansinnig blandning mellan vampyrer, spindlar och drakar.
De hade sex vingar ( eller om man ska kalla de för armar ), två spindelaktiga ben och öron som var en blandning mellan en alv och en katts.
Men det var inte det värsta, om man tittade på när en tormentian öppnade munnen ( vilket de gjorde ofta ) såg man två stora hugtänder och hos de flesta tormentianer var de rödfärgade, rödfärgade av blod.
Nu började Deiron skymta gestalter bortemot horisonten, han såg direkt att det var tormentianer.
En stund gick, nu såg han de allt tydligare.
– Mannar ladda vapnen, beordrade han, och de som inte lyder mig under det här slaget blir dödade.

Som vanligt började Setryn fnysa när Deiron hotade honom så.
Setryn var en kortväxt alv, man kunde nästan tro att han var en dvärg eftersom att han hade skägg också, men i och med de spetsiga öronen kunde man lätt skilja honom från dvärgarna.
Setryn hatade Deiron mer än alla andra dvärgar som lydde under honom ( vilket sa mycket ), Deiron visste mycket väl om hur Setryn hatade honom och brukade därför visa honom när han slaktade en av sina egna mannar för att påminna honom om att han inte skulle sätta sig upp mot sin general.
Setryn hat mot Deiron berodde bland annat hans hänsynslöshet mot honom och att Deiron hade tagit Setryn plats som general över den 502:a legionen för tre år sedan.
Setryn ansåg att en nykomling som Deiron inte skulle få ta över hans plats som general, men den störste alvledaren Grosius hade bestämt att Deiron skulle få vara ledare på grund av sin tuffhet som skulle behövas för att förhöja disciplinen bland mannarna.

Mannarna började ladda katapulterna och revolvrarna, ta fram yxorna och svärden, de visste att det skulle påbörjas ett stort krig om bara några minuter.
Kriget mot tormentianerna hade börjat för många år sedan, närmare bestämt tio år.
Det hade börjat när de ondskefulla varelserna började framträda allt oftare, och det blev för mycket när flera medlemmar av de numera stridande alvernas familjer dog eller försvann, då förklarade alverna och många andra varelser krig mot tormentianerna.
Setryn hade själv mist sin fru under ett tormentiansanfall mot hans före detta hemby Rylor och det var anledningen till att han drog ut i kriget.

Deiron hade vid det här laget satt sig ner och börjat vänta på fienden.
Hans gula tänder knarrade av koncentration, han satt just och tänkte ut vilka strategier han skulle använda i slaget.
General Fiorn hade just meddelat honom att fienderna var inom synhåll.
Nu reste sig Deiron själv och tittade efter, och visst, de var riktigt nära och sprang i full fart, det verkade som om de var hungriga.
Deiron tog upp sitt svärd, pekade med den mot himlen och skrek:
– Mannar, gör er redo för strid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *