Alvgeneralen: Kapitel 10-11

11 augusti 2007

Delar upp det här kapitlet då både min vän Nattöga och min mor tyckte det passade bättre:

Kapitel 10: Härskarens Märke
Pojken stirrade återigen på märket.
Det var vackert, fast samtidigt låg det något mörkt över det, som om hela märket utstrålade någon slags aura av mörk kraft.
Märket hade omslutit sig över nästan halva Raeriks arm vid det här laget, men då, plötsligt, slutade märket växa.
Då började Raerik studera det noggrannare, märket dominerades av en väldig svart drake omgiven av svarta, nästan levande virvlar av svart magi.
Raerik undrade vad det här kunde betyda, det var speciella märken det här, visste han, men han hade aldrig brytt sig om att ta reda på vad just det här betydde.
Istället för att tänka mer på det för tillfället, reste sig Raerik upp från stenen som han satt på och tänkte fortsätta sin promenad.
Innan det tog han inköpslistan som hans mor hade gett honom och virade den runt armen för att dölja märket, till slut använde han en fastsättningstrollformel för att hålla kvar den där, efter det styrde han återigen stegen mot sitt mål, byn Rielno.
Raeriks pappa var en misslyckad trollkarl och fastsättningstrollformeln var en av få trollformler han hade lärt sig från sin far, Raerik tvivlade på att varken han eller hans far hade talangerna som krävdes för att lära sig fler.
Rielno var byn som låg närmast Raeriks föräldrars stuga, han brukade skickas dit en gång per vecka för att köpa diverse småsaker.
Den vackra vägen Raerik gick på var kantad av stora ängar med blommor, stora vackra klippor som vätte ut mot havet och skogar fulla med liv och rörelse.
Han hade vant sig vid det vackra landskapet vid det här laget, men det hindrade honom ändå inte från att bli smått fascinerad varje gång han vandrade på grusvägarna från sitt hem.
Vägen svängde till höger och Raerik rundade stenbumlingen som låg tätt intill och där såg han en av de få sakerna han ogillade med det här stället.
Dasiri och hans vanliga fyramannagäng av mobbare gick mot honom på den lilla grusvägen som låg framför Raerik.
Raerik försökte obekymrat gå mot de, men det skulle han inte ha gjort.
PANG!
Han knuffades av Dasiris väldiga armbåge ner mot marken och blev liggande där.
Det var en otrolig hård knuff och blod forsade nerför Raeriks kind ner på hans gula kappa.
– Ser man på vem som är här, sa Dasiri och visade sina muskler för Raerik för att avskräcka honom från att göra motstånd.
– Lille spinkiplutt, sade en annan av mobbarna och log, betydligt längre än Dasiri var han, men med en aning mindre muskler.
– Du behöver inte stödja mig, Veraín, jag klarar av den här lillen själv, sa Dasiri och riktade in ett slag i Raeriks mage varav de andra pojkarna skrattade berömmande.
Raerik kände vreden bubbla inom honom, nu började mobbarna turas om att sparka honom, medan de kastade ord såsom ”vekling” och ”blödpöl” på honom.
Nu kände han att vreden på väg att komma ut, drakmärket började vibrera och göra ont.
Vreden blev värre, värre och tillslut hände det.
Mörkret i märket liksom fyllde honom från topp till tå och han kände sig helt plötsligt oövervinnlig.
Han reste sig upp, hans ögon hade förvandlats från gröna till svarta då han stirrade på mobbarna som i sin tur ryggade tillbaka.
– Sluta upp, sa han med en rytande ton, som absolut inte tillhörde han själv.
Nu visste han vilket märke det var, det var ”härskarens märke”.
Han visste inte var det betydde eller någonting annat, han bara kände på sig vad det var.
Dasiri stirrade med gapande mun mot Raerik, han hade upptäckt en sak som han inte hade sett när Raerik låg orörlig på marken, deras slag och sparkar hade orsakat massor av djupa sår i hans ansikte och tillsammans med de svarta, mörka ögonen gav det en skrämmande effekt.
Då, plötsligt, kom en stor explosion av mörk magi, från Raeriks händer.
Mobbarna kastades alla bakåt ner på grässlätten.
Efter explosionen lades en stor, kortvarig dimma över stigen, när den hade avlägsnat såg Raerik mobbarna lika utspridda på ängen till vänster om stigen.
Dasiri låg närmast Raerik.
Han gick fram till Dasriri, vars ansikte var fyllt med blod och rädsla.
– Ko…mmer d-u att döda oss nu?
– Kanske det, kanske, svarade Raerik med en omänsklig röst, men…
Hans följande ord dränktes av ett stort knak i marken, det kändes som en jordbävning.
– Vad i…?
Snabbt, kände Raerik och Dasiri världen sjunka neråt vattenytan.
Och så snabbt som blixten var de under vattnet.
Raerik var inte bra på att simma och han hoppade runt av panik i vattnet, men det behövdes inte.
Han verkade inte ens behöva kunna simma, hans nya krafter hade fixat allt.
Raerik kände märkets makt över honom sakta tyna bort, och han kunde snart tänka som sig själv igen.
Vid det laget hade mobbarna drunknatm
Raerik hade trots allt lite av märkets kraft över sig och därför skrattade han högt (vilket han också kunde göra under vattnet, konstigt nog) när han såg mobbarnas kroppar ligga stilla mot marken som höll på att sjunka snabbt, själv höll sig Raerik lite längre upp.
Sen slog det honom, hans föräldrar fanns där nere, under vattenytan.

Kapitel 11: Den Siste Överlevaren
Han fick panik fast behöll trots det lite av hans förstånd och därför simmade han snabbt mot platsen där hans föräldrars stuga låg.
Efter en stund, såg han den, denna hemtrevliga, mysiga lilla stuga såg mycket välkomnande ut där han kom simmande.
Men det var inget han hade i tankarna nu.
Han öppnade långsamt dörren, rädd för vad han skulle få se.
Hallen var tom, istället gick han in till rummet åt höger och där var hon.
Hans mor låg fridfullt på golvet, hon hade åtminstone inte haft ont.
Men Raerik var ändå envis om att få henne levande.
Gult ljus kom från hans händer, fast hans mor bara skakade lite, med ögon fortfarande fridfullt stängda.
– Mor, lev, skrek Raerik.
Stora droppar föll snabbt ifrån hans ansikte medan han försökte igen med återupplivningstrollformeln.
Men det var lönlöst.
Raerik satte sig tyst vid sin mor och lade sitt ansikte på hennes mage, gråtandes.
Han var egentligen för gammal för att tro sånt, men han hoppades stilla att hon helt plötsligt skulle öppna sina ögon och förklara för honom att hon bara hade skrämt honom på skoj.
Men det lät inte som något sådant hans mor kunde tänkas göra.
Han tvingade sig själv att resa sig upp.
Men han tänkte inte lämna rummet än.
Han ansträngde sig till sitt yttersta och kastade återigen en gul stråle mot sin mor.
Den här gången hände det något, hennes vänliga blåa ögon öppnades och hon stirrade på Raerik.
Raerik trodde inte det var sant.
– Raerik…jag…, stammade hon.
Och, plötsligt, just när han hade varit som lyckligast, tog något ifrån honom all denna lycka då hans mors ögon återigen slocknade.
Raerik blev stående, han hade inte varit med om något värre.
Att mista sin mor, bli överlycklig när man lyckas återuppliva henne och att all ens lycka blir fråntagen en är hemskt.
Raerik tvingade sig själv till slut att lämna rummet för att leta reda på hans far.
Men det gick inget vidare, han sökte igenom hela huset och trädgården utan att hitta honom, och gav till slut upp.
Han stod utanför dörren till huset och gav en sista blick till platsen där han hade vuxit upp.
Sedan, utan att han blev det minsta överraskad, växte vingar ut från honom och han simmade uppåt.
Han kom upp ovanför vattenytan och fortsatte att flyga uppåt, men då såg han något.
Raerik använde någon slags trollformel som gjorde att han kunde se det tydligare.
Det var en pojke, jämnårig med Raerik, verkade han.
Pojkens blonda hår virvlade runt i den starka vinden, och bakom hans ansikte sträcktes även vingar ut.
Men Raerik lade märke till en annan sak, pojken var en alv, precis som han själv.
Och vem skulle kunna vara skyldig till att hans hemvärld att sänkts under ytan om inte honom, den eller det som hade gjort det måste ha haft ett sätt att kunna undfly sin förödelse senare.
Raerik fick lust att attackera pojken och därför flög han snabbt mot pojken, men nästan direkt försvann han, helt borta ur synhåll, han anade att det var en teleporteringstrollformel.
Raerik hade registrerat pojkens utseende och han visste, att från den här dagen skulle verkligen han eller alvsläktet få en enda lugn dag.
Vare sig om han själv var alv eller inte, skulle han se till det.
Och med det, vände han sitt ärrade ansikte bortåt och teleporterade sig precis som pojken bort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *