Alvgeneralen: Kapitel 12

13 augusti 2007

Kapitel 12: Stugan
Ett ljud väckte plötsligt Deiron och han vaknade hastigt och satte sig sprikrakt upp i den lilla sängen.
Ljudet, såg Deiron direkt, kom ifrån en kolsvart katt som hade klättrat upp i toppen av en hylla bredvid sängen och sedan gått för nära kanten och ramlat ner.
För ett ögonblick mindes han inte vad som hade hänt dagen innan, för det första berodde det på att han fortfarande var väldigt trött, för det andra berodde det på att den lilla stugan liknade stugan som Jeran och Deiron hade bott i innan kriget tillsammans med sina barn, och de hade också dessutom en katt som var mycket lik den här.
Hans barn, ja, Deiron skämdes över det men under det senaste slaget hade han inte haft tid att tänka en enda tanke på sina älskade barn.
När han och Jeran tvingades ut i kriget, fick de lämna barnen tillfälligt hos Deirons mormor, vilken var den enda släktmedlemmen som Deiron fortfarande visste var vid liv.
Han blev avbruten i sina tankar av steg utanför dörren till rummet.
Dörren öppnades och en gammal kvinna steg in, hon bara enkla kläder och höll en kopp med något i handen.
– Har du sovit gott?, frågade hon och satte sig vid en stol bredvid sängen.
Deiron, som inte brukade prata med främlingar, såg att kvinnans leende verkade vänligt så han svarade:
– Ja, men får jag fråga, hur kom jag hit?
– Ja, hur kom du hit, det var en bra fråga, gudarna måste ha givit mig tur igår, för när jag var ute på promenad så såg jag…
Deiron kände att han måste avbryta:
– Promenad? I det här snöovädret?
– Ja, det går faktiskt i vår släkt, får jag fråga varför du själv var ute i detta väder?, frågade hon slugt.
Och plötsligt for en känsla av igenkänning genom Deiron:
– Vem är du?
– Men känner du inte igen din gamla mormor?, frågade hon och log.
Och då, kände Deiron, stämde allt.
Katten hade följt med barnen till mormor, inte undra på, Deiron hade ju tyckt att den såg ut nästan precis som hans gamla katt.
Men barnen då, var var de?
– Marta, var är mina barn?
– Jo, alla är här, förutom…, och Martas min blev plötsligt sorgsen.
– Förutom?, frågade Deiron högt och oroligt med ögonen vidöppna.
– Tirian, han blev borttappad när vi vandrade från eran stuga till min, dagen då kriget hade börjat, han bara försvann, pep hon med tårar droppade från ögonen.
– Bortappad?!, skrek Deiron kallt, hans mjukhet som han snabbt hade utvecklat sedan Jeran dog var som bortblåst.
– Jo, jag är ledsen, pep hon och tittade ner på golvet, det var inte som om han försvann in i någon skog eller liknande, han bara försvann, jag tittade på honom när han gjorde det, som om han ville teleportera sig bort, som om han var en trollkarl.
Deiron ångrade sin kalla röst, han hade använt och tittade upp i taket en stund.
Tystnaden lade sig över rummet.
Då avbröts tystnaden av tre skrikande barn.
Ett av barnen var nästan vuxen nu, men när ens far har återvänt så är det ju inte konstigt att man beter sig på sådant vis, detta var en sak Marta la märke till.
– Felina, skrek hon åt den äldsta av barnen, lugna ner dig lite.
Men Felina hade omfamnat sin far och började och sakta började tårar falla ner från hennes ansikte medan hennes lillebror och lillasyster stod bredvid, hoppandes.
Deiron var även han överlycklig över att se sina barn, Felina hade varit sex år senaste gången han hade träffat henne, nu var hon nästan vuxen.
– V-i trodde att d…u var död, stammade hon.
Deiron blev förvånad över att hon hade känt igenom honom så väl trots att hon bara var sex år när det hände.
Hennes elvaårige bror och trettonåriga syster stod fortfarande bredvid och hoppade vilt.
Remnad var kortväxt och hans bruna, långa hår viftades omkring i princip hela rummet där han stod.
Han var precis som han hade varit som ettåring, lekfull och glad.
Hans storasyster Medina var dock lite lugnare av sig och hade slutat med det vilda hoppandet och tittade istället glatt på sin far med sina blåa, vackra ögon.
Deiron reste sig upp och kramade om sina andra barn, sedan höjde han rösten en aning:
– Barn, jag har en viktig sak att säga till er, jag kommer inte att stanna här.
– VA?!, utbrast allihop, speciellt Felina.
– Jag måste hitta er äldre bror.
– Men Tirian är tjugofem år nu, han klarar sig själv, utbrast Medina.
– Men han var inte så gammal när han försvann, konstaterade Deiron.
– Han var ändå femt…
– Jag bryr mig inte om det, Deiron höjde återigen rösten en aning, han kanske är gammal, han kanske är ung, han kanske är död, han kanske lever, men jag måste hitta honom ändå.
– Men du är väl ledare för 502:ra legionen alver, du har det att sköta, sa hans mormor.
– Som du kanske borde ha märkt när du hittade mig frusen i snön, så är jag ähum…borttagen från min position om man säger så.
– Men varför?
Och Deiron satte sig ner på sängen igen och började förklara, allt om deras mor död, det falska beviset och hur Marta hittade honom i snön, vilket de dock konstaterade att de redan hade hört.’
Efter det såg barnen chockade ut.
– Men…får ingen av oss följa med?, frågade Felina förvånat.
– Även om du var arton…
– Men jag är nästan vuxen och det är min bror vi talar om, sa Felina strängt och med hög röst.
– Låt gå för det, sa Deiron, men ni andra får stanna här, punkt slut!
Felinas leende dök upp som en soluppgång medan alla andra trampade hårt och golvet och klagade.
– Nej, ni får inte följa med, konstaterade Deiron efter femtioelfte tjatningen från Remnad.
Då gav de upp, och lämnade plötsligt rummet, ursinniga.
Deiron suckade och såg bekrymrat upp på Felina.
– Men är du säker på att du ska följa med, min dotter? Det kan bli farofyllt och du har inget vapen.
– Det ska nog gå och ordna på…något sätt, sa Felina och blev med ens nedstämd.
– Där ser du, Felina…, men då slog det Deiron.
Han riktade sin blick mot Marta.
– Var är mitt svärd?
– Svärd?!, svarade hon bekymrat och kliade sig i nacken, du hade inget svärd med dig, det måste ha fallit ner i den tjocka snön.
Deiron slog ursinnigt huvudet i väggen.
Men plötsligt sken Marta upp.
– Jag tror att jag har vapen för båda två av er.
Deiron blev förvånad, men han följde trots det efter Felina och Marta när de lämnade rummet.
Marta ledde de med långsamma steg in till rummet framför det som de nu var i vilket såg ut som en slags hall.
Inne i rummet fanns ett bord med en stol intill.
Det var faktiskt en av få saker som fanns i rummet, förutom en hylla.
Det var den här hyllan Marta gick fram till och hon fick anstränga sig för att kunna sträcka sin hand längst upp, fram fick hon en skida, med ett svärd i.
– Det var din morfars svärd, Jiris. Han brukade kalla det för Lafira.
Deiron tog emot svärdet, det var stort och ståtlig, han förstod att han inte skulle sakta svärdet han hade använt förr.
Han tog upp svärdet ur skidan och såg att det var otroligt spetsig och smalt, men verkade ändå hållbart, flera ädelstenar satt insatta lite här och var på svärdet.
Medan Deiron studerade svärdet räckte Marta Felina en pilbåge och ett koger med pilar, Felina såg nöjd ut över det.
– När ger ni er av?, frågade Marta.
– Jag är ledsen att säga det, men vi måste nog ge oss av genast, alverna är ute och letar efter mig.
– Ok, sa Marta sorgset och begav sig in i ett annat rum, jag ordnar en proviantmatsäck, ni stöter nog på flera byar under eran resa men jag tror att det här ska räcka en stund i alla fall.

Matsäcken var tydligen lätt att få ihop, och Marta kom efter en kvart in i rummet igen med en fullproppad, fint sydd påse med massor av mat i och några varma kläder som de kunde ta på sig på grund av snöstormen.
Marta hämtade resten av barnen och tog de till hallen.
Deiron kramade återigen om sin dotter och sin son, och tårar föll från hans ögon medan han gjorde det och försäkrade de om att han skulle komma tillbaka snart tillsammans med Felina.
Sedan öppnade han dörren, gav en sista farvälvink till barnen och begav sig med endast sitt svärd och Felina till sällskap ut i snöstormen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *