Alvgeneralen: Kapitel 13

15 augusti 2007

Kapitel 13: Värdshuset
Ju längre dagen gick desto kallare och snöigare blev det.
Deiron och Felina vandrade utan något mål och utan en minsta ledtråd till var målet skulle tänkas ligga.
Därför var det mycket viktigt för Deiron att hinna till någon by innan de var tvungna att sova, visserligen kunde de ju klara mer än ett dygn om de måste, fast det skulle självklarttvungna att sova, visserligen kunde de ju klara mer än ett dygn om de måste, fast det skulle självklart vara mycket tryggt att nå till en by innan mörkret föll över dem.
Deiron insåg redan att det kanske var ett misslyckat val att ge sig ut så här, men han kände på sig att det förr eller senare skulle löna sig.
Han frågade Felina gång på gång om hon verkligen inte ångrade det här, men hon viftade alltid bort frågorna och fortsatte att gå.
En annan sak Deiron tänkte på under vandringen var brevet någon hade skrivit för att få bort honom från sin generalposition, hans första tankar var att soldaten som berättade för honom om det var skyldig, men hans tankar vandrade ibland från honom till Setryn och efter att han tänkt på det en stund var han nästan säker, Setryn var den skyldige.
Till slut kände Deiron att de var tvungna att äta lite.
När där dem gick fanns en skog full av träd som växte tätt, så där skulle det kanske vara lite bekvämare att äta i alla fall.
– Felina, borde vi inte stanna lite? Är du inte hungrig?
– Självklart är jag hungrig, men var kan vi sätta oss och äta.
Deiron pekade mot skogen och Felina nickade instämmande.
Han styrde stegen mot skogen och när han kom fram satte han sig tillsammans med Felina på en plats där träden var som tätast.
De plockade fram lite av provianten som bestod av slarvigt gjorda mackor, vilket inte var så konstigt då ju Marta skulle hinna med att göra så många.
Två mackor senare fortsatte de sin färd genom snölandskapet.
Deiron blev mer och mer orolig med tiden, tänk om den här stigen inte ledde till någon by, tänk om den inte ledde till något annat än tormentianer och… alver.
För tillfället skulle han nog föredra en tormentian före en alv, vem vet, någon hade kanske till och med satt ett pris på hans huvud.
Deiron fick andra saker på tankarna när han plötsligt ansträngde sig för att titta upp med ansiktet mot snöstormen och såg en by avteckna sig långt borta vid horisonten.
– Äntligen, sa han och fick Felina att titta upp.
De vandrade i några timmar till och nådde till slut stadsporten.
– Sätt på dig huvan, även om det kanske bara behövs på mig så är det bäst så.
Felina lydde och satte på sig sin huva, Deiron gjorde samma sak.
Dem hade insett sedan länge att det här var mer än en by, en by som omgavs av en stor stenmur med en träport vid ingången var inte vanligt.
Framför porten stod en kraftig människovakt klädd i rustning.
– Vad vill ni?, frågade han och höjde spjutet hotande mot dem.
– Vilken stad har vi kommit till?, frågade Felina skarpt och låtsades inte lägga märke till vaktens fråga.
– Humantia, en av få människostäder som finns kvar i landet nu när dvärgarna…, men vad vill ni?
– Vi behöver övernatta på ett värdshus, svarade Felina lugnt.
– Och hur ska vi veta att ni inte är tormentianer?, tösen.
– Det ser du väl att vi inte är…
– Tormentianerna använder förvandlingstrollformeln nu för tiden, tösen.
– Jaha, och vad i de sju gudarnas namn tror du ska bevisa att vi inte är tormentianer, i så fall?, frågade Felina otåligt och högt.
– Du där, han pekade på Deiron, är du inte alvgeneral?
– Hur känner du till mig?, frågade Deiron förskräckt och undrandes om han kanske hade ett pris på sitt huvud ändå.
– Jag känner inte till dig, alv. Du är klädd som en sådan.
Och han hade rätt, hans kappa med den bruna huvan längst upp var en typisk klädsel för alvgeneraler.
– Jo, jag är alvgeneral.
– Vad krävs för en alv att graderas upp?, frågade vakten och Deiron insåg att det var någon slags lösenordsfråga, men lösenord kunde han desvärre inte. Vi har inget speciellt system…, sa han skrämt och nervöst, inte alls lik som han hade varit som general.
– Korrekt, stig in, sa han och öppnade porten med ett handtag som satt långt upp, alla vakter verkade ha lärt sig magi så eftersom att ingen vanlig människa eller alv skulle kunna nå dit upp gjorde han det enkelt genom att mumla ett par forndrakiska ord.
Förbluffad men lättad steg Deiron tillsammans med Felina in genom porten.
Staden var full av liv och rörelse och Deiron kunde se flera personer titta lite nyfiket åt deras håll.
Han såg flera värdshus, men alla såg igenportade och allmänt otrevliga ut.
Deiron såg ett till synes ganska trevligt sällskap av tonåringar som vandrade på huvudgatan och bestämde sig för att fråga de om var det fanns trevliga värdshus.
– Ursäkta mig, sa Deiron lågmält, men vet ni om det finns något bra värdshus i närheten? Jag och min vän behöver vila.
– Jo, följ bara sidogatan in där så ska du nog hitta något, svarade en den längsta av dem.
– Tack.
Deiron gjorde som han hade sagt, men när sällskapet lämnade tonåringarna hörde han dem viska högljutt till varandra.
– Såg ni vem det var? Det var den där alvgeneralen, grabbar, det här är vår chans, låt oss testa vår nya uppfinning.
De andra tonåringarna viskade entusiastiskt vidare, men Deiron hörde inte resten.
Felina verkade också ha hört dem och Deiron behövde inte berätta vad han tänkte på innan dem sprang iväg, och snabbt gick det.
De var strax framme vid värdshus den unge mannen hade berättat om för dem.
Deiron öppnade dörren och steg in, värdshuset var hemtrevligt fast ganska tomt.
Bakom disken stod en kvinna med långt rött hår och diskade glas.
– Vad vill ni?
– Ett rum för en natt, och det snabbt.
Deiron räckte över henne tjugo alviska mynt som tydligen räckte väl.
– Rum tolv, sa hon gav dem en nyckel, fortfarande helt inne i diskningen.
De sprang upp för trappen som ledde till rummet och låste snabbt upp rummet som var deras och stängde sedan igen den precis efter Felina hade stigit in.
Men dem hann knappt se något av rummet förrän de märkte det.
Fönsterrutan var i bitar och nedanför, bland glassplittret låg något, något som tickade och var runt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *