Alvgeneralen: Kapitel 14

21 augusti 2007

Kapitel 14: Flykten från Humantia
Varken Deiron eller Felina hade någon aning om vad den runda saken var, men båda anade att det inte var något de skulle uppskatta.
Innan dem hann tänka något mer på saken hördes det som att någon bankade på dörren, Deiron valde att inte öppna den och i nästa sekund hördes det.
– Men kan ni öppna den då?, hördes en förargad mansröst.
Han valde trots detta att fortsätta låta mannen banka dörren hur mycket han vill.
Ett val som, skulle det visa sig, inte tjänade något till.
Plötsligt hördes ett svischande ljud och några ord som mumlades och dörren stod öppen.
– Måste man få använda trollformler för att öppna en liten dörr va?, frågade han högt.
Deiron hann inte se något av mannen då han nästan precis när han kom in genom dörren skyndade fram till den runda saken på golvet, han såg att bakom mannen hade det stått en kvinna som nu syntes bättre.
– Få se här, om dem där ungdomarna hade rätt, har jag desarmerat den nu, mumlade han, sedan tog han saken i händerna och kastade ut den genom det defekta fönstret.
– Och får jag fråga vad det där var?, frågade Deiron förvirrad men samtidigt bestämt.
– En bomb, svarade kvinnan som fortfarande stod i dörröppningen och som Deiron inte hade hört yttra ett ord förut.
Först då såg han hur kvinnan såg ut, hon var lång och klädd i en vit mantel med en huva som dolde en stor del av ansiktet, mannen hade samma klädsel.
– En vad då?
– Bomb, en modern uppfinning som dem där smarta ungdomarna verkade ha kommit på helt själva.
Deiron tänkte precis fråga vad en sån där bomb gör för någonting och varför kvinnan kunde veta så mycket, men då sa mannen bestämt.
– Vi måste ge oss iväg, nu är väl halva staden ute efter dig, alvgeneral.
– Men kan inte förklara…
– Det finns ingen tid för förklaringar, sa han och lämnade rummet.
Deiron och Felina behövde inte packa något då dem ju precis hade gått in i rummet utan följde snabbt efter dem två mystiska personer, som högst troligt var magiker på något sätt.
Vilka var dem mystiska människorna?
Hur hade dem också hört ungdomarna?
Hur hade dem vetat var Deiron och Felina befann sig?, det var bara några frågor som ringlade genom Deirons huvud där han vandrade efter Felina och magikerna på Humantias inte längre så befolkade gator (det hade blivit mörkt).
En annan fråga som Deiron verkligen kände att han behövde ha svar på var, var de skulle sova i natt? Dem kunde väl inte tvingas sova ute i snön i det här vädret.
Visserligen hade stormen avtagit, men kallt var det alltid.
Dem gick snabbt, alla med huvorna hårt neddragna över deras huvuden, allt för att göra så att ingen skulle lägga märke till deras utseenden.
Tonåringarna som hade kastat in den där saken i fönstret borde nu ha brutit sig in i rummet och funnit dem borta.
Deiron gick snabbare för att nå fram till mannen som nu gick en bit framför honom.
– Vad har ni tänkt att göra efter att ni fått ut oss från staden?
– Vi kommer att följa med er, eskortera er så att du till slut hittar den son. Vi vill bara ditt bästa och markerna är fulla av farliga otyg nu för tiden.
– Och hur vet ni att jag är ute efter min son?
– Vi vet allt, sa han och med ett gåtfullt leende ökade han på stegen.
Snart kom dem fram till mannen som fortfarande stod och vaktade porten.
– Jag släpper inte ut någon mer.
Mannen brydde sig inte om honom och skickade en av förtrollningarna som vakterna använde över porten så att dem skulle kunna komma ut.
Vakten såg då att han inte att något val, och bestämde sig därför för att inte ställa sig upp mot magikern.
– Dags att sova, sa han.
Deiron blev förbluffad.
– Sova? Här?
– Ja, var skulle vi annars sova någonstans?
– Men vi kommer ju att frysa ihjäl, sa Deiron som verkade ha glömt att mannen var magiker.
– Jag lägger lite värme, osynlighets och skyddsförtrollningar över snön, var lugn.
Mannen gick runt och mumlade några förtrollningar varpå Deiron och dem andra tveksamt lade sig tillrätta på snön.
Och konstigt nog, märkte han, kändes snön lika varm och bekväm en säng.
Trots att han hade tankar i huvudet som säkert skulle hålla honom uppe en hel natt var han så trött att han somnade nästan direkt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *