Alvgeneralen: Kapitel 15

25 augusti 2007

Kapitel 15: Skogen
Deiron vaknade.
Snön kändes som den varmaste och skönaste kudden då han vaknade, för tillfället gillade han verkligen magiker, det hade han inte gjort hela hans liv.
När han var liten och bodde i det stora och stolta landet Peiron öst om Vaderia hade hans och de flesta byarna i hans närhet styrts av giriga och maktgalna magiker.
Byn Deiron bodde i styrdes av den knäppaste av de alla, Drakeius.
Han dödade visserligen inte byborna som inte såg upp och lydde honom, utan han gjorde något värre, något mycket värre.
Detta var bara rykten Deiron hade hört av andra i byn, men han hade på något sätt tagit själen ur de och haft de fångade hos honom.
Så det var erfarenheten Deiron hade av magiker, men de här verkade speciella, mycket speciella.
Resten av sällskapet hade tydligen redan vaknat och han suttit och väntat på att Deiron skulle vakna.
– Ska vi ge oss iväg, alvgeneral?, frågade mannen i den vita kappan som Deiron inte hade lärt känna vid namn än.
– Ja, det ska vi, vill gärna slutföra det här snabbt, men jag vet fortfarande inte åt vilket håll vi ska vandra.
– Jag har en förtrollning som skulle kunna leda oss rätt, men man vet aldrig om den är att lita på.
– Den är nog bättre än inget, låt oss lita på den, magiker.
– Som du önskar, alvgeneral. Förresten, jag heter Veldan, föredrar att kallas för det, och det här är Marir, min kompanjon, han log och pekade mot kvinnan.
– Ok, trevligt att lära känna er lite bättre, sa Deiron och log trots att han innerst inne inte litade fullt ut på de märkliga magikerna.
Felina reste sig upp.
– Dags att gå, sa hon varpå Deiron och de andra instämde.
Färden den här dagen gick bra, vädret hade lättat ytterliggare och han var glad över att han tidigare under färden hade låtit Veldan lägga en färdlycksförtrollning över sällskapet vilket gjorde det lättare för Deiron att hitta vägen till hans son och det gjorde även att de kom in på landskap där snön inte täckte lika mycket av gräset och där stormen hade avtagit nästan helt.
Dagarna gick och med det kom sällskapet närmare och närmare platsen där Deiron kanske skulle hitta hans son.
Men Deiron var misstänksam, han hade redan bestämt sig att om inte främlingar berättade mer om sig själva snart så skulle han inte låta de följa med Deiron och Felina på deras färd, vare sig de hade hjälpande trollformler med sig eller inte.
Han och hans sällskap vandrade just nu i en skog, vilket de hade gjort i flera dagar nu.
Vid det här laget var snön faktiskt helt borta, det många resande förundrades över då de kom till Vaderia var de omväxlande klimaten och att det var så mångkulturellt.
I Vaderia fanns nämligen allt från storslagna dvärgstader till små skogsorchhålor, och allt från den varmaste öknen till det mest bitande kalla snölandskapet.
Den skogen de befann sig i nu var ovanligt mörk och skrämmande och när man hörde konstiga ljud eller annat mystiskt, blev plötsligt nästan hela sällskapet skräckslagna, alla utom Deiron.
Från början hade han varken varit modig eller inte, men kriget hade gjort honom sådan, och det var andra saker kriget hade gjort honom, han hade blivit nästan helt känslokall och ägnade inte mycket tid på att tänka på sin fru eller sina barn.
Men efter att Jeran hade dött i slaget om Arkia hade han blivit mer och mer som han var förr för varje dag, som om han hade återfunnit en del av sig själv.
Deiron väcktes ur sina tankar av Felinas ljusa stämma:
– Pappa, jag tror att det är bäst att vi stannar och vilar och äter lite.
– Du har så rätt, min dotter, instämde Deiron och tycktes höra sin mage kurra.
Även Veldan och Marir instämde och de letade snabbt upp en liten glänta, satte sig när, och packade upp sin matsäck.
Martas proviant tycktes räcka längre än de hade trott, det fanns fortfarande en hel del mat kvar i påsen, men Deiron trodde att de snart var tvungna att stanna till i någon liten by för att köpa mer mat.
Under tiden Deiron åt småpratade han lite med magikerna (vilka han inte än vågade göra mer än att småprata med)och pratade längre fast lågmält med sin dotter.
Plötsligt hörde Deiron något röra sig bland träden vid gläntan, grenar som knäcktes och tysta fotsteg.
Deiron drog instinktivt sitt svärd, magikerna tycktes också ha hört ljuden och ställde sig upp med händer beredda med trollformler, när Felina såg var de andra gjorde tog hon upp sin pilbåge.
– Vad händer?
– Vi hörde ljud, viskade Deiron.
Plötsligt hoppade någon på Deiron, någon utan vapen och med ett vampyrliknande ansikte, det var en tormentian.
Samtidigt hoppade också två andra tormentianer ut ur skogen och drog sina vapen, vissa tormentianer föreslog att slåss med vapen, men de flesta gjorde sig bäst utan.
Deiron utgåv ett stridsvrål och slog tillbaka tormentianen mot marken.
Den gav ifrån sig ett elakt flin och gjorde sig redo för nästa attack, med de nagelliknande, långa klorna utspända.
Deiron gjorde då ett misstag (vilket inte var särskilt vanligt för honom) och tittade efter hur det gick för sin dotter.
Det utnyttjade tormentian och hoppade på honom och rev upp ett stort veck i hans arm.
Alverna brukade säga att tormentianer var stridsdugliga som fem man, men i detta fall stämde det inte, Deiron var så pass stridsanpassad att han var jämbördig med de flesta tormentianer.
Deiron hann inte försvara sig och tormentianen rev i hans ansikte, som tur var träffade inte hans klor nära ögat, utan på kinden, fast det gjorde ont, det gjorde verkligen ont.
Deiron gav ifrån sig ett sårat vrål och brottade likt ett vilddjur ner besten på marken, sedan höjde han sitt svärd, och då mörknade det plötsligt i tormentianens ögon och han föll död ner på marken.
Då såg han Felina, och hon var illa ute.
Felina försökte nämligen hålla avstånd från tormentianen så att hon kunde använda sin pilbåge, ingen bra idé.
Tormentianen, som var upptagen av Felina lade inte märket då Deiron sprang fram och svingade svärdet mot hans huvud.
Magikerna hade redan gjort slut på den tredje tormentianen, som tur var.
– Är alla oskadda?
– Det kan man säga, svarade Felina och tittade på hans kind, men du ser allt annat än oskadd ut
– Jag överlever, sa han.
Fast plötsligt uppenbarades en plötslig tanke i hans huvud.
– Har ni någon aning vad tormentianerna gjorde här?, frågade han vänd mot Marir.
– Ja, det har vi.
Plötsligt blev det tyst.
– Har ni tänkt berätta det…?
– Förr eller senare, svarade hon, men nu måste vi fortsätta så vi kommer någon vart, det mörknar snart.
Deiron brydde sig inte om att invända, inte än.
Han kände plötsligt i hans ficka och väntade ett vanliga kalla ytan skulle träffa hans händer, men det gjorde den inte.
Han rotade lite mer i fickan för att kolla om det han fruktade verkligen hade inträffat, men det var det ingen idé att göra insåg han snart.
Medaljongen var försvunnen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *