Alvgeneralen: Kapitel 16

31 augusti 2007

Kapitel 16: Den Vita Orden
Det som mest dök upp i Deirons huvud de närmast dagarna var tre saker, för det första förundrades han över var medaljongen var någonstans, han hade tittat ordentligt på marken och i tormentianernas händer och packning men han hade inte hittat någonting.
Den andra tanken som dök upp regelbundet i hans huvud var de två magikerna, han började lita på de mindre och mindre. En tredje sak som förundrade honom var tormentianerna som de hade mött i skogen, det verkade inte precis som ett sammanträffande att de varit där och det hade ju magikerna redan bekräftat att det inte var.
De närmaste dagarna lät Deiron magikerna alltid gå lite i förväg så att han i lugn och ro kunde dela med sig av sina tankar till Felina.
Tredje dagen efter att de hade mött tormentianerna fick Deiron nog, han skulle kräva fakta ut ur magikerna, inget skulle få hindra honom, han kunde inte ha med människor (eller om de var alver)i sällskapet som han inte litade fullt ut på.
De stannade återigen i en glänta, magikerna och Felina satte sig bekvämt ner men Deiron stod kvar.
– Jag vill ha svar!
– Svar på vad då?, frågade Veldan irriterat.
– Det vet du mycket väl.
– Jag har redan sagt till dig att jag ger svar till dig i sinom tid.
– Ge mig svar…nu!, skrek han och höjde upp sitt svärd.
– Ett sådant svärd hindrar inte mig, det hindrar ingen i den vita orden.
– Vita orden?, Deiron höjde på ögonbrynen.
Veldan böjde sig fram till Marir och viskade något i hennes öra, hon besvarade det bestämt.
– Vi ser ingen anledning till att inte berätta det för er, sa Marir, vänd till Deiron.
– Men…, protesterade Veldan.
– Låt de få veta, broder.
Veldan suckade.
– Låt gå för det, sa han.
Deiron satte sig ner, lättad att de äntligen ville avslöja det de hade gått omkring och gömt för honom och sin dotter de senaste veckorna.
– Vi tillhör en orden, började Marir, kallad ”Den Vita Orden”, våran grundare samlade en gång ihop varelser av olika slag som bar på en speciell gåva, en gåva som gör att man kan uppfatta exakt allt vad som hörs, tänks eller görs omkring en.
Hon tog ett avbrott och fortsatte sedan:
– Det var därför vi visste att det var en bomb, eftersom att ungdomarna hade samtalat om den och när den byggdes samtalade de ju också om hur man kunde desarmera den. I alla fall, det kan förstås vara en stor gåva att ha den här kraften, men det kan också vara motsatsen, en av våra gamla ordensmedlemmar, Raerik, blev till exempel förtärd av gåvan och deprimerad av höra allt det hemska som hände omkring honom. Så han lämnade orden, för alltid. Vi hade alltid sett att det var något speciellt med honom, han verkade ha lättare att ta emot deprimerande tankar, detta verkade göra honom ond. Vi hörde ibland honom tänka på sin uppväxt, och när man hörde detta, förstod man nästan varför han var så ond, fast bara nästan.
Den här Vita Orden jobbade för allt det goda i världen, och det var därför vi följde med er, det är vår plikt att alltid hjälpa folk på uppdrag och för det andra så är vi de sista två ordensmedlemmarna som fortfarande lever, så vi måste verkligen fullfölja plikten. I alla fall, under en tid, då Raerik inte hade lämnat orden helt fullständigt, gick han av okänd anledning till anfall mot en alvby och utrotade nästan alla där. Det gjorde att folk började avsky oss och kalla oss för ”Den Svarta Orden” och så är det fortfarande. Trots att det inte alls var länge sedan Raerik gjorde detta glömde folk snabbt Den Vita Orden och det gick nästan att vandra på gatorna utan att bli överfallen även om bar den traditionella vita kappan, men vi har använt vita kappor utan Den Vita Ordens emblem på, så vi är i princip trygga. I alla fall, nu för tiden när det till och med ryktas om att Raerik är ledare för hela tormentiansarmén har han ju krafterna att kunna skicka ut sådana varelser och dessutom har han ju varit med i Den Vita Orden och därför besitter han ju även kraften som gör att kan veta ungefär var vi befinner oss, observera ungefär, den här gången hade han bara tur.
– Det här är det enda jag tänker berätta, för tillfället, avslutade hon och tittade på Deiron, som bara såg otroligt förvånad ut.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *