Alvgeneralen: Kapitel 17

28 september 2007

Kapitel 17: Dödens Berg
Färden fortsatte som vanligt, utan att någon av dem som färdades visste vart de var på väg.
Deiron kände nu igen platsen de färdades i.
Det var den stora bergskedjan i nordöstra Vaderia, många alver och andra varelser fruktade den här bergskedjan för bestarna som sades bodde i bergen.
Deiron var inte särskilt rädd av sig, fast det var svårt att inte känna sig rädd när man vandrade mellan de kusliga bergen.
Senare på dagen skymtade sällskapet ett berg som såg speciellt kusligt ut.
Ovanför toppen av berget vilade liksom en grön skugga och på berget vandrade människor med händer hängande framför sig, de verkade inte så levande.
Deiron fylldes plötsligt av skräck.
– Jag har hört talas om det här, började Marir, berget kallas för ”Dödens Berg”, det sägs att de döda kommer hit efter att de har dött.
Deiron tänkte på Jeran, tänk om hon fanns någonstans inuti eller utanför berget.
– Men hur kommer vi förbi det utan att de upptäcker oss?, frågade Felina.
– Jag tror inte att de kan upptäcka oss, svarade Veldan, ska vi fortsätta var färd?
– Ok, svarade Deiron.
De styrde sina steg mot en stig som rundade berget och började gå på stigen.
Fast de hade inte hunnit komma långt innan de hörde högljudda skrik upp ifrån berget, de dödas skrik.
Plötsligt kastades något ner på marken framför Veldan, något grönt.
Veldan sträckte handen fram mot vätskan för att undersöka den noggrannare.
– Nej!, skrek Marir och skyndade sig mot sin bror.
Veldan stannade upp mitt i rörelsen.
– Det kan inte vara farligt, tänk dig, Marir, om vi upptäcker mer om vad det här är kanske vi kan bli berömda, det här kan ju vara ”de dödas pulver”, Marir. Det som vi har hållit på och forskat om i flera år, sa Veldan upphetsat och sträckte återigen fram handen mot det vätskeliknande pulvret.
Han sträckte handen tills han vidrörde pulvret.
– Där ser du, inget händer, sa han och sträckte sig ner för att undersöka det närmare.
Fast då började plötsligt hans ansikte anta en grön färg och han började hosta plågat.
– Hjälp mig…, fick han fram.
Marir såg på, för chockat för att ens hunnit börja förstå vad som hände.
Blod började läcka ifrån hans kropp och han vände ansiktet plågat mot Marir för att ägna henne hans sista blick.
Sen var det över, Veldans ögon slocknades och han föll död ner på marken.
– Veldan…, fick hon svagt fram och hennes ögon fylldes av tårar.
De tre sprang fram till Veldans kropp och satt sig vid honom, han var verkligen död.
Deiron var inte särskilt ledsen, han var mest fylld av hämndlust.
Det var så han var.
Han vände sig om för att titta på berget och försöka lista ut var den gröna vätskan hade kommit ifrån.
Då såg han någon som han kände igen, ståendes på en klippa som stack ut mot berget var Jeran.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *