Alvgeneralen: Kapitel 3

7 juni 2007

Kapitel 3: Jeran
Men tjutet som hördes i den ljusa kvällens svaga sken var inte från en man, det var från en kvinna.

Jeran, som var Deirons fru hade dragit ut i kriget ungefär ett år efter Deiron själv.
Hon tyckte att det behövdes många soldater för att bekämpa tormentianerna och därför tvingades hon att lämna de tre barnen hon och Deiron hade tillsammans.
Hon tyckte att Deiron för en bra man, hon skrattade alltid åt hans varma humor och leenden.
Men sedan Deiron hade blivit utnämnd till general hade han nästan bara koncentrerat sig på jobbet och inte brytt sig mycket om sin familj.
Hans varma humor hade sakta försvunnit och likaså hans vackra leenden, det gjorde att Jeron hade börjat att fundera på att skilja sig.

Men för tillfället fanns inga tankar om skilsmässa i hennes huvud, bara tankar om överlevnad.
Hennes långa bruna fladdrade kraftigt i vinden medan hon försökte övervinna en strid mot en stark tormentian med två svärd i vardera handen.
Striden hade hittills varit jämn, men om Jeron fortsatte att anstränga sig som hon gjorde nu så skulle hon nog vinna.
Hon hade som tur var kontroll över striden, det var hon som anföll med svärdet medan tormentian parerade med sin ovanligt lätta yxa.
Till slut fick hon in den dödande träffen med svärdet och tormentianen föll ner på marken.
Hon tittade omkring sig, ingen varelse var på väg att anfalla henne eftersom att alla tormentianer var upptagna av strider med andra alver.
Men då skymtade hon något skrämmande, hon skymtade Deiron, springandes ifrån någonting, men det var inte det som var så skrämmande.
Det skrämmande var att hon såg att Deiron såg rädd ut, för första gången på flera år.

De åren som gått sedan Deiron hade blivit general över legion nr. 502
hade han alltid låtsas att han vågade allting, han hade alltid verkat så tuff.
Jeran tittade efter vad det kunde vara som Deiron var så rädd för, då såg han något ännu mer skrämmande än Deirons rädda ansikte.
Ungefär tio meter ifrån Deiron stod en kvinnlig tormentian med bara ett öra och i händerna höll hon en pilbåge som hon siktade noga med mot Deiron.
Hon tänkte avfyra ett skott.

När Jeran såg Deirons skrämda ansikte så väcktes plötsligt hopp inom henne, hopp om att Deiron kunde bli som förr, inte så oalvisk som han var nu, vid det ögonblicket sopades alla hennes hatiska tankar mot Deiron bort.
Det var därför hon började springa mot Deiron, och sprang gjorde hon verkligen.
När hon var en meter ifrån Deiron tittade han bakom honom och såg Jeran och Kira, nu fick Deiron sina tysta misstankar bekräftade, General Kira tänkte skjuta mot honom.
Och rätt hade han, General Kira avfyrade en pil från sin båge som for snabbt, mycket snabbt mot Deiron.
När Jeran hade sett att Deiron tittade bakom henne så tittade hon också i den riktningen och hann precis se General Kira som hade avfyrat en pil mot Deiron.
Hon visste inte varför hon gjorde, hon tvekade faktiskt inte ens, men helt plötsligt sprang hon framför Deiron.
Pilen kom farande mot henne, mot hennes hjärta.
Och som vanligt var storgeneral Kira pricksäker.
Det fanns inget Jeran kunde göra, plötsligt satt pilen spikrakt i hjärtat.
Hon föll ner på marken, död.
– NEEJ !!!!!!, skrek Deiron högljutt.
Hon hann inte ens säga något till Deiron, hon dog direkt.
Det enda hon hann skymta av Deiron var en tår som sakta föll från hans öga, sen slocknade allt, precis allt.

Tårarna strömmade nerför Deirons ansikte, men bara för ett kort ögonblick, sedan kom han att tänka på hämnd.
General Kira stod ungefär trettio meter ifrån honom, missnöd med sin träff.
Då tog Deiron sakta upp svärdet ur skidan och gjorde sig redo för strid.
Deiron öppnade munnen som ett djur som visade huggtänderna, han var rasande.
Deiron sprang mot henne, sedan när han var tillräcklig nära kastade han sig över henne.
General Kira blev chockad.
Hon blev knuffad ner till marken, sedan tog Deiron ett strypgrepp om hennes smala hals med vänsterhanden, sedan höjde han återigen upp sitt svärd mot luften och sedan…
Ur General Kiras perspektiv hände faktiskt sedan inget mer, det var det sista hon hann se.
Men Deiron hann inte njuta länge av hämndens sötma, gigantiska steg hördes från skogen som låg alldeles bredvid den stora grässlätten.
Skogsorcherna hade blivit störda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *