Alvgeneralen: Kapitel 5

17 juli 2007

Kapitel 5: Den Uppfinningsrike Prisjägaren
Deiron skrek högljutt, mer än högljutt.
Pilen hade borrat sig in hans högerarm.
Han använde snabbt vänsterarmen till att dra ur pilen ur den andre armen och vände sig sedan om för att få reda på vem som hade gjort det.
Han vände sig om för att se vem som var gärningsmannen men det var svårt att avgöra eftersom att flera alver med pilbåge var samlade bakom honom.
Han försökte att inte bry sig om smärtan i högerarmen och tecknade istället åt den stora skaran alver att springa efter honom.
Det hade emellertid inte behövts eftersom att de flesta alverna redan var i full fart efter honom, även Setryn hade nu börjat fatta vad som stod på.
Medan Setryn sprang grubblade han tyst över varför han alltid hade sån otur, även när han spelade Vaderiansk poker med mannarna i ett av alvlägret tycktes han alltid förlora, precis alltid.
Deiron brydde sig knappt om smärtan längre, för han visste att det väntade mycket värre saker tjugo meter bakom honom.
Skogsorcherna var sakta, eftersom att de var större än vanliga orcher men med deras stora steg höll de jämn fart med alverna.

Utan att alverna till en början märkte det tornade en liten svart prick upp sig på himlen, en prick som blev större och större för varje sekund.
Det var alven bredvid Deiron som hade långt brunt hår och ovanligt många fräknar som lade märke till det först.
– Ge-enneral Deeiron, stammade hon sakta.
Deiron fortsatte springa men sa ändå stressat:
– Ja, Arilia?
– Det är något som flyger där uppe, sa hon och pekade.
– En drake?, frågade Deiron som trots detta fortsatte att springa.
– Nej, en alv.
– Vad säger du?…
Deiron stannade plötsligt och tittade upp mot himlen och för en stund så brydde han sig inte om skogsorcherna strax bakom honom.
Alven som saktade närmade sig den stirrande skaran nere på marken var en man och han flög genom något som såg ut som en ryggsäck som det kom ånga ur.
Deiron blev mycket förvånad, inte minst när alven kastade ner en kotte på dem.
Kotten hamnade framför Deiron, som såg förvirrat och förvånat på den, men kvinnoalven med de många fräknarna intill honom väckte upp honom ur sin förvirring.
– Ducka!!!
Och plötsligt hände något mycket märkligt, kotten exploderade.
De flesta alverna kastades genast iväg av explosion, två av de var Deiron och kvinnoalven.
Deiron kände hur han hade fått ett stort sår i pannan men inte mer än så, han reste sig upp.
Explosionen hade skapat en liten sandstorm omkring eftersom att dem ju just kommit in i ett ökenlandskap.
Men Deiron såg sakta någon komma mot honom, flygande emot honom.
Och något större till höger om honom, något som såg ut som en skogsorch.
Nu hade han alltså två saker att oroa sig över.
En ond och mörk röst trängde plötsligt förbi stormen och nådde Deirons öron.
– Jag visste ju självklart att en explosion inte skulle döda dig, eftersom att jag kallas ”Den Uppfinningsrike Prisjägaren” så måste jag ju självklart leva upp till namnet.
Deiron oroade sig över vad skogsorchen till höger om honom skulle göra om prisjägaren inte lyckades döda honom, det ville inte han ärligt talat inte tänka på egentligen.
Som om prisjägaren läst hans tankar sa han:
– Skogsorcherna behöver vi inte oroa oss över, det här ska vi göra upp ensamma.
Plötsligt hördes flera explosioner åt höger och Deiron behövde inte tittade dit för att få reda på vad som hade hänt.
Sandstormen hade lättat helt och nu såg Deiron prisjägaren tydligt.
Han hade någon slags hjälm med svart skärm på sig så Deiron kunde inte se ansiktet men resten av prisjägaren kunde han se.
– Och vad är det vi behöver göra upp?, frågade Deiron lite för självsäkert.
– Du, jag är en prisjägare, jag har fått betalt för att göra upp med dig och den här gången var det verkligen saftiga stålar. Men det krävdes för att jag skulle ge mig ut på uppdrag som du ser på mitt ben.
Deiron kunde se att det ena av hans ben var kortare än det andra.
Nu såg han också att alverna runt omkring honom började resa sig upp.
När Deiron först såg det blev han glad, men sedan var han inte lika övertygad på att de skulle hjälpa sin inte allt för älskade general.
Många av de hade bågarna och svärden redo men eftersom de inte tycktes vilja anfalla prisjägaren så tvekade ändå Deiron.
I ett störtdyk gav sig prisjägaren fram emot Deiron, men det verkade inte som om att han ville döda Deiron, istället höll prisjägaren fast hans händer och tog upp en grej ur hans ficka, en grej som var av ytterst värde för prisjägarens uppdrag.
Uppdraget var nu avslutat, det var dags att hämta belöningen.
Men innan han hann fly avlossades en pil från kvinnoalven med de många fräknarna (vilket hade blivit hennes smeknamn vid det här laget) och borrade sig i prisjägarens hjärta.
Prisjägaren föll död till marken och hans hand öppnades och visade en vacker medaljong, av äkta guld.
Deiron tog snabbt tillbaka den i fickan men kvinnoalven tycktes ha sett medaljongen.
– Varför vill han få tag i den?
– Inget att bry sig om.
– Men…
– Rör på fötterna, mina mannar och kvinnor, så att vi kommer fram till dvärgstaden snart. Och när vi gör det så ska vi vinna det här slaget en gång för alla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *