Alvgeneralen: Kapitel 6

19 juli 2007

Kapitel 6: Arkia
Det första alverna såg av dvärgstaden var en stor sak som tornade upp sig mot himlen, ett stort torn.
Dvärgarna var mycket moderna av sig och gillade allt som var stort till skillnad från alverna som gillade allt som var lugnt och lite mindre, alver var ofta skygga men kriget hade brutit ut så blev de tvungna att ändra sina liv ordentligt, de flesta vuxna tvingades ut i kriget och tvingades också lämna barnen hemma, om det var ett mycket litet barn så var de tvungna att be någon gammal i släkten ta hand om barnet.
Den stora skaran alver närmade sig sakta en stor mur som omgav dvärgstaden, mitt i muren satt en stor träport som vaktades av en dvärg med ovanligt kort skägg.
Vissa av dvärgarna som tillhörde den ”fina skaran” hade lärt sig alviska i skolan, den här verkade inte vara en av dem, den här verkade bara förstå alviska.
Dvärgen blev väldigt förvånad över alla de alverna som stod samlade runt muren och han stirrade konstigt på Deiron.
– Vi kommit hit för att varna er om att vi tror att runt femhundra tormentianer är på väg mot er stad och vill be er om allians.
– Jacn uir nier ver?( och hur vet ni det?)
– Eftersom att tormentianerna inte hittar oss någon annanstans tror vi de kommer att tro att vi gömmer oss här och skogsorcher har jagat efter oss hela vägen, visserligen dog många av dem i en strid förut men jag tror nog att det finns fler. Vi skulle gärna vilja tala med er ledare om det här.
– Er portar? ( vår ledare?)
– Ja, er ledare, sa Deiron och gjort otåliga gester med händerna.
– Kla, vam afir sil (ok, följ efter mig), sa dvärgen och öppnade
Dvärgen öppnade porten genom att utföra några konstiga gester med händerna och mumla ord (vilket troligtvis var trollformler).
Porten öppnades och dvärgen gick före Deiron och lämnade självklart alvtruppen utanför.
– Gör er klara till strid, alver. Tormentianerna kan komma när som helst, skrek han högt så att dem flesta skulle höra honom, sedan steg han själv in genom porten.
De hade kommit in på huvudgatan som var full av folk och stora, moderna torn och byggnader men Deiron såg när dem kom att vissa delar av staden var långt ifrån så glamorösa.
Dvärgen följde gatan nästan tills den slutade och vek sedan in åt höger, den här gatan var inte alls så livlig men inte så ful den heller, visserligen fanns det inga moderna höghus som på förra gatan men här fanns det istället vackrare och ståtligare byggnader.
Och längst fram fanns den vackraste och största av de alla, ett stort tempel som Deiron anade tillhörde kungen.
Deiron hade sett bilder (självklart framkallade av dvärgar) av liknande byggnader som tillhörde kejsare i ett avlägset land som började på K och I, mer hade Deiron inte kommit ihåg.
Dvärgen styrde stegen fram till byggnaden som vaktades av minst tio dvärgsoldater.
– Hijalil? (lösenord?), frågade en av dem som höll ett spjut framför sig.
– Ioper (modern), sa dvärgen och blev insläppt.
Inuti såg byggnaden inte alls lika vacker ut, de befann sig i ett mörkt stenrum utan fönster, där två dörrar åt vänster och höger ledde in i rum som såg betydligt välkomnande och ljusa ut.
Längst bort i rummet stod en stentron och på den tronen satt en dvärg.
En dvärg som vid första ögonkastet såg ut som en människa.
För det första var dvärgen väldigt lång och såg ut som en ganska normal människa, för det andra hade han nästan inget skägg alls utan bara lite mustasch.
Men Deiron hade hört för mycket om honom för att tro att han var en människa, han hade hört för mycket om Kung Ciron.
Dvärgen som hade fört dem dit lämnade de med en bugning åt kungen.
Sedan steg Deiron försiktigt närmare kungen, när han kommit fram så bugade han djupt.
Kungen verkade vara allmänbildad och kunde alviska.
– Jag har hört rykten om slag här utanför den största staden i mitt rike. Är det därför du kommer hit, general?
– Ja, Kung Ciron.
När Deiron hade berättat klart tittade Kung Ciron bedrövat upp i taket.
– Självklart ska jag hjälpa dig, general. Men jag tyvärr mycket män, visserligen är de män jag har väldigt skickliga men…
– Det räcker, kung. Vi behöver inte så många.
– Bra, jag skickar de genast iväg. Ni kan göra era färdiga för strid.
– Det ska jag göra, kung, sa Deiron och bugade återigen igen varpå han gick ut ur slottet.

– Alver, ställ upp er på rad och förberedd er på strid, ljöd Deirons stämma över truppen.
Alverna lydde honom och började snabbt ställa upp sig.
Men innan dem hade gjort det såg Deiron något fara över himlen och sedan falla ner i staden.
Det var ett katapultskott, och av röken att döma hade det träffat Kung Cirons slott.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *