Alvgeneralen: Kapitel 7

23 juli 2007

Kapitel 7: Den Mörke Herren
Raerik reste sig från sin tron och gick fram för att kolla ut genom det lilla fönstret.
Dimman hade fallit tätt över det kalla landskapet, och dessutom var det en mycket kall snöstorm som hamrade emot fönstret, han undrade om budbäraren skulle komma snart.
Rummet han befann sig i var stort och ljust för att tillhöra mörkrets herre.
Det sa inte mycket.
Det hade många hyllor, fullspäckade av hemska föremål såsom blodiga händer utsträckta ur nästan helt stängda lådor och liknande, det fanns mycket annat där som var för hemskt för att gå in närmare på.
Plötsligt knackade det försiktigt på den stora dörren längst bort i rummet, Raerik gick tillbaks till tronen och satte sig lugnt.
– Kom in, röt han.
Dörren öppnades försiktigt och in steg en kort, smal, ynklig man som verkligen såg att vara någons tjänare, vilket han var.
Budbäraren såg mycket rädd ut, för han visste vad som väntade honom och det ville han egentligen inte tänka på.
– Det tog lite snabbare tid än jag trodde, träffade en handelsman på vägen som sålde en tänkeläsarmanick som gjorde att jag kunde ta kontakt med dina män på avstånd.
– Snabbare?!, röt Raerik, menar du att det är tog snabbt, även om du skulle ta den väntade, längre vägen till öknen så väntade jag dig hit tidigare.
– Men, herre, det var omöjligt att…
– Jag skonar dig, var lugn, låt mig nu få höra nyheterna.
Budbäraren som hade stigit fram mot Raerik och bugat sig vid det här laget, ryggade tillbaks vid synen av hans förhoppningsfulla och stränga min.
– Det ligger så här till att Kung Ciron har blivit dödad, bra va?, utbrast budbäraren i en förhoppning om att hans herre inte skulle bli arg när han hörde resten.
– Jovars, slaget, hur gick det med det?
– Vi…förlorade, sa budbäraren och tittade skamset ner i marken.
– Förlorade?!, utbrast Raerik och ställde sig upp i vansinne.
– J-a…herre, stammade den lille.
– Och medaljongen?, sa Raerik och satte sig återigen ner.
– Deiron lyckades döda en prisjägare vi sänt ut för att ta den, sa budbäraren i ett försök till att vara modig.
Raerik blev tyst en stund.
Budbäraren visste att vredesutbrottet skulle komma snart och kanske ännu värre saker, en vanlig mörk herre över skugglandet skulle förstås inte döda sin budbärare som inte hade något med saken att göra, men budbäraren kände Raerik för väl för att tro något sådant.
– Jo, men då kan du väl gå, antar jag.
Budbäraren sken upp, fast trodde direkt att han hört fel.
– Ja, gå. Ta reda på de senaste nyheterna om alverna och kom sedan tillbaka till mig.
– Men…
– Gå!!!
– Som ni önskar, min herre, sa budbäraren glatt och gick sedan ut genom porten igen.
Visserligen så skulle stormen inte vara till mycket glädje, men han blev ju åtminstone skonad.
När dörren stängdes igen reste sig Raerik upp och började gå mot dörren till höger om tronen.
När han kom fram till rummet gick han genom flera rum till vänster och åt alla möjliga rum, till slut kom han fram till ett rum, ett rum där de enda minnena från Raeriks lyckliga tid fanns, innan han blivit så här.
Rummet inleddes med en lång spegel åt höger, Raerik tittade på sig själv i den, han hade sin vanliga stora huva på sig för att dölja sitt ansikte.
Den här gången tog han bort sin huva från ansiktet och betraktade sitt ansikte, det var massor av sår, rispor, ärr, tecken på bortbleknande blåtiror och andra hemska saker i ansiktet, det var därför han hade dolt det.
Och längst upp där inga öron normalt skulle ha stuckit ut, gjorde de det.
Men trots detta hatade han sin egen ras.
För resten av rummet var fullt med foton, foton speciallevererade från landet som började på K.
Fotona föreställde det blommiga, vackra landskapet, hans förre detta hem, hemmet som hade förstörts av alver.
Andra foton föreställde hans älskade föräldrar och andra personer han hade känt där, att alla var döda var deras fel, dessa förskräckliga odjur som kallade sig väktare av freden, men det var de inte, de var vidriga monster.

Han vände om, stängde dörren och gick den långa vägen tillbaka till hans tron.
Där gick han till den stora hyllan längst till vänster och började rota i en av de många, mystiska lådorna.
Upp fick han en voodoo-docka som var en exakt avbild av budbäraren, han tittade på den en stund och rotade sedan i lådan ytterliggare tills han fick fram en nål.
Sedan stack han nålen långt in i punkten som borde vara hans hjärta.
Man behövde inte ens höra det avlägsna, högljudda skriket för att gissa sig till vad som hade hänt.
Raerik flinade förnöjt och satt sig återigen på tronen.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *