Alvgeneralen: Kapitel 9

24 juli 2007

Kapitel 9: Det Falska Beviset
Under tiden Deiron och de flesta andra männen sov gjorde Setryn inte alls det.
Han tänkte hämnas på Deiron.
Setryn hade ju som bekant fortfarande inte lyckats skada Deiron med vapen men nu skulle han göra det på ett helt annat sätt.
Setryn visste att de nästan alla alver (förutom möjligen honom) hade svårt att skilja på sant och falskt.
Därför satt han hela natten i sitt tält skrivandes på ett brev, ett brev som skulle få Deiron avskedad, kanske till och med avrättad.
Så här skrev han:
Till Deiron.
Jag skickar detta brev till dig med förhoppning om att du, min bäste general, kunde delta i planeringarna om vårt nästa anfall mot alverna.
Vi planerar som nästa stad att anfalla huvudstaden i Vaderia, nämligen Porta.
Vi i krigsrådet anser att det skulle vara behövligt att anfalla en stor stad för att skaka om alverna mycket så att vi kan ta ett litet övertag i kriget.
Vi har lärt oss av vårt förra misstag och anfaller denna gång med dubbla trupperna.
Vad anser du om detta, min ärade tredje klass-general över tormentianerna.
/General Willior
Setryn flinade förnöjt när han såg brevet, detta skulle definitivt duga.
Han reste sig ur sängen han satt i, gömde fjäderpennan och reste sig ur sängen.
Setryn smög genast ut ur tältet, som tur var fanns ingen utanför, landskapen runt Arkia var ett fenomen, nu hade dem helt plötsligt trätt in i ett landskap täckt av snö och is.
Därför hade dem tänt en brasa mellan alla dem många tälten.
Lägret borde ju egentligen ha varit otroligt stort, men de flesta borde i gigantiska tjugopersonstält, inklusive Setryn som hade gjort det bästa för att inte väcka dem andra.
Han hade lyckats.
Setryn smög fram till brasan och lade den några meter ifrån, sedan smög han tillbaka in i tältet igen.

Precis efter Deiron hade vaknat hörde han en röst utanför.
– Du, Deiron. Jag är ledsen att berätta det här men…jag har hittat en ganska hemsk sak (för dig).
– Vad nu?, sa Deiron och blev med ens klarvaken.
Han tog på sig kläderna och gick ut ur tältet, soldaten bredvid honom såg förskräckt ut, kanske för att Deiron såg otroligt sur ut.
– Hur vågar du väcka din general?
– Du verkade redan väckt.
– Jaja, muttrade han, och varför har du väckt mig?
– Det här, sa soldaten och räckte honom ett papper som han hade hållit i handen.
Deiron läste igenom det snabbt.
– Det här har inte jag skrivit.
– Jag har redan visat den för översten, han kommer ut snart.
– Vad i…?, varför gjorde du så?, skrek Deiron.
Nu verkade flera ha hört honom, han hörde ljud inifrån flera av tälten.
– Din idiot, om jag någonsin ser dig igen…
– Du kanske borde börja fundera på att fly, general, sa han hånleende.
Deiron sprang i ursinne tillbaka in i tältet.
Få se nu, vad skulle han ta med?
Han började med att packa ihop lite proviant han hade haft under slaget, sedan sträckte han sig självklart efter sig älskade svärd.
Sedan sprang han ut ur tältet, när han kom ut fortsatte han österut.
Han var för trött för att märka det, men medan han sprang hade han skickat en spottloska mot soldaten som hade skvallrat, det märkte han sedan att han hade gjort då han vände sig om och sett honom torka sig i ansiktet förargat.
Det var svårt att springa, snön var högt uppe och det hade varit hemskt att sova under natten också.
Då kände Deiron återigen hur trött han var, han hade nästan inte fått sova någonting med drömmarna som hade vaknat upp honom massor av gånger under natten och sedan så hade ju soldaten väckt honom jättetidigt.
Han kunde i rå för det, men han föll mot sitt öde ner i den djupa snön och somnade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *