Anarion Del 2

18 augusti 2005

Skriken och ropen kom allt närmare och Anarions mor Sénaria blev allt nervösare. Sénaria hade lagt sina två barn och satt vid bordet och väntade på sin man.
När månen hade stigit upp över bergen och hade nästan kommit upp mitt på himlen hörde Anarion, som låg vaken i sin säng, att en dörr slogs upp och han hörde en grov och hård röst prata på ett konstigt språk som han inte kände till. Han kunde inte uppfatta vad den sa men det verkade som den pratade med en kamrat som hade kommit in efter honom. Anarion reste sig försiktigt och sakta upp. Han kollade på ljuset från rummet som kom in i en liten springa i dörröppningen men kunde inte se vad som hände i det andra rummet. Anarion gick då både sakta och försiktigt och tog på sig sina kläder, för han trodde, eller rättare sagt visste, att detta inte var några män från byn eller området runt byn. Han visste exakt vad det var för ena. Det var orcher som han hade hört talas om. Han hade nämligen hört när hans far och dom andra männen pratat om att orcherna hade synts mer i skogarna och att dom hade kommit allt närmare byn. Man hade satt ut vakter i byn som skulle varna ifall det kom några orcher, för orcherna hade kommit allt närmare och närmare för varje dag och antagligen hade någon vakt somnat eller blivit dräpt utav orcherna när dom hade kommit mot byn.
När Anarion hade tagit på sig kläderna gick han sakta och väldigt försiktigt mot dörren till sitt rum och öppnade den sedan försiktigt. Där hans mor och dom två orcherna höll till var i rummet bredvid hans föräldrars rum som låg mitt i mot han och hans systers rum och badrummet var till höger om hans föräldrars och köket låg längst ner till höger om han och hans systers rum och det fanns en dörr längst ner till höger vid köket som man kom ut till en äng där han och hans syster och dom andra barnen brukade springa. Men han var större nu och han var mest med hans far och dom andra männen i byn eller med sin mor. Han var ju trots allt tretton år gammal.
Han hade tänkt att han skulle kolla vad dom gjorde och vad hans mor gjorde och sen tagit med sin syster ut och gömt sig i skogen eller någonstans tills orcherna hade givit sig av. Men när han kommit ut från rummet och kollade in i rummet där dom var såg han sin mor stå upp och vid sin sida stod hans syster. Serinón hade antagligen inte kunnat somna på grund utav skriken och ropen som hade låtit utanför, så som han själv. Båda stod och kollade på dom två vidriga orcherna som stod i dörren och den ena utav orcherna var på väg fram mot dom. Anarion visste inte vad han skulle göra. Han kollade sig omkring, men hittade inte det han sökte och han visste inte vad han letade efter heller. Orchen hade kommit fram till hans mor nu och slängde undan hans syster och den andra orchen fångade henne och lyfte upp henne. Orchen kollade på Serinón som inte visste vad hon skulle göra, hon kämpade inte mot hans hårda grep utan bara hängde avslappnat i armarna på orchen. Den andra orchen som hade slängt undan Serinón, grep tag i Anarions mors armar och hans mor kämpade för att komma loss. Hans mor kastade förtvivlat en blick bakåt och fästes på honom. Han såg i hennes hjälplösa ögon en stund och när orchen förstod vad hon kollade på hade just fyra andra orcher kommit in i dörren.

Orchen ropade till och dom andra fyra orcherna slängde sig mot Anarion som insåg att han måste springa så fort han kunde nu. Han tog och vände sig om och sprang ut genom dörren och kom ut till ängen och svängde åt höger precis utanför dörren. Han kunde inte se något nu men han började snabbt vänja sig vid mörkret. Innan han hunnit vänja sig vid mörkret hade han råkat stöta in i en husvägg och snubblat på en hink med vatten utanför en dörr och ramlat omkull när han snubblat och när han föll omkull på den hårda och upptrampade marken hade han råkat hamna på en sten med högra knät så att han började blöda, men han hade bara rest sig upp igen och fortsatt att springa. Orcherna hade börjat att sakta efter när han hade sprungit uppför en brant backe som det började växa en stor skog vid och Anarion sprang tills det gjorde så ont i det högra benet som han slagit i så att han föll ihop bland några buskar och han var så andfådd att han knappt kunde andas. När han hade fallit ihop hade allt svartnat för hans ögon.

Han kände hur det värkte i benen och hur solen brände på hans rygg. Han hade råkat somna utav utmatning där han hade legat i buskarna. Han vände försiktigt sig på rygg och öppnade ögonen och kollade upp på den varma solen som lyste ner mellan trädens grenar och stack honom lite ögonen. Det var redan middag. Han suckade djup. Anarion reste sig mödosamt upp och kom ihåg vad som hade hänt. När han hade sprungit hade han sprungit förbi tre orcher som hade kommit ut från ett utav husen och dom hade skrattat. Dom hade sett honom och dom som hade jagat honom och en utav dom hade hunnit sticka sitt svärd i hans högra sida utav magen när han sprungit förbi. Men det hade som tur var inte blivit något stort eller djupt sår efter det rostiga, trubbiga och blodiga svärdet.
– Varför sprang jag iväg? Varför? Sade han högt och både surt och argt till sig själv. Han gick mödosamt på ömma ben tillbaka till sin by. Han visste ungefär vart han var.
Och tillslut kom han fram till skogsbrynet som låg nedanför kullen som orcherna hade saktat efter på när dom jagat honom. Han gick in i byn mellan några hus där det låg kvinnor, barn, orcher och män lite varstans. Han kollade på orchernas döda kroppar med avsky men kollade plågsamt på barnen, kvinnorna och männens döda och blodiga kroppar. När han hade kommit in i sitt hus var det tomt i rummet där orcherna, hans mor och hans syster hade stått. Det låg bara två orcher och en man där inne som var döda. Men ingen utav dom männen han hade sett eller kvinnorna eller barnen hade inte varit varken hans far, mor, eller syster.
Han kände hur en tår rann ner för kinden och han skrek till och föll ihop på knä framför mannens kropp som låg mot väggen, som även var blodig.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *