Anarion Del 3

1 september 2005

Han hörde inte att det hade kommit två män tyst gående utanför hans hus och dom hade stannat till när dom hade hört hans skrik. Männen hade kollat på varandra och rusat fram till huset där skriket hade kommit ifrån och dom hade ställt sig och kollat på den blodiga pojken som hade tjockt brunt hår som nåde ner till axlarna och pojken var klädd i en ljusblå trasig och även lite blodig tröja och ett par bruna byxor utav skin. Männen gick sakta in i rummet. Anarion hörde hur någon råkade sparka till en tallrik som låg på golvet och kollade snabbt med ögonen efter den döda mannens svärd och hittade det. Som tur var låg det inte så långt ifrån honom. Han grep hårt tag om svärdet och reste sig snabbt upp och skulle hugga till med svärdet när en utav männen som hade haft ett svärd i handen precis hade hunnit hålla i mot slaget från Anarion. Den andra mannen hade bara hunnit gripa tag i sitt svärd när dom båda svärden slog i mot varandra. Anarion och dom två männen stod så ett tag innan mannen sakta sänkte svärdet i sina händer. Anarion sänkte sitt svärd också. Han tyckte han kände igen männen lite, i alla fall mannen han hade riktat slaget mot. Han tänkte ett tag och sedan kom han på vilka dom var. Den mannen som höll ett svärd i handen och ett till svärd i en skida på mannens vänstra sida, det var Anarions fars vän Hernom och den andra var också hans fars vän, hans namn var Thurnme. Hernom hade lika tjockt hår som Anarions far men brunare och han hade även gråa ögon, fast Hernom hade havsgråa och han var kraftig och var ungefär en och en halv meter lång. Thurnme däremot hade ljust hår. Han hade mörkblont hår som på vissa ställen var väldigt ljusblont. Man kunde se att han var halvalv och det var dom flesta i byn också men Thurnmes mor var alv och hans far kom från denna by och han var halvalv, så man kan väll säga att han var typ en fjärdedels alv eller något. Thurnme hade ett par väldigt egendomliga ögon för dom var lite ljusgråa och väldigt ljusblåa som skiftade lite i lila när man såg på hans ögon från ett visst håll eller vinkel. Han var small i kroppen även så i ansiktet, som alver är, och han var snabb i rörelserna med svärd och båge, snabbare än någon i byn. Både Hernom och Thurnme var båda blodiga och hade en del sår och båda hade var sina bruna byxor utav skin och Hernom hade en mörkröd tröja och Thurnme hade en tröja som var lika grön som trädens blad på sommaren. Hernom hade ett sår på höger arm som han hade lindat med en mörkröd tygbit från sin egna tröja och han hade två sår på benen, men han hade bara trillat som Anarion hade gjort, och han hade även ett litet sår, det såg i alla fall ut som ett sår, för det var inte så lätt att se såren på den mörkröda tröjan, såret var precis över midjan. Thurnme hade knappt några sår, och det förstod Anarion, han hade ett sår på handen och ett litet på vänster arm.
Dom stod där tyst en stund. Hernom kollade på Thurnme som kollade tillbaka på honom och hans ögon glänste till i solen och man såg lite lila i hans ögon.
– Vart har du varit? Frågade Hernom Anarion när han vänt blicken till honom. Anarion kollade på Hernom som kollade bekymrat på honom.
– Jag har… Jag… han sökte efter orden och han kom tillsist på dom efter en stund. – Jag har varit i skogen och tagit skydd från orcherna som jagade mig. Vart har ni varit? Alla andra är ju döda, sade han och kollade granskande på dom båda. Hernom kollade ner på svärdet i hans hand som han granskade och strök med sin nerblodade hand på det lite försiktigt och Thurnme kollade ut genom fönstret på sin vänstra sida. Tillslut bröt Thurnme tystnaden med sin vackra och mjuka alvröst.
– Vi slogs för att skydda din far, Anarion, sade han och vände blicken mot Anarion som kollade nyfiket på Thurnme. Thurnme tog och drog bak sitt långa hår som gick lite längre ner än axlarna och lade det bakom sitt blad formade öra. – Din far var illa skadad, fortsatte han och suckade. – Han hade fått tre pilar i sig efter en stund. Han hade haltat fram till ett ensamt träd som stod en bit från skogsbrynet. Det kom allt fler orcher fram mot oss och till slut brydde dom sig inte om oss, dom slösade bara män på oss. När orcherna hade slutat att komma mot oss hade vi två som skyddat din far, gått fram till honom för att kolla hur illa skadad han var. Din far hade en pil som hade träffat rakt genom hjärtat i bröstet och en i höger axeln och en till som satt lite under den pil som hade träffat rakt i hjärtat. Thurnme slutade och prata för att se på Anarion. Anarion kände hur en till tår ran ner för sin kind. Tåren kändes varm mot den kalla och vita kinden när solen lyste in genom fönstret och dess strålar hamnade på Anarions kind. – Din far dog en tapper död, fortsatte Thurnme för att trösta Anarion lite.
– Vi gick sedan in i byn och slogs mot orcherna som hade vid det laget nästan dödat alla. Orcherna hade först tagit och skickat en liten grupp på tio orcher och sedan hade dom stormat på med fyrtio till. Hernom har som du ser din fars svärd, vi tog med det för när han möte oss båda utanför ditt hem sade han: – Om jag inte klarar mig sök då upp min son och ge honom mitt svärd, han kommer säkert på ett sätt att klara sig på. Jag liter på er mina vänner, jag lägger min sons liv i era händer, tag vara på honom.” Thurnme suckade djupt och Hernom fortsatte. – Vi kommer ta hand om dig vad som än händer, sade han och Anarion hade tagit i mot sin fars svärd och dom tog den döda mannens skida för Anarion skulle ha svärdet i.

Dom gick ut från huset och stannade utanför dörren för att granska vägen som gick igenom byn. Det låg kroppar överallt, både orcher och män och på få ställen låg det kvinnor och barn. Allt var dött, alla var borta för alltid. Varför skulle just detta hända honom, tänkte Anarion. Han tänkte på hur hemskt det hade vart här när männen hade slaktas utav orcherna. Han tänkte på sin mor och sin syster, hade dom klarat sig, hade dom dött. Allt möjligt kunde ha hänt dom. Han stod inte ut. Tårarna ran ner för hans kinder, han kunde inte kolla. Han blundade och tänkte på vad som skulle ha hänt efter att han sprungit ifrån sin mor och sin syster kvällen innan. Han klarade det inte. Han skrek ännu en gång till och föll ihop på den hårda och torra marken och han kände hur det stack lite i knäna. Thurnme satte sig ner och omfamnade honom för att trösta Anarion.
– Dom kan ännu leva, hörde Anarion Thurnmes lugnande röst säga tröstande. – Ännu finns det hopp.

Ps. Den är inte så lång denna delen men det blev inget bra slut på denna delen annars.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *