Anarion/Del 1

25 juni 2005

Anarion hade drömt om det som hade hänt när han var liten men nu var han ungefär tjugofem år gammal, han visste inte exakt för han var inte så bra på att räkna och han brydde sig inte så mycket om sin egna ålder. Han var en halvalv så han kunde bli äldre än en vanlig människa. Anarion hade varit med om mycket i sitt liv och han hade en väldigt konstig dröm som han hade drömt i två veckor nu och han drömmer att han först sitter vid ett bord med tre personer till. En vid bordet är en stark man med tjockt brunt hår med gråa ögon, en kvinna som har ljusbrunt hår som glänser från ljusen i rummet och hon har ljusbruna ögon som det som det är lite blått i och där satt även en liten flicka i sju års åldern som hade lika ljusbrunt hår som kvinnan och väldigt ljusgråa ögon. Alla tre var klädda i lätta kläder i blått, rött, grönt och brunt. Mannen hade varit kraftig både i kroppen och ansiktet och han var väldigt breddaxlad och såg ut att vara bra på att hantera svärd, kvinnan hade ett smalt och blankt ansikte och den lilla flickan hade ett lika vackert ansikte som sin mor men var lite bredare i axlarna.
Dom hade suttit och ätit mat, antagligen kvällsmat, innan dom skulle gå och sova. Anarion hade själv suttit vid bordet han visste detta för han hade kollat i bägaren med vatten och sett sitt egna, men yngre, ansikte spegla sig i den. Dom hade suttit och ätit kvällsvarden en stund under tystnad när det hördes ett skrik och flera rop som följdes utav flera skrik från både kvinnor och barn i byn.
Mannen vid bordet hade rusat upp när han hade hört ropen utifrån. Han hade sällt sig först vid fönstret och sedan sprungit fram till dörren och störtat ut och slängt igen dörren igen efter sig. Alla vid bordet, även Anarion själv, hade tittat spänt på dörren en långt stund utan att säga något.

Mannen kom tillbaka in genom dörren efter en stund med en pil i högra benet och han haltade fram till en stol och satte sig ner för att dra ut pilen. Det var en orchpil som han drog ut och han lade den sedan på bordet. Han kollade på kvinnan.
– Var är mitt svärd? Sade han och kvinnan reste sig sakta upp från bordet.
– Sénaria, skynda dig, dom är snart här, skrek han nästan. Kvinnan som hette Sénaria skyndade sig igenom rummet och försvann till ett annat rum. Hon kom tillbaka med ett svärd i händerna, det syntes att svärdet var lätt för hon gick väldigt snabbt fram till mannen. Sénaria kollade fundersamt på mannen som tog emot det.
– Min herre Anrinmer, sade hon lågt till mannen som hon kallat Anrinmer.
– Vad ska jag, din dotter och din son ta oss till? Frågade hon och Anrinmer kollade upp på henne samtidigt som han ställde sig mödosamt upp.
– Jag tro att dom inte var så många, så vi kan nog döda dom utan så många utav oss dör, svarade Anrinmer. – Så ni kan nog ta det lungt och fortsätta med maten. För jag tror att jag inte kommer än på länge, avslutade han och tog upp sin kraftiga hand och smekte henne på kinden. – Var inte orolig. Jag kommer tillbaka snart, sade han lungt och kysste henne lätt på kinden. Det kändes som om dom inte skulle se Anrinmer mer i livet, även Anrinmer visste detta. En tår ran ner från Sénaria och Anarions syster, som han hade förstått, som hade suttit mitt emot honom rusade fram till sin far och slängde sig i armarna på honom. Anarion själv kollade på när hans far Anrinmer lyfte upp sin dotter i famnen. Han förstod att detta var hans familj som han hade mist. Han var lycklig över att drömma eller rättare sagt minnas detta.
– Serinón min vackra dotter, sade Anrinmer och kysste henne och omfamnade henne. Han släppte ner flickan Serinón och kollade på Anarion.
– Min son, sade han och gick fram till Anarion. – Vad som än händer mig så kommer jag alltid att finnas inom dig, sade Anrinmer som kollade in i Anarions glänsande grå ögon, Anrinmer hade lagt handen på Anarions bröst när han talade. Aninmer hade sedan kysst sin son i pannan och störtat ut genom dörren.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *