Ängeln och flickan, del 1

15 mars 2009

Solen hade sakta börjat dra sig tillbaka nerför horisonten och fåglarna sjöng sin kvällsdrill innan dom skulle dra sig tillbaka till skogs för att invänta natten.
En blåfjädrad liten fågel flög in i grenverket och med lätta vingar flög hon under och över grenar som kom i hennes väg, tills hon slutligen landade i handen på en man som satt uppflygen högt upp i en stor ek och dess stora grenar. Han såg ner på den lilla fågeln och log ett bländande leende, ett leende som varje litet djur i skogen älskade och höll om.
Fågeln kvittrade och hoppade runt på hans hand en stund och flög sedan iväg, troligen på den väntande familjen eller flocken.
Mannen å sin sida, satt kvar på grenen och följde djurens förehavande med ett vakande öga så att ingenting ont skulle hända i hans skog. För den här mannen var skogens egna väktare,
han var en ängel. Detta bevisades på det stora svanliknande vingarna som stack upp ur hans rygg, vitare och renare än den vackraste snö.
Han hade levat i skogen så länge som han kunde minnas och det var inte lite då han praktiskt taget föddes i skogen, faktum är att det var just under ekens stora skyddande grenar som han blev till på, från ett mjölkvitt ägg, precis som en fågel.
Han talade inte ofta, men de gånger han gjorde det så var det mest på kvällarna och via sånger. För det mesta var dom på glömda språk och var menade som hyllningar till djuren, växterna och också även för den varma solen och den vackra månen.
Detta var en av dessa kvällar då han nu satt på sin favoritgren och såg upp mot den runda månen och sjöng en av sina vackra melodier, som för att hälsa henne välkommen.

Just den här kvällen så hade ödet bestämt att en ungmö skulle passera inte alltför långt ifrån skogen, just då ängeln hade börjat sin sång. Den här flickan bar en lång brun mantel runtom sig, som för att hålla kvällskylan borta, det enda man kunde se var att hon hade långt, svart hår och djupt blågråa ögon. Huden å sin sida var en aning blek, som om hon inte var mycket i solen. Förutom det så skymde manteln allt annat, dock så kunde man ana sig till att hon var smalare än dom flesta andra.
Nu så blev det så att den här flickan fångades upp av den ljuva sången och ville ta reda på var den vackra rösten kom ifrån och inte minst av allt, få veta vem den här varelsen var.
Hon gick med tysta steg in i den stora skogen och följde ljudet efter sången, de djur som kom i hennes väg hoppade eller sprang kvickt iväg och gömde sig i snåren med vaksamma ögon på inkräktaren som kommit.
Men nu så hade hon inte hunnit gå så värst långt in innan sången tystnade och lämnade henne ensam, utan något riktmärke till vart hon skulle ta sig härnäst. Dock så behövdes det inte heller, så fort hon hade stigit in i skogen så hade ängeln blivit varnad av fågelsången och de andra lätena om hennes ankomst, om att det var någonting ont som hade kommit och dom bad honom att köra iväg henne från deras hem.
Detta var vad han skulle göra också, men innan så ville han ta reda på vem denna onda varelse var och försöka ta reda på vad hon gjorde här. Dock blev det inte riktigt som han hade tänkt sig…

När han väl hade tagit sig fram till henne och gömt sig högt uppe i ett träd för att få en bättre överblick så blev han som förhäxad. Aldrig någonsin hade han sätt något liknande, den här ungmön var bländande vacker, trots att han inte kunde se henne i sin helhet på grund av den tätsittande manteln, men bara att se ansiktet fick honom att tappa andan.
Han hade, på första anblicken, blivit förälskad.
Med en drömmande blick såg han på henne där hon gick i små cirklar och såg sig om åt alla håll, i sina försök till att kanske lyckas fånga upp den vackra sången, men förgäves. Hon tänkte precis ge upp då hon hörde en gren knäckas och vände snabbt upp blicken och fick på så sett, efter att ha sett närmare på en högsittande gren, att det där satt en man uppflygen och som oavbrytet såg på henne.
Hon log och förstod direkt att detta måste ha varit den person som sjungit förut, men försiktig som hon var så ville hon vara helt säker på detta så med en tyst men stadig röst så sade hon,
-“Ursäkta om jag stör, men jag undrar om det var ni som sjöng så vackert? Jag kunde inte bara gå utan att få veta vem rösten hörde till..”
Mannen log med hela ansiktet och nickade medgivande på huvudet, dock utan att tala och gled sedan ljudlöst ner från grenen och landade lika tyst på marken, allt i en enda rörelse.

Där stod dom, några få meter ifrån och såg tysta på varandra, då ingen av dom ville bryta den sköra känslan som infunnit sig mellan dom båda. Men så var det till slut mannen som tog det första försiktiga steget, dock så rörde inte hon sig en millimeter utan lät honom komma fram själv, kanske ville hon inte skrämma bort honom, eller så vågade hon det inte själv.
Några ögonblick senare så stod han bara ett par decimeter ifrån och kunde nu känna en svag doft av någonting som kändes bekant långt in i hans huvud men som han inte riktigt kunde komma underfynd med vad det var. Men så fort han fick ögonkontakt så lade han inte längre märke till doften längre, utan han lät sig bara sköljas över av den djupa färgen i hennes blick.

Vem vet hur länge dom stått så, kanske var det i timmar, eller kanske bara i några minuter, men till slut så rörde hon lite på huvudet och skulle precis vända sig bort då han lutade sig frammåt och stal en snabb men kärleksfull kyss som fick henne att stanna upp mitt i steget.
Ett litet leende lekte i hennes mungipa då hon besvarade kyssen och drog sig sedan kvickt tillbaka, vände sig bort med en liten vinkning och försvann tillbaka samma väg hon kommit ifrån, med bara en litet kort, men mycket välkommet, slutord,
-“Jag kommer tillbaka nästa kväll, samma tid och samma plats. Om ni vill, så ses vi då….”

© Ida “Cassandra”, 6 Mars 2009, kl: 23.45

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *