Ängeln och flickan, del 2

29 december 2010

Under hela nästföljande dag så kunde inte den unge mannen tänka på annat än ungmön och han var fast besluten på att träffa henne igen och kunde knappt vänta tills kvällen.
Men något som han inte kunde förstå var det att djuren i skogen gjorde allt för att få honom att stanna kvar i det trygga, så långt ifrån främlingen som möjligt. Detta gjorde honom förvirrad och han förstod inte varför dom betedde sig så annorlunda från förut, var dom kanske avundsjuka på att han gav ett så stort intresse på någon annan än dom, eller var det någonting annat som låg bakom?
Hans förvirring ändrades senare under dagen till en lätt irritation och det slutade med att han jagade bort sina gamla vänner och höll sig för sig själv under resten av dom få timmarna som var kvar till det nästa mötet.

Men så äntligen började solen dala nerför horisonten igen och det blev månens tur att sprida sitt milda sken över jorden. Han gjorde sig iordning för att gå till mötesplatsen men som befarat så dök först en grupp fåglar fram och försökte få honom att stanna, dessa viftade han bort med sina händer, dock försiktigt så de inte skulle skadas. Inte många steg efteråt så hoppade det fram en familj skogsharar och ställde sig i vägen för honom, även dessa tog han sig förbi efter att ha klättrat upp i närmsta träd och slog fast i att det var lättare att ta trädvägen än att gå på marken. Detta beslut grusades av ett par ekorrar som klamrade sig fast i hans ben och försökte få honom att ta reson och strunta i mötet.
Så fortsatte det i många långa minutrar och många stopp senare innan han fick nog och kastade sig upp i luften för att med sina vingars hjälp ta sig till henne och denna gången lyckades han skaka av sig alla, inklusive de snabba fåglarna som annars var likt skjutna pilar i luften.

Med blicken fäst på den angivna platsen så slog han några snabba slag med sina vita vingar och började därefter att långsamt ta sig ner i en vid spiral och landade inte långt därefter på marken. Han märkte att det ännu var lite tidigt och beslöt sig för att vänta på en sten som stod en bit ifrån, så han satte sig ner på den och såg in i skogen där han senast hade sett henne försvinna in i och kunde efter någon minuts väntan se en skugga röra sig djupt därinne, en skugga som sedan frigörde sig och visade sig vara hon, fortfarande bärande på manteln och med ett svagt liten leende spelande på läpparna.
Hon tog några lätta steg frammåt och såg honom djupt i ögonen och lät blicken vara där.
-“Det glädjer mig att ni kom, jag trodde inte att jag var speciell nog att komma för.” sade hon med sin låga röst och satte sig sedan ner på gräset, nån meter ifrån.
Dock behövde hon inte sitta ensam länge då han hade förflyttat sig ner tätt intill henne för att bättre kunna beundra hennes ögon och så fortsatte dom att göra, att se in i varandras ögon. Inga fler ord sades, dom bara blickade in i varandra i tystnaden. I den totalla tystnaden, för tyst var det, på tok för tyst för att vara en skog, något som han inte alls lade märke till då han hade tankarna på någon helt annan. Tystnaden var tryckande, som om all djurliv hade flytt iväg och det var nästan sant, djuren fanns där men dom höll sig alla undan, ett långt avstånd från främlingen som dom kände var ond och inkräktande.

Vanligtvis så hade man hört fågelsång från en mängd olika flygande raser, hört prasslandet högt uppe i trädkronorna när ekorrarna letade efter kottar, snusanden i det höga gräset när igelkottarna och grävlingarna letade efter mask och små försiktiga steg när råddjuren fridfullt betade det saftiga gräset.
Men den här kvällen så var allting stilla, inga andra ljud hördes än de mycket svaga och lugna andetagen från de bägge som satt i gräset.
Tiden for iväg alltför fort och snart var hon tvungen att åter gå, att lämna honom ensam och hon reste sig upp för att börja sin väg tillbaka.
-“Får jag se er igen?”
Den unga flickan vände sig mot det håll den melodiösa rösten hade kommit från och blickade än en gång in i hans ögon. För första gången sade han något och det fick henne att le med hela ansiktet, hon nickade och vände sig bort för att sedan försvinna in i skogen igen. Ensam stod han kvar och såg efter henne, med glittrande ögon och en drömsk uppsyn,
-“Jag kommer att vänta på er, längta.. och vänta….” viskade han ut i tomma luften.
Vem vet hur länge han hade fortsatt att stå där, men till slut vände han sig om och gick tillbaka till sin ek, för att invänta nästa kväll.

© Ida “Cassandra”, 7 Mars 2009, kl: 16:52

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *