Änglavakt. Änglasorg. Änglafall.

17 november 2005

Jag fångade en ängel idag
Med mina bara händer
hindrade jag henne ifrån att slänga sig ut
från stupet vid världens kant
Jag insåg att det inte heller var meningen
när jag sa
Att hon aldrig skulle kunna flyga
med sina trasiga vingar
Jag tvingade henne att stanna fast det gjorde ont
Höll fast henne med obevekliga armar av järn
fyllda med kärlek
För änglar är redan alltför sällsynta

Jag sa till henne:
“Om inte du berättar din historia
Vem ska då göra det”

Hon hade själv slitit bort fjädrarna
ifrån sina vingar
tills endast skelettet lyste skinande vitt
Kala och nakna sträckte de sig mot himlen
när hon ångrade sig
och insåg att hon aldrig mer skulle få vidröra molnen
Hon grät visshetens tårar
fast hennes ögon borde ha strålat av himmelskt ljus
Inget blod fanns på hennes klädnad
Inga röda spår av smärtan innanför
Änglar kan inte blöda
De är dömda att leva sina liv i renaste vithet

Hon sa till mig:
“Jag kan inte vara ängel mer
Mina vingar är för tunga”

Vi tappade andan av ögonblickets tyngd
Sedan skrek vi
med samma genom tiden ekande röst
som fick klippan under oss att rämna
Vi föll
på en gång enade och splittrade
med armar ben och vingar ihopslingrade
Vi visste båda att något mer måste sägas
Ett svar som skrev om sanningen
Men orden överröstades av dånet
från luft och sten
Som pressades mot våra bräckliga kroppar

Så mitt hjärta sa
tryckt mot hennes:
“Det behövs inte heller
Du får vara människa nu”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *