Änglavinge. Änglasår. Ängladun.

21 augusti 2006

Inte helt utan anknytning till min andra ängla-dikt, med en STOR skillnad.
Den här är tillägnad någon…som fick mig att våga flyga igen.
Du vet vem du är :)

****

En ängel gav bort sitt hjärta
till en pojke utan vingar
Hon höll hans klumpiga hand
kysste hans läppar med smak av aska
lyssnande till ord som ledde till marken
Han ville göra henne till människa
Jordbunden som sig själv
En varelse av längtande hetta
fylld av dolda drömmar
Hon tvekade länge
men till sist för att låta honom göra det
Fast hon grät i tysthet
när han bröt sönder hennes vingar
Benen krasade och fjädrarna föll
fläckiga av blod som han inte verkade se

”Stanna här hos mig”
sa han
”det är så lätt att falla”

Två stumpar blev kvar mellan hennes skuldror
Värkande rester av himlen
skavande så fort hon ville luta sig mot något
Svagheten fyllde hennes bröst
tills han reste ett galler av ljus runt henne
som en skyddad fristad
fjärran himlens vilda vindar
Hon såg rädslan i hans ögon
gnistrande bakom det blå
Utan att våga fråga
Han hand passade fortfarande inte i hennes
hans smak var inte som i drömmen
Fast hon gett upp
Lagt sig naken vid hans fötter
med bortslitna vingar för att likna honom

”Gå”
skrek hon
Till slut

Han lämnade sitt hjärteblod
som mörkröd glans på hennes händer
Och hon grät
när hon tog på sig hans smärta
för att hjälpa honom bära den
Utan himlens tröst
lämnade hon sitt skydd
för att finna resterna av sina vingar
Vitnande ben
leder krossade till vassa skärvor
fjädrar utan skimmer
Med darrande händer försökte hon laga dem
limma med längtan
spjälka med tro
hela med den kraft hon förlorat

Hon tänkte ingenting
Men tittade längtande mot evigheten
hon inte funnit i hans ögon

Till slut gav hon upp
Lämnade spillrorna
utan att försöka dölja det som återstod
Länge vandrade hon
ensam
genom en öken utan skönhet
med ett hjärta som viskade hans namn
När hon lyfte sitt huvud
såg hon ljuset hon aldrig mer skulle nå
Tills en dag någon landade framför henne
Så vacker att hon knappt orkade se
Hans vingar var mäktigare än hennes varit
Slitna och smutsiga
med fjädrar tufsiga i kanterna
Men starka nog att bära till målet

”Hjälp”
viskade hon
Utan att hoppas

Hon tvekade länge
Såg hur hans händer lyste av värme
utsträckta mot henne
– den fallna
Men när hon mötte hans blick log den
så att hennes längtan fylldes av hans mod
Och hon sträckte sig mot honom
De var tysta i varandras armar
omgivna av känslor
fyllda av gåtor vars svar de inte vågade ge
Han kysste hennes skuldror
med läppar varma som eld
fladdrande som fjärilsvingar
Och stumparna som en gång lyft henne
täcktes av vitt dun

”Kom”
skrev han med sina fingrar längs hennes hals
”jag kan bära dig till molnen”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *