Årsdag

3 november 2008

Skogen är tyst. Runt henne, i henne. Den mörka himlen slukar allt utom de hårda hjärtslagen mot hennes bröstkorg.
– Det är snart över.
En skugga i ögonvrån. Ilningar kalla som is längs ryggraden. Hennes ord drar som en tunn bris genom trädgrenarna.
– Och om det inte är det?

Det hade varit så lätt att följa honom.
Den första som någonsin lyssnat på henne. Sett viljan i hennes händer och modet i hennes blick. Han hade rest henne, lyft henne ovan de andra.
Stolt hade hon vandrat vid hans sida, följt varje steg, kämpat med honom i varje strid fast han varit långt borta.

Hon hade flugit hans vingfåle, lärt sig höra den mörka rösten hos den stora glänsande best som hade lika stor del av hans hjärta som hon.
Vejra.
Det var i hennes blick som hon hade förstått. Innan hon såg honom, innan de sade det till henne. Vejras tårar blandade med hennes egna.
Vid jordfästandet av det sargade skal som återstått av den man de både älskat, på så skilda vis.
Vid släppandet.
Så som den gamla seden bjöd, att de som tjänat fallna krigare inte längre skulle behöva strida utan leva fritt och frodas så att nya stridande kunde födas.

Mossan täckt av frost under hennes knän. Silvervit dimma stiger mellan trädens rötter.
Hon samlar allt inom sig, släpper ut det som ett andetag av rök.
Månens tunna skära sliter sönder molnen som täckt himlen. Stjärnorna ropar sina sånger.
Hans skugga som viskar.
– Kom.
Så tydligt som om han stod vid hennes sida. Bakom henne, med händerna i hennes hår. Hon sluter ögonen och ser in i hans djupblå blick. Mättad himmel.
– Var är du, var möts vi?
Inget svar ger han. Inte än, den dagen väntar ännu på att komma.
Hans hand lämnar ett varmt avtryck på hennes kind. Som ett minne, bleknat men levande. Hon skälver till. Dras in i knuten i magen.
Kylan sprider sig från handen in i kroppen när hon plockar stenen ren från löv. Låter fingrarna följa den huggna gravskriften och ögonen fyllas. Månljuset blänker på stenen, i hennes hår. Fyller tårarna när de lossnar från de slutna ögonfransarna så att hon bländas av sin egen sorg.
Så lång tid det har gått.
Ändå bara ett ögonblick bort.
Hon samlar sig. Sticker facklan i jorden och låter den flamma dansande värme mot det kalla skrovliga. Rösten darrar när hon talar till det som funnits men nu förlorats.
– Jag minns hur dina ögon glittrade när du såg på mig. Jag minns hur hårt ditt hjärta slog mot min hud när vi flög över en värld som var vår.

*

Högt ovan bergen flyger de. Dyker efter moln guldglänsande av solnedgång. Svävar i uppvindarna. De jagar varandra, nafsar efter vingar och svansar. Lekfulla tjut.
Varmt är hennes hjärta när hon ser på sina ungar.
Så stora de blivit. Starka.
Kanske följer de med infångningen efter vintern. Lika delar stolthet och rädsla mellan hennes vingar.

Flocken ropar, talar om var de är.
Vi kommer snart.
Hon gör det högt så att ungarna också hör. Snart kommer mörkret och vilan under stjärnorna.

Ett djupt andetag av den friska luften. Lukten av frost som en skör hinna i näsborrarna.
Den når henne som en smekning.
En röst så långt borta att den inte borde höras.
Jag minns hur dina ögon glittrade när du såg på mig. Jag minns hur hårt ditt hjärta slog mot min hud när vi flög över en värld som var vår.

Minnen lika tunga som stormmoln tvingar henne ner. En hård duns mot klipphällen och klor som ristar vitt i stenen.
Sorgeropet stiger mot den mörknande himlen. Svävar länge för att förenas med ett annat från den värld där gryningen väntar.

I mötet, samma känsla.

Jag minns.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *