ATLANTIS =:Den bortglömda profetian:=

10 mars 2006

Inledning

I nitton dagar och nitton nätter hade slaget stått mellan Gud och halvgud, mellan hat och kärlek, mellan ont och gott. I nitton dagar och nitton nätter hade människor, alver, gudar och djur dväljts i skuggan av det krig som skulle förvandlas till inget annat än en myt, något som skulle glömmas bort av de som skulle komma att leva flera tusen år senare. För dem skulle de krigandes plåga, deras tårar och ilska, deras begränsade utsikter om en vacker framtid, endast ses som en saga att roa de yngre med. En saga att smycka ut, att vända och vrida på, till det som passade den berättande bäst för stunden.
Vem, när de satt på sina håll i freds- och nöjestider, tog till sig det faktum att denna myt en gång var verklighet? Kunde en enda människa, alv, eller vadhelst de nu var för art, någonsin föreställa sig de dygn av fruktan som krigarens fårade anlete visade spår av, och som skulle sluta i den ena partens undergång? Åtminstone för några tusen år framåt.

Visste någon, eller brydde de sig ens om att komma ihåg hur den part, som av ödet var bestämd att gå under, också fick utstå det fruktansvärda som väntade en hel nation inför de segrandes ögon på morgonen den tjugonde dagen? De segrande, som trots allt som hänt, sörjde nationens tragiska, men ack så nödvändiga undergång. Nödvändig, just för att ge världen en ny chans till fred och underbart liv.
Händelsens faktum bleknade bort under följande generationer, trots deras förfäders ständiga försök att hålla världens förgångna klart i minnet hos sina efterkommande. Det blev en myt, barnens älsklingssaga. Myten om det sjunkna Atlantis.
Dock överlevde, bland vissa undangömda stammar, mot alla odds vetskapen om den profetia som skrevs i segerns, men också i förlustens stund. En profetia som för de allra flesta gav myten extra krydda, en extra ingrediens för spänningens skull. En profetia, vars innehåll visade på kommande händelser men vars vikt dock inte togs på något större allvar hos dem, som borde ha känt till de möjliga följderna av händelsen som ägde rum flera tusen år tidigare.

Det var en profetia innehållande den en gång besegrade nationens obrutna löfte till gudarna om återkomst och hämnd. Den löftesinnehållande profetian, som bland de yngre generationerna var en del i sagan, vilket de hela tiden uppmuntrades att tro av de äldre. De äldstas röster var inte längre hörda, således heller inte profetian, och dess vikt föll ned i djupet av glömska.
Endast ett fåtal varelser världen över svor på att behålla denna viktiga vetskap, till dess att den än en gång skulle behöva dras fram i ljuset. Profetian, som världen lät falla i glömska.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *