Att komma hem

15 december 2005

Himlen var mörk. Vid randen mellan himmel och jord hade ett vagt ljus börjat lysa; solen.
Skogen bredde ut sig över landskapet; kullig och bergig terräng mer inslag av mer öppna områden och sjöar. Det luktade starkt av gran och blommor.
“Synen är verkligen helt annorlunda uppifrån.” Den lilla flickan tittade över en vinge som just slog ett stadigt tag och orsakade hennes svarta hår att sprida sig som en fana bakom henne i det häftiga vinddraget. När hon såg marken långt nedför sig glittrade hennes ögon och en kittlande känsla uppstod i hennes mage. Hon drog in doften av skog och fnittrade till innan hon drog sig tillbaka till en mer säker position på det stora djurets rygg.
Hon satt säkert ihopkrupen på en sadel med höga valv, som spänts runt magen på det egendomliga, halvt fjällprydda, halvt pälsklädda djuret och en lång läderrem satt fast runt bestens nos. Den andra änden av remmen var i handen på den lilla flickan som styrde djuret med van och säker hand. Hennes tunna armar pekade ut att hon inte skulle ha styrka nog att hålla djuret om han skulle streta emot, men han lydde snällt flickans hjälper. Den brölade högt och sade något på ett språk som flickan kände igen men inte kunde förstå. Inte fullt ut.
”Är vi framme snart?” frågade hon medan hon lekte med varelsens man. Djuret vände sig om och tittade på henne med kloka ögon.
”Uh!” brölade den.
Flickan snodde sitt eget mörka hår runt ett finger och log. Hennes öppna mun avslöjade en svart glugg där en tand skulle ha suttit. På något sätt passade det henne perfekt och det var nästan synd att gluggen snart skulle ersättas av en ny tand.
Flickan unnade sig ytterligare en snabb titt över djurets vinge, skrattade och förundrades av svindelkänslan som snabbt kom och gick.
Ljuset från solen hade spridit sig längre upp på himlen och nu kunde man se några av de små bruna stugorna som låg vid sjöarna och i gläntorna. Skogen började tunna ut och allt eftersom kunde man skymta en väg mellan trädtopparna. Några få människor gick där, men flickan hann knappt se dem; så fasansfullt sakta gick de i jämförelse med odjurets tempo.
Hon lutade sig framåt och kramade om det hon kom åt av odjurets breda hals.
”Du har rätt. Vi är snart hemma.” En paus. Sedan: ”Jag kan se mitt hus.” Hon pekade på en liten stuga vid en sjö. Fler stugor låg bredvid, och ett tempel.
Varelsen brölade igen och drog sedan upp dess fyra ben mot magen och började sjunka.
Flickan skrattade och klappade djuret på halsen. Det sade något igen. Den här gången förstod hon vad och skrattade instämmande.
”Du har rätt. Nu är vi hemma.” Hennes lilla kropp hoppade lite vid stöten som uppstod när djuret slog i marken och hon gled snabbt av djurets rygg, försiktigt klappade på hans mage så långt upp som hon nådde. Djuret brölade igen och flickan vände sig om. Hon flämtade till.
”Bror!” Hon sprang fram och kastade sig om halsen på en lång man med allvarlig min. Han log vagt mot henne och sade sedan: ”Vi har saknat dig. Välkommen hem.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *