Att vänta…

29 juni 2007

Mörkret faller sakta över skogen,
Skymningen har slutligen kommit.
Nattens slöjor drar in,
De sveper undan det sista ljuset.

I gläntan där hon väntat så länge,
Där hon har väntat på honom,
Var ljuset det enda som gav henne hopp.
För när solen gått ner var detta ingen plats för en människa.

Hon är ingen människa, men den hon väntar på är det.
Han, den ende som kommit henne nära,
Den ende som någonsin vågat.
Den förste att stiga in i hennes skog utan fruktan.

Har nu även han givit upp,
Är hon för evigt övergiven?
Har han nu lämnat henne att vara ensam?
Ensam…

Månen stiger upp och sprider sitt kalla sken över gläntan.
Hennes vita ansikte som injagat fruktan i så många,
Ser spöklikt ut mot de mörka träden.
Hon intalar sig själv att han bara glömde.

De mörka ögonen ser sig skrämt omkring,
Tänk om han aldrig återvänder?
Men han lovade,
Han lovade att alltid komma…

Hans löfte att en gång vart tionde år uppsöka henne i gläntan,
Det tycks borta,
Glömt.
Vet han inte hur länge hon väntat, väntat bara på honom?

Hon ser sig omkring,
Troligtvis har han bara missat igen.
Hon minns de första sju gångerna han kom,
Då han alltid dök upp när han lovat.

Hur många gånger hade han nu missat?
Hon ser ner och räknar dem högt.
Nio gånger har han inte dykt upp,
Sju har han kommit.

Mörkeralven sätter sig ned på ett fallet träd,
Hon ler lätt i mörkret.
Om tio år kommer han nog till henne,
Han hade säkert bara något förhinder.
Vad är väl hundra års väntan för en mörkeralv?

Men för en människa…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *