Avrättning

28 augusti 2008

Jag går framåt. Släpar mig framåt i de tunga bojor man har satt mig i. Fötterna och huvudet värker, men det går snart över. Jag går barfota över den kalla och smutsiga stenläggningen på gatan. Hån och glåpord kastas mot mig, och likaså smuts och stenar. Folkmassan är både upprörd och upphetsad, och det enda som hindrar dem från att slita mig i stycken är de två resliga soldaterna som avhåller de ivrigaste från att attackera mig. Jag tittar upp och ser ett podium framför mig. Bödeln och en munk står och väntar på mig. Yxan blänker i solen.
– Må du brinna i avgrundernas eldar, ditt horbarn!
En sten träffar mig hårt i pannan. Det svider men jag rör inte en min. Om jag gör det blir det värre.
En plötslig impuls bubblar upp i mig. Jag försöker rycka mig loss, fly från det här, men soldaternas grepp är hårt och jag är utmattade efter fängelset. Ingen idé.
Jag trampar på vassa stenar, mina fötter blöder och smärtan bränner i mig. Bara lite kvar.
Äntligen känner jag trappan skrovligt trä under mina fotsulor. Äntligen kommer det här att ta slut.
Jag ser mig själv i bödelns stora yxa. En mager stackare, klädd i trasor och med insjunkna döda ögon. Snart tar det slut, alldeles snart.
Jag har dödat fem människor och stulit. Det blev dödstraff direkt. De drabbades familjer står här, det vet jag. De vill min död. Det ska de få.
Nu är jag uppe. Soldaterna tar av mina fotbojor och munken med sitt godmodiga ansikte ställer sig framför mig.
-Är det någon ånger i dig, Kantras? Frågar han med mjuk men hög röst och folkmassan tystnar.
Jag tänker. Ånger. Ånger? De jag dödade förtjänade det. De gjorde mig fattig. Tog min dotter och min hustru. Lever de föresten? Hoppas de gör det. Jag saknar dem.
Ånger…
– Nej.
Min röst är kall och ett mummel börjar sprida sig bland åskådarna.
– Om du ångrar dig har du en chans att inträde i paradisets gårdar.
Munken pratar vänligt.
– Nej. De förtjänade det. Mig spelar det ingen roll var jag hamnar.
– Har du en sista önskan? frågar fadern.
– Kan jag bli frisläppt? Undrar jag sarkastiskt, bara för att reta alla.
Publiken börjar vråla igen.
– Var tysta, mina kära vänner.
Munkens ord lugnar folkmassan.
– Då ska…
– Kantras!
Skriket är fyllt av förtvivlan.
Alla vänder sig om. Genom folkmängden försöker en kvinna ta sig igenom, desperat kämpande mot den levande muren. Anna!
Jag tar ett steg framåt, men vakterna driver mig tillbaka. Publiken börjar ösa glåpord över oss båda. Jag vill inte höra. Vill inte höra!
– Släpp fram henne.
Gud signe dig helige fader! Att de fortfarande finns goda själar i världen.
Folkmassan delar på sig och min hustru springer upp på plattformen. Jag har aldrig varit så glad i hela mitt liv.
– Kantras!
Hon kastar sig i min famn och jag vacklar till en aning. Mina tårar blandas med hennes då vi står där, mitt bland den upphetsade folkmassan.
– Alice, hon är sjuk! Kunde inte komma… men hon ville så förtvivlat! Vi blev… utsläppta av…
Jag viskar till svar i hennes öra. Allt kommer och bli bra, det är nästan över min älskade. Snart är allt bra.
– Vi måste verkställa domen.
Munkens röst är len som vanligt.
Jag släpper min älskade Anna och vakterna får henne att backa undan.
– Nej! Nej!
Hennes skrik ekar i tystnaden. Det är förfärligt.
– Ta mig också, låt honom leva! Snälla!
Hennes vackra ansikte är dränkt i tårar.
Jag ler en smula.
– Det bli bra. Glöm mig inte, det är allt.
Publiken börjar stortjuta då min hustru blir tvingad att lämna podiet. Hennes skrik eka fortfarande.
– Min önska är uppfylld.
Jag ler mot munken. Och fäster sedan ögonen på bödelns huvklädda ansikte. Han nickar lätt.
Jag går framåt och sjunker ner på knä framför stubben.
Luften, ljud, ljus. Det är så otroligt värdefullt. Jag lägger huvudet på kubben och suckar.
Munken tar till orda.
– Och syndaren, om han visar litet ånger, ska kunna få en möjlighet att bikta sig framför våran ende fader, och gråta framför Gudinnan. Må de uppta honom i de ljusas skara.
Jag pratar en sista gång.
– Bödel. Hugg snabbt och väl.
Annas skrik ljuder högt och klart över torget.
Bödeln höjer långsamt sin yxa. Undrar hur det känns att dö. Och vad är det som väntar? Nåja, Allsmäktige fader, visa din nåd, och rädda mina närmaste, det är det sista jag vill. Snälla, jag ber dig!
Yxan gnistrar till, och faller.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *