Aztira och Ryshann

17 oktober 2008

Fotsteg. Tydliga fotsteg. Jag tittar upp. Springer tyst fram till buskarna för att se vem det är. En av våra naturligtvis – vem annars skulle kunna vara här? Han stannar upp och vänder blicken åt mitt håll. Jag duckar lite och hoppas på att han inte ser mig. Hästen skrapar otåligt i marken.
”Vänta, Niraleth”, hör jag honom viska på Senymlës språk. Var han verkligen så nära? Det kunde inte stämma. Jag duckar lite till för säkerhets skull. Plötsligt känns det som han möter min blick. Jag backar långsamt med blicken på marken. När jag vänder upp blicken är han borta. Utan ett ljud.

Mitt namn är Aztira. Jag är dotter till Hanicia och Corléu.
Jag är skogens närmaste människovarelse. Snabbare än vargen – och örnen. Tystare än mössen som snabbt kilar över en sten – tystare än ugglornas vingslag på natten.
I forna tider kallades vi för Ormbagydder, vilket kom från vårt ormmärke på vänstra bröstet och att vi – åtminstone då – var det värsta folket som fanns. Vi plundrade, dödade, brände Nerai. Senaste slaget vi deltog i var för femtiett år sedan, för att leta efter någon som inte fanns. Allting för att Hanicia Svarovski – min mors mor – lämnade oss. Trettiofem år senare, efter lång väntan och diskret letande, fann de min mor. Förde henne hit, och blev härskarinna över Byn Bortom Bergen. Året efter föddes jag.

Någon lägger en hand – en vänsterhand – på min axel. Jag hoppar till och vänder mig snabbt om. Han som står framför mig – med en brun, stark hästs tyglar i handen stirrar på en blond, femtonårig flicka. Jag känner hur hans blick söker sig genom mitt utseende. Mitt blonda, korta hår. Mitt ganska runda ansikte och mina ljusblå ögon. När han står såhär, framför mig och granskar mitt utseende, märker jag hur lång han är. Eller så är det jag som är kort. Antagligen. Efter en stund slappnar han av, vilket gör att jag också slappnar av.
Jag rycker till och börjar granska hans utseende. Hans utseende är ljust, trots att hans hår är svart. Det räcker ner till axlarna. Faktiskt längre än mitt. Hans ögon är bruna. Hans läppar… säger något jag inte hör.
”Du är inte härifrån”, viskar jag. Jag hör – och känner – hur min röst blir mer och mer nervös. Han skakar på huvudet.
”Jag förstår inte”, säger han – fortfarande på Senymlës språk. Jag rycker till igen, och finner att jag talade vårt språk. Jag upprepar orden på Senymlës språk. Han ler.
”Mitt namn är Ryshann”, svarar han. Jag nickar långsamt. Vågar jag verkligen berätta mitt eget namn för en fullkomlig främling som inte ens är härifrån? ”Jag söker Fantasica Merydalë.”
Jag stirrar på honom. Säkerligen med öppen mun för han ler igen. Min mors egentliga namn talas aldrig här.
”Vet du var jag kan finna henne?”
Vad skall jag svara på det? Leda honom direkt till hjärtat bakom bergen? Hur kom han hit? Jag nickar långsamt.
”Var är du ifrån?” Frågar jag med en väldigt allvarlig röst. Kanske för att dölja nervositeten inom mig?
”Nerai, fröken”, svarar han. Jag granskar honom än en gång. Pratade inte han på Senymliska? Fler frågor ställs i mitt huvud.
”Vad för dig hit?” Frågar jag.
Han upprepar sitt leende.
”Många frågor fröken har”, konstaterar han med en… ja, inte allvarlig röst i alla fall. Jag rycker på axlarna.
”Jag måste fråga”, svarar jag. Han nickar bara.
Vi står tysta en stund. Plötsligt läggs ett rep om hans hals.
”Rör dig inte och inget händer dig.” Tack. Det var vårt språk. Jag känner igen honom. Han blinkar åt mig. Någon tar tag i Ryshanns häst. De leder honom i riktning mot byn.

Ryshanns möte var inte en slump. Det var inte heller en slump att han fann oss. Vår väl dolda by som ingen överhuvudtaget kände till. Min mors namnbyte var inte heller en hemlighet. Varken för mig, min far eller honom. Det var lätt att känna igen namnet Fantasica. Däremot min mors bakgrund. Min fars bakgrund.
Jag vänder mig om och går i riktning mot skogen igen. Tänker igenom det som sagts under samtalet. Långa diskussioner om vårt forna krig mot Nerai. Flera namn jag inte kände till nämndes. Tillslut tröttnade jag och gick därifrån.
Nu sprang jag som vanligt genom skogen. Hoppar över små bäckar, smyger på djur och kämpar mig igenom den svåra terrängen. Det jag älskar att göra. Känna att jag är fri, obunden till att tvingas något.

Hanicia lade pennan åt sidan och såg på den unga mannen framför sig som räckte fram ett papper. Hon krökte på nacken så att hennes blonda hår föll ner och dolde hennes ansikte. Ryshann satt tyst.
”Alex”, mumlade hon sedan och såg upp. ”Vet du något om härskarna i Senymlë?”
”Härskaren, lord Isird, dog för tre år sedan”, svarade han. ”Sonen har tagit hans plats.”
Hennes ögon vidgades svagt, nästan osynligt.
”Och din mor?” Frågade hon sedan. ”Hur mår hon?”
”Bra, sist jag hörde av henne när jag gav mig av.”
Hon nickade.
”Vem leder Nerai?”
”Fortfarande min mors far.”
Hanicia andades ut och lade huvudet litet på sned.
”Josiane skickade dig hit”, sade hon. ”Varför?”
”Mor ville veta om du fortfarande levde”, svaret var delvis skrattretande. ”Det var vad hon sade i alla fall.”
Hanicia reste sig upp.
”Tack”, hon följde honom till dörren. ”Stanna så länge du önskar. Ta med dig min dotter tillbaka om du hittar henne.”

Corléu gick fram till henne och lade en hand på hennes axel.
”Drottning Kalasin”, han log litet. ”Vad fick du veta?”
”Sarain härskar i Senymlë nu”, svarade hon lågt. ”Jag tror – hoppas – han har hittat en maka. Alex och Judy har fått tvillingar.” Hon höll fram pappret och log litet. ”Månsken har tydligen växt på sig. Josiane har fått en son.”
”Inget om Kirtë?” Corléus röst var nästan besviken. Hon skakade på huvudet.
”Inget om Kirtë.”

Anledningen till denna korta ‘historia’ är att få en uppfattning om mina första karaktärers liv. Hur det fortsatte efter mina tre noveller – romaner; Fantasica, Kalasin av Nerai och I skuggan. Jag tyckte de som läst någon av serierna och som undrar kunde få svar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *