Barnfyllda tunnor skramlar mest

9 januari 2005

här är en novell jag skrev men nu funderar på att använda som en prolog till något längre ,titeln är minst sagt provisorisk :)
skulle uppskatta kommentarer, både positiva och negativa

Träden av bok, ask och ek reste sig runt gläntan och gav den en trygg inramning. Dagens första solljus hade letat sig ner genom de lummiga trädens lövverk och föll Eyan i ögonen, han vaknade med ett ryck. Den kyliga morgonluften som vittnade om sensommar fyllde hans näsborrar medan han såg sig om, det svaga gryningsljuset gav skogen en nästan trolsk utstrålning. En gråsparvs stilla kvitter var det enda som hördes, skogen hade precis som Eyan inte riktigt vaknat.
Han sträckte på sig med en utdragen gäspning och undrade förstrött vad tiden var. Eyan kunde inte se solen men av ljuset att döma gissade han att den stod på bråttom, de skulle vara tvungna att skynda sig hem om hans föräldrar inte skulle upptäckta att han sovit ute inatt igen. Han rullade runt på sidan och sparkade till Jarvin.
Det hade blivit stor fest i deras by den dagen Eyan och Jarvin föddes för snart 12 år sedan. Genom hela sin uppväxt hade dom spenderat nästan all sin tid tillsammans, av vilken minst hälften hade gått åt till att göra livet surt för omgivningen med divers hyss och bus, och folk hade behandlat dem som om de vore tvillingar. Vilket de utseendemässigt också nästan skulle kunna vara, de var båda korta, smala pojkar med spensliga kroppar samt likadana klara gröna ögon. Och då de båda ofta gick klädda i enkla naturfärgade plagg var det enda sättet att på avstånd avgöra vem som är vem på hårfärgen, Eyan hade en blond kortklippt kalufs som stod i skarp kontrast till Jarvins röda.
Eyan fick sparka både en och två gånger till innan Jarvin gnydde till och rullade runt på andra sidan. ”Du får gå upp nu om vi ska hinna hem innan de vaknar” sa Eyan och reste sig makligt, han kände sig mörbultad i hela kroppen. En natt ute var jobbigare än någon av dem ville erkänna. Ojämna hårda sovplatser, att behöva sova med kläderna på för att inte frysa och att vara tvungen att vakna tidigt för att hinna smyga hem innan någon annan vaknade gjorde att det var mer än tveksamt om inte en varm säng inomhus egentligen var att föredra.
Eyan suckade när han såg att Jarvin försökte somna om, ”Hörru du jag går nu, du får hinna ifatt”. Han tog sitt knyte med filtar på ryggen och försvann mellan träden.
Östanskogen var en massiv lövskog, den bredde ut sig över en vidsträckt sluttning som på toppen kröntes av deras hemby och avslutades med en rytande flod där marken började plana ut. Eyan hade aldrig varit längre bort än så, ovanför byn fanns bara otillgängliga berg och på andra sidan floden tog en mörk granskog vid vilken de var strängt förbjudna att gå in i. Troll sa de vuxna och hötte med fingret, trollen tar er. De var förmodligen bara oroliga att man skulle irra bort sig i den mörka skogen, med det var ändå något…obehagligt med den. Den var onaturligt tyst, som om de väldiga granarna och tallarna ruvade på en mörk hemlighet de vägrade dela.
Jarvin hade övertalat honom att övernatta där en gång. Visserligen sov ingen av dem en blund den natten och de gick upp långt innan gryningen, men de hade gjort det.
Han hörde någon flåsa och kvistar som knäcktes bakom honom, ”Varför väntar du inte för?” flämtade Jarvin när han kom upp jämsides. Eyan log, han visste att det skulle funka att gå i förväg. Jarvin ville inte vara ensam i skogen efter att så många barn försvunnit spårlöst från byn. Förmodligen fanns det inga troll, men något var det. Han lät Jarvins fråga vara obesvarad och sa istället ”Vi måste ner till floden och hämta en tunna hos Bob först”. Jarvin blängde på honom. Eyan ryckte på axlarna och försökte se oskyldig ut ”Vad?”. ”Jag tycker bara att någon kanske kunde välja lite bättre tider att hämta tunnor på” mumlade Jarvin. Eyan suckade ”Då kanske du ska gå tillbaka och lägga dig då”. Jarvin grymtade ”Kanske det”. ”Du kanske till och med bör göra det så jag slipper ditt sura potatisnylle”. Jarvin stack ner händerna i fickorna, plutade med underläppen och spelade grinig. Sen flinade han ”Fast kanske inte”.
De gick sakta nerför den skogsbeklädda sluttningen alltmedan det blev ljusare under träden när solen började klättra på himlen. Bristen på undervegetation och nerförsbacken gjorde det till en behaglig marsch trots den tidiga timman. Strax skymtade de Bobs hus mellan träden, en gemytlig liten trästuga som låg precis intill den stora floden. Det var ett enkelt hus med simpla och robusta drag utan något prål eller utsmyckningar, den påminde om Bob själv. Ett stort hjul satt på baksidan av stugan och snurrade sakta när vattnet brusade förbi. Bobs katt satt uppflugen på taket, som var i samma mörka träslag som resten av huset fast övervuxet med mossa och gräs, och jamade högt. Något var fel, dörren stod öppen och en ruta på framsidan var inslagen, höga röster hördes inifrån.
En kraftig burdus stämma som Eyan genast kände igen som Bobs överröstade floden med ett vrål.
”Aj! Satans missfoster, nu jävlar!”
De tittade på varandra. Eyan öppnade munnen, stängde den igen och tog sen tvekande till orda. ”Jag kan nog hämta tunnan lite senare”. Jarvin flinade. ”Bob har väl bara skaffat sig en katt till, vi går och kollar”. Eyan suckade, han visste att det inte fanns något han kunde göra åt det, vägrade han skulle Jarvin gå ner själv. Han ryckte på axlarna och de började försiktigt närma sig huset.
Tunnbindare Bob arbetade med mer än bara tunnbindning, han var dessutom skogshuggare, malare och en notorisk ölbryggare. Han var en väldig man, nära två meter lång med en muskulös kropp. Sitt hår hade han tappat för länge sedan men ansiktet var begravt i ett rött skägg och en slokande mustasch. Bob levde ensam nere vid floden och kom bara upp till byn vid större festligheter. Folk som ville handla hos honom fick själva komma och hämta varorna, vilket hade blivit ett sätt att tjäna några extra kopparslantar för Jarvin och Eyan. De sprang ofta upp och ner med ved, tunnor, öl och ej att förglömma; tunnor med öl.
De hukade försiktigt vid ett öppet fönster på baksidan, på vägen fram hade skriken övergått till ljudet av ett vilt tumult och nu avstannat helt, och kikade försiktigt in. Rummet var i en röra. Det låg delar av sönderslagna tunnor och möbler överallt, skärvorna av det inslagna fönstret flöt i ölet som täckte större delen av golvet. Mitt i alltihopa stod Bob med sönderrivna kläder alldeles genomsvett. Han flåsade tungt medan han spikade på locket på en stor tunna och sedan satte sig utmattad på den. Inifrån tunnan hördes ilskna tjut.
De sjönk ner från fönstret och utbytte en blick, Eyan formade orden ”En katt?” med läpparna. Jarvin pressade fram ett nervöst leende och gjorde en hastig gest mot skogen. De lämnade kattens jamande och flodens brus bakom sig när de rusade mot skogen.

Tunnbindare Bob drog sin väldiga näve över ansiktet och genom skägget för att få bort den värsta svetten. Han satte sig på tunnan och andades tungt.
Förbannade unge . Det var mycket besvärligare än han hade trott att få ner honom. Snabb som få och hal som en grå ål hade rackaren varit. Han lät sig själv pusta ut en stund.
Det hade redan varit en jobbig dag och värre skulle den bli. Först måste han reda upp denna röran och sedan leta upp två pojkar som sett alldeles, alldeles för mycket.

Eyan kastade sig med andan i halsen ner på sängen och drog täcket över sig. Dörren till hans rum öppnades och ljuset från hans fars vaxljus fyllde rummet. ”Jasså du sover Eyan?”, dörren stängdes med en smäll. ”Mja du väckte mig far” Eyan försökte låta nyvaken. ”Jag tyckte precis jag hörde någon utanför huset” började Eyans far ”men det kan alltså inte ha varit du?”.
”Nej jag sov ju! Det måste ha varit han den där Jarvin du hörde”. Eyan gjorde en kort paus ”Den odågan”. I det svaga ljuset kunde Eyan inte avgöra om det verkligen varit ett leende som spelat på hans fars läppar. Han tvivlade på det. Eyans far, Tor, tog ett steg framåt ”Jasså ja om det var Jarvin är väl saken klar, var han där så var du bergsäkert det också”. Eyan kände paniken välla upp inom sig ”Men far jag…”. Han avbröts av att Tor plötsligt tog två snabba kliv fram till sängen och slet av honom täcket. ”Ska du nu försöka inbilla mig att du sover med kläderna på också?” Hans röst närmade sig ursinne. Eyan blev desperat ”Jag erkänner, jag erkänner! Men du måste lyssna först far! Jag vet vem det är som rövar bort alla barn från byn”. Tor stannade upp och blinkade, ”Vad pratar du för strunt? Det vet väl alla att det är trollen!”. ”Nej far jag menar” desperationen Eyan kände hade smittat av sig på hans röst ”jag VET vem det är, på riktigt! Ingen tror på era sagor längre. Det är tunnbindare Bob, vi såg honom”. Hans far stirrade häpet på honom.
Eyan satte sig upp i sängen och började hastigt och nervöst berätta vad som hade hänt bara någon timme tidigare. Han berättade hur dom hade smugit ut på natten för att sova i skogen, hur dom hade sett Bob stänga in ett barn i en tunna och sedan sprungit för sina liv.”…..förstår du nu? Tunnbindare Bob är en kidnappare, kanske till och med mördare!” avslutade han.
Hans far satte sig på sängen och vaxljuset jagade bort skuggorna från hans ansikte, denna gång var det inget tvivel om att ett stort hånleende satt klistrat över hans ansikte. ”Är det med den historien som du förväntar dig att komma undan stryket?” Tor gapskrattade. Han slet upp Eyan ur sängen och de gick ut för att avklara hans straff för att ha sovit ute, och ljugit.

Jarvin skyndade genom gränden vid ölstugan, lämnade dess högljudda liv bakom sig och fortsatte genom den sovande byn. Han höll sig till bakgator och undvek öppna platser, sommarnatten var ljus och om någon fick syn på honom skulle Eyans far snart veta det. I Tors ögon skulle det vara detsamma som att någon hade sett Eyan själv. Jarvin gick förbi det sista huset och närmade sig den två meter höga stenmuren som omgärdade staden. Han hade alltid undrat över den, varför behövde deras by en mur?
Jarvin skakade tanken ur huvudet när han gick ut genom grinden, svängde runt hörnet och började vandra nerför skogssluttningen.
Månen sken genom trädens grenar och fick skogens skuggor att spela varthän det kastade sitt ljus. En uggla hoade ensam i mörkret, han kramade föremålet innanför manteln hårt och skyndade omedvetet på sina steg. Det fanns en spöklik känsla i luften inatt.
Plötsligt märkte han att Eyan gick stelt bredvid honom. Jarvin synade honom och suckade, ”Idag igen?”. Eyan gick med nervänd blick och sade ingenting, vilket var ett lika tydligt svar som något annat. ”Vet du vad du borde göra Eyan” Jarvins röst var irriterad ”du borde slå tillbaka, någon gång”. Eyan lyfte inte blicken från marken, ”någon gång” mumlade han.
Jarvin släppte ämnet och de gick vidare under tystnad. Tusentals tankar snurrade i hans huvud. Vad var det som hände? Bob mördare? Han hade känt honom hela sitt liv! Men Jarvin visste vad han hade sett, det kunde inte vara på något annat sätt. Eller kunde det? Hade han missuppfattat något, nej naturligtvis hade han inte det. Han greppade föremålet innanför manteln och kramade det hårt. Jarvin visste att det var någonting han måste göra fastän han inte var säker på vad än. Det var någonting djupt inom honom, en känsla. Allt som var säkert var att det inte kunde få fortsätta.
De gled försiktigt fram från träd till träd den sista biten innan stugan. Ett starkt ljussken letade sig ut mellan springorna i det igenspikade fönstret och brottstycken av samtal trängde ut i natten. ”…bara barn”. Jarvin ålade sig långsamt fram längs husväggen mot samma fönster de varit vid på morgonen, han kunde inte höra Eyan bakom sig men det spelade ingen roll. Han tänkte inte vända om utan svar.
Jarvin satte sig tyst under fönstret, till hans förvåning kröp Eyan upp bredvid honom. Tillsammans spetsade de öronen och försökte ignorera bruset från floden. ”…men det ändrar inte faktum Karl, de såg allting. Antingen blir de invigda eller så…” Bob lät meningen vara oavslutad. ”Vi har ingen anledning att blanda in dem i det här” Tors röst lät bestämd, Jarvin kände hur Eyan rös till bredvid honom, ”vi skickar iväg dem istället”. Tunga steg som bara kunde vara Bobs rörde sig över golvet och stannade vid fönstret. Hans väldiga skugga bredde ut sig framför deras fötter. ”Varför frågar vi dem inte helt enkelt?”. Jarvin höll andan och tittade försiktigt upp, han såg in i Tunnbindarens svettiga, håriga ansikte. ”Hej barn”. Med ett vilt bröl slet Bob upp dem, en i varje näve, och drog in dem genom fönstret.
”Titta vad tunnbindaren har släpat in” skrockade han rått och slängde dem på golvet.
Pipröken låg tung i rummet och Jarvin hade svårt att urskilja gestalterna runt honom. En frän doft av tobak, öl och gammal svett stack i näsan på honom när han hostande reste sig upp.
Bob fyllde upp hela deras synfält när han ställde sig bredbent framför dem med armarna i kors. ”Såå.. ” hånlog Bob.
Det hördes ett tyst jämmer från en tunna i hörnet, ett klagande som träffade Jarvin direkt med full kraft. Något vaknade inom honom. Detta var fel, så otroligt fel, men samtidigt kändes det som om något hade fallit på plats. Som om han själv hittat rätt.
Han stack handen innanför manteln och kände efter att föremålet var kvar, nu visste han varför han var här.
Jarvin tjöt, ”MÖRDARE!”, när han stötte kniven uppåt och framåt. Drev den in i Tunnbindare Bobs mage. En gång, två gånger. Bob stirrade med uppspärrade ögon och öppen mun ner på kniven, höjde långsamt sin glasartade blick och tittade frågande på Jarvin. Han rörde ljudlöst på munnen, orden kom inte fram, famlade med händerna framför sig. Sedan föll han baklänges som en fura i golvet med en hög duns.
Ett ögonblick låg tystnaden tjockare än pipröken i rummet. Jarvin stirrade ner på Bob.
Han hade stoppat en mördare och räddat otaliga barn. Han borde kanske vara nöjd, eller möjligtvis ledsen. I vilket fall upprörd, men han kände… ingenting. Han blickade in i kroppens ögon som rullade uppåt och endast lämnade ögonvitorna synliga.
Bobs gurglande när blodet vällde upp ur munnen på honom slet sönder drömvärlden. Allting var på riktigt. Jarvin rusade bort till tunnan och började slita i locket, han rev, bankade och tjöt. Han hörde hur någon därinne desperat gjorde samma sak.
Starka armar slöt sig obönhörligt runt hans midja och lyfte upp honom i luften. Tor väste kallt och hotfullt i hans öra ”Jasså din lilla mördare, du vill se vem som är inuti?”. Med ett enda ryck drog han av det fastspikade locket och tryckte med ena handen ner Jarvins huvud i tunnan.
Gula ögon stirrade på honom i tunnans mörker. Tor förde långsamt ett stearinljus till öppningen, ”Titta närmare”. Jarvin skrek när han såg trollet, han lade knappt märkte till dess brun, gröna ansikte och kraftiga betar. De gula vilda ögonen skrämde livet ur honom. Han vred sig och tjöt förtvivlat men kunde inte röra sig en tum ur Tors stadiga grepp.

Eyan såg paralyserad på hur hans far tryckte ner Jarvin i tunnan med… med trollet. Han förstod inte vad som hände, drömde han? Det var ju hans far, han gjorde inte sånt. Även om han kunde bli väldigt arg ibland. Jarvin hade i alla fall inte dödat Bob. Det var han säker på. Sådant kunde inte hända, inte alls, bara i drömmar. Ja så måste det vara. Drömmen fortsatte när hans far spikade på locket och öppnade en lucka i golvet där en sluttande ramp ledde ut i floden. Eyan flinade när Tor knuffade ner tunnan genom luckan och den med skrammel rullade ner och ut i vattnet. Denna drömmen var han tvungen att berätta om för Jarvin.
Han ställde sig vid fönstret och såg tunnan fångas av strömmen och sakta guppa nerför den månbelysta floden.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *