Blink

10 juli 2008

Den senaste kreationen jag är någorlunda nöjd med. Kritik mottages mer än gärna. Av kommentarer från andra håll att döma så är den här novellen öppen för tolkningar. Jag delar gärna med mig av mina egna tankar om det önskas.

—————————————————–

Blink
Daniel Albertsson juni 2008

Jag är nog mest tacksam för ordningen i händelserna. Först blev jag kär i honom. Sedan lärde jag mig att höra hans tankar. Nu har han, tack och lov, lärt sig; det är föga smickrande att veta exakt vad ens pojkvän skulle vilja göra med den där tjejen i vit kjol och svart string. Men jag var nog mest avundsjuk, egentligen. Han skulle ju aldrig kunna göra det där med mig.
Fast allt fungerar bra, tycker jag. Och jag vet att han tycker likadant, även om det irriterar honom något enormt när jag vrider och vänder mig i sömnen. Han säger såklart inget dock – tanken räcker långt.

*

”Jag snackade med Calle på lunchen. Frågade honom varför han inte varit med de senaste pokerkvällarna.”
”Va? Han har väl precis opererat sig?”
”Nejdå, han har varit här snart två veckor. Två lördagar, i alla fall.”
”Vafan, låt stackaren vila.”
”Ta det lugnt. Han har tydligen gått och raggat upp någon brud.”
”Seriöst? Med de fejset?
”Japp.”
”Han kan behöva lite tur i sitt liv.”
”Haha, jo. Men nu kan vi ju inte tjäna pengar på hans otur längre. Tyvärr.”
”Rasten är slut! Ni får inte övertidspengar för att ha kafferep!”

*

Min Calle är rätt fåfäng ändå. Såvitt jag vet så brydde han sig aldrig om sitt utseende innan jag vandrade in i hans liv. Nu täcker han alltid speglarna hemma, och han undviker dem alltid överallt annars. Inte ens skyltfönster vänder han ansiktet till. Jag misstänker att han rakar sig när jag har gått och lagt mig. Men jag skulle ha förstått honom utan att få ta del av tankarna. Efter den där olyckan är halva hans ansikte nästan helt förstört.
Åh, det är tur. Jag tycker såklart synd om honom, men… Alla par måste ju träffas någonstans, inte sant? Vi träffades på sjukhuset. Precis efter operationen, till och med.

*

”Ey, kolla där! Two-Face är på väg.”
”Ben, för fan. Det är ju synd om honom.”
”Men erkänn att han är rolig! Pratar i mobilen och gör en massa rörelser med händerna hela tiden. Jag hatar folk som inte fattar att personen på andra sidan inte står framför dem.”
”Han pratar inte i någon mobil. Jag har kollat.”
”Vadå? Det är ju en sådan där Blue-grej i örat, väl?”
”Nej.”
”Allvarligt? Hahaha, ännu värre ju. Snubben är schizo.”
”Ben, lägg av.”
”Vadå? Han är ju bombad.”
”Lustigt att han alltid ler då.”
”Det gör knarkare ibland.”
”Ben!”

*

Klart att det är svårt som fan. Vi kan aldrig ha ett normalt liv, förmodligen inte ens ett onormalt. Ett anormalt, kanske. För tillfället så tänker han inte på det, men jag fruktar den dagen då han kommer att göra det, trots löften om att det aldrig kommer hända. Just nu är vi mest bara glada över att ha hittat varandra. Bara jag som förstör med min osäkerhet. Tur att det är hans tankar som hörs och inte mina.
Fast min Calle har nog aldrig riktigt greppat det där. Det är skillnad på att veta och att förstå. Jag har sagt åt honom att det räcker med att tänka. Ibland är det lite enerverande att höra samma sak två gånger. För även om Calle kanske inte är den smartaste kotten så tänker han alltid innan munnen öppnas. Dessutom så oroar jag mig för vad andra ska tro. När vi råkar tjafsa om något medan vi är ute så kan han inte se klok ut.

*

”Hur går det med Calle? Det var länge sedan jag såg honom.”
”Jag vet inte.”
”Den där tonen gillar jag inte. Ni har väl inte bråkat?”
”Nej Melinda, vi har inte bråkat. Inte vad jag vet, i alla fall.”
”Vad har hänt då?”
”Jag stötte på några av hans polare när jag var nere på stan förut. Du vet, de där idioterna som han jobbar tillsammans med på bygget? Jag frågade om de sett Calle på sistone. Jodå, han hade varit inne och jobbat i några veckor nu, men inte hängt så mycket runt dem längre.”
”Han försöker väl bara ta det lugnt efter olyckan?”
”Nej. Han hade träffat någon…”
”Åh… är du säker?”
”Jag ringde och frågade om vi kunde träffas ikväll. ’Nej, jag är ledsen. Andra planer ikväll.’ Calle har aldrig några andra planer!”
”Kommer du ihåg vad jag sade föru–– gråter du? Kom hit…”

*

Vi pratar om hur jag har kommit hit nästan varje dag. Några svar finns det väl förmodligen inte, men det är kul att fantisera och spekulera. Jag vet lika lite som någon annan, något som Calle vägrade att tro på först. Det hade nog varit enklare för honom om han varit religiös eller åtminstone trott på det övernaturliga. Nu gör han inte ens det senare, trots att jag sitter här inne och läser hans tankar. Av hans tankar att döma så tror han i alla fall att han är psykisk frisk.
Igår sade han dock något som fick den där osäkerheten att skena. ”Vad skulle hända om jag plockade ut dig?” Nu skulle han väl aldrig kunna göra det själv. Men att uppsöka en läkare om det skulle inte alls vara svårt. Jag svarade att jag skulle dö och hans rysning som följde var ljuvlig.
Det är såklart inte sant. Allt skulle bara bli som förut och jag skulle bli mycket, mycket ensam igen.

*

”Jag vet att jag absolut inte borde säga det här. Jag känner mig hemsk. Men jag har svårt att se honom i ögonen nu. Hans ansikte är så… äckligt. Åh, stackaren. Brännskador och så det där kusliga emaljögat. Det ser ju så verkligt ut. Jag ryser alltid när det tittar på mig. Usch.”
”Du kommer över det, så småningom. Det känns fortfarande som att det hände igår.”
”Jo, jag hoppas att du har rätt.”
”Men livet är bra roligt ändå. Jag hörde att han skaffat en flickvän.”
”Det har han inte sagt något till mig om! Är det – äntligen – Nina?”
”Nej… Det var dock hon som berättade det för mig.”
”Stackars flicka. Vem är det då? Någon jag känner?”
”Jag… vet faktiskt inte. Nina visste inget heller. Inget namn, inget någonting.”
”Typiskt Calle att vara så blyg. Hoppas det inte är något slampa bara.”
”Skärp dig. Var glad för Calles skull istället.”
”Men han passade ju så bra ihop med Nina…”

*

Jag vill träffa hans familj och vänner. Calle har undvikit alla ända sedan sjukhuset, då han ändå inte hade något val. Han säger att det känns konstigt när jag är med. Som om jag vore någon hemlighet som han kan bestämma över. Jag vill leva med honom resten av livet. Men om det blir vi i en liten etta på tjugo kvadrat i alla framtid så kommer det roliga snart att ta slut. Även om jag inte direkt kan prata med dem så vill jag ändå vara i deras närhet. Om inte annat så måste Calle komma ut lite i det sociala livet igen. Jag är säker på att folk inte bryr sig så mycket om hans utseende som han verkar tro.
Vi grälade om det tidigare idag. Jag blev så arg att jag drämde till väggen med knytnäven. Jag har alltid misstänkt att jag skulle kunna skada honom lika mycket som han kan skada mig. Men det är ju inte något man vill testa vid sina sinnens fulla bruk, är det? Han fick huvudvärk i flera timmar efteråt.

*

”Har du kommit över Calle än?”
”Ja, herregud! Vi är bra vänner nu, precis som alltid. Bara några dagar efter att jag hade ringt honom, du vet? Så kom han över och ville ha lite… hjälp. Tydligen så är inte Mystery Girl alltid en dans på rosor.”
”Du ger dig för lätt.”
”Nej, det blir bäst såhär. Jag kan inte klänga fast vid gamla skolfantasier längre.”
”Om du säger det så. Så, hur mår Calle då?”
”Nu? Alldeles utmärkt. Förut när han kom hit så brukade han se ut som skit. Han hade alltid en löjlig ögonlapp över emaljögat, som någon annan pirat. Han babblade något om hur han inte vill störa sin flickvän varje gång jag frågade varför han bar den där lappen. Haha.”
”Huh?”
”Jag tror att Calle… inte är riktigt hel längre. Brännskadorna gick nog förbi ytan, om vi säger så. Han uppför sig lite märkligt ibland. Jag pratade med hans mamma för ett tag sedan och frågade om hon tyckte att vi skulle försöka få honom… undersökt. Hon förstod vad jag menade, men sade nej. Tack och lov.”
”Så, vad händer nu?”
”Vet inte. Han är fortfarande sådär hemlighetsfull och jag har efter alla dessa samtal fortfarande inte sett den stora kärleken. Men det kommer väl snart. Nu har han i alla fall slutet bära den där löjliga ögonlappen och han verkar alltid glad nuförtiden.”
”Så skönt!”
”Ja, jag antar det. Men det där ögat är läskigt alltså. Det flyger och far åt alla håll, som om det hade en egen nyfikenhet att tillfredställa.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *