Blodsfestivalen

24 april 2012

Solen kastade sina sista strålar på stadens alla torn och skyskrapor innan den sjönk ner mot horisonten. Man kunde börja skymta stjärnornas eviga eld som varje kväll lyser upp himlens mörka oändlighet.
Vilket betydde att staden urinvånare var redo att vakna. De öppnade alla ögonen, en efter en, och reste sig från sina sängar eller sovplatser i staden. Många som var bleka och slanka och andra med mer muskler på kroppen. Alla klädde upp sig med sina finaste svarta och röda kläder och gjorde sig redo att ge sig av. Ut på gatorna strömmade dem som inte vistas i dagsljus och staden kom till liv för att snart dö igen. De var många i antal och ansiktena var stela men allas blickar var fyllda av upphetsning och vördnad. Ljusen tändes och bilar startades. Hundratals som en efter en sakta for över motorvägen ut på landet, fyllda av nattens musik. De som varje människa innerst inne fruktar.
Det fanns andra också, som vanligtvis gick och la sig vid den här tiden. De som lyssnade på andra sånger från fjärran. De som från början tillhörde skogen eller var från fjärran städer. Men de kom ändå. Nästan alla var på väg.
För inatt var det festival.

– Det var minsann en undrens tid, sa Maorins far medans de mörka skogarna flöt förbi.
– Inte som nu för tiden när det är förbjudet att dricka någon. Nu måste man överleva på donationer. DONATIONER! När jag var ung kunde man bita och suga första bästa man hitta på gatan utan att någon stirrade. Nuförtiden plågar sig varannan blodsugare till döds av självförakt och människorna ringer polisen vid första misstanke. FY FAN!
Han lugnade ner sig en stund.
– Nåja, jag antar att donationer är praktiska. Jag menar, vem behöver en själmordsklinik när man har millioner sådana som oss. Vad säger du? Frågade han utan att märka att han blev ignorerad som vanligt.
Maorin satt i bilens baksäte och studerade stadens färglada spiror som långsamt försvann ur synhåll. Hans typiskt bruna ögon och mörka hår stod i skarp kontrast till hans kritvita hy. Han brukade skryta med att hans kläder var mörka som natten den här kvällen kände han sig knappast hågad att framhäva sig själv mer än nödvändigt. Inom honom fanns en nervös upphetsning men också ett lugn inför kvällen. Nattens lugn. Han hade i år nämligen blivit vald att delta i dansen, Blodsdansen.
Han hade länge, i sitt hems stora, förvridna spegelsalar, övat och drivit sig själv till utmattningens yttersta gräns. Rört och vridit sin kropp till nästan groteska proportioner. Allt för att uppnå perfektion.
Utan sin förälders stränga disciplin och uppmuntran hade han kanske inte suttit här ikväll. Båda satt i framsätet, vackra som porslin. Traditionen bjöd att ikväll bar männen svart och kvinnorna rött. Svart symboliserar mannens styrka och elegans medans kvinnans passion och impulsivitet avspeglas i blodets röda färg. Med samma mörka hårfärg och höga kindben fanns ingen tvekan om att de var en familj.

Hans fader fortsatte tjata om traditionens historia. Ingen blev överraskad. Maorin började rynka på ögonbrynen i irritation.
– Du förstår; människor och älvor firar den här kvällen för freden som slöts med avtalet. Nåja älvorna firar för att människorna firar den och för att de gillar fester. Men VI däremot firar någonting mycket äldre och mäktigare så…
– Åh, var tyst för en gångs skull! Avbröt hans fru. Ser du inte att du stör pojkens koncentration.
Fadern sneglade på sin son och muttrade en ursäkt.
Maorin suckade tacksamt och försjönk i tankarna igen. Han hoppades Bedros skulle vara där och se på. Han hade saknat sin bäste vän under de långa övningarna, med hans bruna hår och minst lika mörka hy. Och hans ögon, hans vackra ljusa glittrande ögon.
De hade blivit vänner när de började skolan eftersom de var barn och barn saknar fördomar. Sedan hade vänskapen blommat ut och det fanns aldrig mera någon fruktan mellan de. Tillsammans var de ett udda par. Vissa av deras familjer hade avrått de från att fortsätta vänskapen. Maorin skulle få ett långt längre liv än Bedros och detta skulle slutligen bara bringa olycka utöver de.
Död kommer till allt levande förr eller senare hur länge de än försöker fördröja det.
De fortsatta så klart vara vänner trots detta även om det alltid skulle finnas en fruktan för framtiden i ett mörkt skrymsle i deras hjärtan.

Hösten hade startat sitt fälttåg mot naturen och inatt var det sista sommarnatten. Bilarnas surrande trotsade nattens musik medans de närma sig sitt mål.
En stor äng där marknadsstånd stod utställda på rad när ägarna vanligtvis skulle ligga och sova. Elektriska lampor hade förts för att ge någorlunda belysning i den mörka natten.
Maorin steg ut och välkomnades av överraskat av Bedros omfamning. Ikväll hade han på sig en enkel svart munktröja och jeans, vilket då och då möttes med ett rynkat ögonbryn. Man ville att alla skulle vara finklädda i kväll men inget som sa att man måste. Båda vännerna och deras familjer hälsade hjärtlig på varandra, även om det vuxna var reserverade av sig.
Bedros föräldrar däremot var något finare klädda. Sedan var det bara att blanda sig med mängden. Folk av alla slag köpte, sålde och pratade med varandra. Det fanns alla möjliga varor. Pojkarna fnissade åt en kvinna som sålde tama fladdermöss. De unga bjöds på brända mandlar och på mindre uppvisningar vilket då och då väckte Maorin nervositet inför den stundande ritualen.

Man tände den första facklan. Vilket var signalen på att dansöserna skulle göra sig redo. Maorin släppte Bedros hand gav sig av med lyckoönskningar.
Han gav sig av till det rödmålade omklädningsrummet där de andra dansarna väntade på honom. De hälsade på varandra och gick igenom sina steg som de gjort de under de långa smärtsamma övningarna. Gruppens medlemmar hade olika ursprung och deras utseende var lika varierat. Förr inte mindre än hundra år sedan skulle bara släktet varit tillåtna att delta.
De var fyra styckena plus Maorin.
De började klä upp sig i de ritualdräkterna, något som påminde om en svart toga. De var dekorerade med mörka mönster som föreställde allting från röda drakar till gröna skogar. Tyget kändes mjukt mot Maorin hy och han trodde det kunde vara siden.
De gav sig långsamt av mot skådeplatsen. Maorin såg två i gruppen, en pojke och en flicka, skiljas med en kyss. Kärlek var nuförtiden lätt att skratta åt, men någonting väcktes inuti honom när han såg denna ömhetsbetygelse. Nyfikenhet, beundran och inte så lite avund.

En ring av facklor var tända runt en tom del av fältet. Utanför stod publiken. Man skymtade huggtänder, glittrande ögon och till och med några spetsiga öron. Ledaren av ritualen, en ljushårig kvinna, gick fram till mitten av fläcken med kniv i hand. Kvinnan var klädd i den enda färglada dräkten men mångtaliga mönster. Hon mumlade några ord, höjde kniven och stack ner den i jorden. Hon kämpade och drog kniven över marken som en kirurg drar ett snitt i huden. Markens sår öppnades och såret fylldes med jordens blod. För allt handlar om blod. Ingen visste om det var ett magiskt fenomen eller inte. Ingen var tillåten att undersöka det. Förr i tiden hade traditionen varit att blanda sitt eget blod med jordens. Ännu tidigare hade offer förekommit, främst människor.
Nu gick dansarna in i cirkel och ställde sig på rad. En efter en knäböjde och drack ur såret. Maorin kände hur han fylldes obeskrivlig lystnad, energi och lusta. Han kunde kända hur de andra kände som han. Alla varelser har sin kontakt till naturen. Människorna genom att kuva den, älvorna genom att lyssna på den och släktets sätt; att smaka dess blod.

Alla ställde sig i en cirkel, redo i sina positioner. I väntan på första trumslagen som skulle bryta tystnaden. Det var midnatt och fullmånen stod som högst. Nattens musik var starkare än någonsin. Allt som saknades var dimma för att fullborda den mystiska stämningen natten utsöndrade. Att tvingas hålla sig stilla i den här spända förväntan var outhärdlig. Att tvingas hålla sin ejakulation hade varit lättare. Maorin skymtade i facklornas fladdrande ljus sina föräldrar och Bedros som gav tummen upp. Det ryckte i hans läppar och han hörde sitt hjärta dunka för fullt.

Och till slut startade musiken och därmed dansen. Först började dansen med några enkla steg och hopp. Men sedan började dansen på allvar där dansöserna kunde ge utryck för de starka känslorna som lagrades i dem. Maorin flöt med musiken. Dansen de gjorde kunde vid första blick varit besläktad med balett. Men här skulle de tillsammans ge uttryck för dem otroligt många känslor som de representerade. Dansen ökade och blev vild och våldsam. Taken ökade och rörelserna blev mer aggressiva, nästan erotiska. Dansarna turades om att dansa med partner eller självständigt. Armar och ben sammanflätades och upplöstes som folket och skogen upplöstes inför deras ögon. Verkligheten blev suddigare och suddigare och musiken och dansen blev ett kort ögonblick deras värld.
Inbillade sig Maorin eller kunde han höra vargar yla till musiken.

Dansen närmade sig sitt slut och därmed, nattens musik. Maorin ville att den skulle vara kvar för alltid så han skulle slippa återvända till den materialistiska världen som människorna egentligen härskade över. Där skönhet uppskattades på riktigt. Att kunna leva i en värld där det fanns ett lyckliga i alla sina dagar.
Nåja, tänkte han medans musiken närmade sig klimax, det får vara ett lyckliga i alla sina dagar just i den här stunden. Utan att bryta dansen eller mönstret i den, kastade han sig snabb som blixten ur cirkel. Fortfarande dansande tog han tag i sin älskade Bedros armar och drog ut honom i dansen. Tillsammans med den förvirrade människan lyckades Maorin avsluta dansen högtidligt.
Så tog han Bedros huvud mellan sina händer och kysste hans vackra läppar. Publiken applåderad till en sådan vacker avslutning på högtiden. Men allt pojkarna kände var kärleken för varandra. Tänk inte på framtiden, bara nuet, tänkte Maorin en sista gång innan han förde in tungan i sin älskades mun. Maorin bet i Bedros läpp och den röda smaken fyllde deras munnar. Bådas begär och kärlek överträffade smärtan.
Den första kyssen men verkligen inte den sista.

Stadens invånare satte sig igen i sina bilar och återvände spinnande till staden. Staden kom till liv och dog igen. Invånarna klädde av sig la sig till vila. Vissa bleka och slanka andra med mer muskler och färg på kroppen. Två av dessa somnade kärleksfullt i varandras armar.
Nattens musik somnade medans solens första strålar skymtades vid horisonten.
Men nästa år är det festival.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *