Bödeln

20 november 2005

Stjärnor som lyst dör sakta ut,
som tonerna från en viskande sång,
du vänder dig sakta om till slut,
och jag ser dig en sista gång.

Din svarta mantel du om dig lindar,
skyddar dig mot regn och vindar,
huvan kastar en skugga mörkt och tungt,
över ditt ansikte så blekt och ungt.

Ur en skida du svärdet drar,
sträcker det högt i skyn,
något hopp jag ej längre har,
jag har syndat vittnar hela byn.

Mina ögon mot den mörka himlen dras,
så som den dag då mitt liv gick i kras,
endast en liten stjärna som lyser smått,
tränger sig igenom täcket så grått.

En sista gång ser jag bödelns klinga,
jag viskar tyst: “Jag vill leva så gärna”,
det blänker till när han svärdet svinga,
ett ljus som är hoppet från en ensam stjärna.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *