Borracc del 001

24 mars 2008

Det verkade visst alltid bli en öl för mycket. Särskilt när man är i land på en sjöresa som den här. Borracc satte sig upp i halmsängen och såg skeptiskt på omgivningen.
” Ovanligt stark öl kanske? Eller var det maten? Hur som helst måste jag ha blivit förgiftad”, tänkte Borracc. Han hade vaknat med en molande huvudvärk och ett starkt illamående. Allt i utkanten av hans synfält hade mist sin skärpa. De solblekta träväggarna såg ostadiga ut och det slitna golvet gungade.
”Man skulle kunna tro att vi aldrig kommit i land”, muttrade han för sig själv när han försökte ta sig fram till sin sjömanssäck som låg på andra sidan rummet. Att frakta smuggelgods är väl en sak, men att skeppa kartor och märkliga föremål åt Druiderna en helt annan. Minnena av de senaste dagarnas strapatser skulle han helst vilja dränka och hade verkligen försökt föregående kväll, men förgäves.
Minnet av hundratals fjällhudade ödlemän som attackerar deras handelsflotta var lika närvarande som känslan av att vilja kräkas. Illamåendet lika överhängande som faran de dagligen utsattes för genom att företa sig denna förbannelsens sjöfärd.

Hade det inte varit för att värdshusvärden varit en gladlynt och frikostig man hade han antagligen redan givit efter för de påtryckningar underifrån som hela tiden gav löften om en rejäl uppkastning i form av små sura uppstötningar. Han kväljdes, men tvingade sig själv att svälja.
Även om hans rum var en av enklaste boningar så ville han vara på god fot med tjänsteflickorna och ha rummet fräscht de återstående dagarna av vistelsen. Sålunda ville han vänta med slika ting tills han kommit ut på bakgården. Äntligen hade han fått tag på luktsaltet han letade efter i sin packning. De starka ångorna ifrån den lilla bruna glasflaskan hämmade kräkreflexerna så länge man höll andan, men garanterade en uppkastning så fort man andades ut vare sig man var illamående innan inandning eller ej.

För att kunna nå bakgården utan att få slut på luft för tidigt andades han in små andetag genom ena näsborren under vilken han hade den öppna flaskan. På detta vis kom han nu vinglandes genom köket på väg mot bakdörren som ledde direkt till avskrädeshögen bredvid stallet. Kökspigor och tjänsteflickor gled vant åt sidan när den rödhårige Borracc viftade åt dem att flytta på sig med sin lediga hand när han inte var tvungen att stödja sig tillfälligt. Väl ute på bakgården fick han syn på kaptenen som stod på huk och var fullt upptagen med vad Borracc visste skulle bli hans sysselsättning de närmsta minuterna. Kaptenen lyfte huvudet bara föra att möta sjöbusens blick och få ett flin till svar innan Borracc tog ett djupt andetag och kräktes ljudligt.

”Ja du, min vän, det där rävgiftet till öl de tillhandahåller i dessa trakter verkar svårt att vänja magen vid”, sade kaptenen och dunkade Borracc i ryggen.
”Det är mitt tredje besök här och sist tog det nästan fyra kvällar på raken innan det slutade komma upp på det här viset.”
”Så då var det inte maten då”, fick Borracc ur sig precis innan nästa uppkastning.
”Haha, nej minsann hade det varit så illa hade jag aldrig tagit med er hit. Arianna lagar lika bra mat som sin mor Felicia, må hon vila i frid.”
Kaptenen gick åt sidan och tittade på den lilla flaskan som Borracc höll i vänsterhanden.
”Aha. En av Trattars luktflaskor förmodar jag. En mycket förståndig investering för den som inte har vant sig vid öldrickandets baksidor. Nå, nu måste jag få min uniform tvättad inför morgondagen. Lycka till med det där och sen förväntar jag mig att se dig vid frukosten om en liten stund”.
”Fyra kvällar. Hade jag vetat det här hade jag inte ens tagit första sejdeln”, tänkte Borracc och lovade sig själv att försöka lära sig att dricka vin istället. Vin var nu inte någon gastronomisk framskriden förbättring det heller eftersom värdshuset i byn uppenbarligen fokuserat på att servera ordentlig mat och inte lära sig förädla vare sig öl eller vin.
”Men vinet måste ändå vara bättre,” sade han högt för sig själv.

Frukosten tyckte Borracc hörde till en utav dagens höjdpunkter. Missade han en då var han grinig ända tills nästa frukost. Han var tvungen att till varje pris återfå aptiten trots eftersmaken av gårdagens halvsmälta intag i munnen. Han funderade på att pröva det som en av damerna på tredje våningen kallade för tandborstning. Det skulle tydligen vara bra mot dålig andedräkt och illa smak i munnen.
”Tänka sig vilka idéer folk har nu förtiden”, mumlade han samtidigt som han funderade på vart man kunde få tag i en sån där myntolja vars välbehagliga men starka lukt skulle ta bort stanken om man borstade runt oljan på tänderna, lite grann som att skrubba köksgolvet under matbordet med såpa och lin efter en festmåltid. Sedan sköljer man munnen med vatten och spottar ut alla små matbitar som man fått loss med borsten.
”Är det rent så luktar det rent”, tänkte han och gick iväg uppför trappen för att leta upp Trattar som han viste bodde i ett rum på andra våning. Kanske han hade myntolja.

Trappen knarrade olycksbådande vid varje fotsteg och vissa av golvplanken bågnande under Borraccs tyngd. En av spikarna i golvplanket satt halvt uppskjuten ur sitt hål vid trappans innerkant och den vassa kanten på spikhatten fastnade i Borraccs byxor och slet upp en präktig reva när han försökte ta sig loss.
”Slöa knivar och gammalt fiskrens”, muttrande han och fortsatte uppför, men med större försiktighet än tidigare. Golvet under fötterna hade slutat gunga nu och de sista stegen uppför trappen var ordentligt stadigare än innan mötet med kaptenen vid avskrädeshögen. Nu skulle det väl inte vara så svårt att hitta Trattars dörr. Vanligtvis var det bara att följa den starkt söta och något märkliga lukt som röken ifrån hans pipa alltid lämnade efter sig.

Utanför rum 11 kunde man känna den välbekanta rökdoften. Borracc knackade på och mycket riktigt så var det Trattar som öppnade. Det första som syntes när dörren kom upp på glänt var den långa näsan med en guldring i vänstra näsborren och de rödsprängda plirande små ögonen.
”Borracc; vilken överraskning”, utbrast han och smällde igen dörren.
”Jag ska bara plocka ihop lite,” hörde Borracc Trattar säga genom den stängda dörren.

Borracc hade aldrig förstått varför Trattar alltid envisades med att plocka ihop saker när alla redan visste hur han kunde stöka ner ett rum bara genom att befinna sig i det. Det verkade vara oundvikligt för den märklige lille mannen att strö kaos omkring sig. Trattar öppnade strax dörren igen och slängde en sista sak i en av sina väskor som stod på bordet framför fönstret bredvid sängen. Han var som vanligt klädd i sina blåbyxor och blå väst med en vit linnetunika under. Trattar hade alltid sina läderremmade sandaler på fötterna. Borracc undrade för sig själv vad han skulle ha för skor på sig när de kom upp mot nord där det enligt kaptenens utsago skulle vara så kallt att regnet frös till is innan det landade på marken.

”Jag höll just på att ta mig en morgonrök så här innan frukost”, sade Ttrattar och öppnade fönstret på vid gavel.
”Nå, men så stå inte bara där och stirra, vad ville han mig egentligen så här på morgonen.”
”Jo”, började Borracc, “jag tänkte höra mig för om sådan där myntolja som man kan få mot dålig andedräkt. Kanske du har en sån flaska till salu?” Trattar svarade inte genast utan började rota bland sina läderpåsar och plötsligt slängde han en liten borste med trähandtag i famnen på Borracc som fångade den med vänsterhanden. Själva borsten var av för Borracc ett okänt material och handtaget var utsmyckat med några fint karvade myntalöv som klättrade ifrån handtagets ände upp mot borstens fäste.

”Jaha”, sade Trattar med nosen djupt nere i en läderpåse vars innehåll klirrade medan han rotade runt i den, “det är väl vad du tänkte ha myntaoljan till? Ska du månne träffa damer framåt kvällen eftersom du ska borsta gaddarna med mynta?”
”Nja, det var väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men nu när du säger det så kanske det inte är någon dum idé.”
”Vilket då? Borstningen eller träffandet av damer i afton?”, undrade Trattar och sken upp nu när han äntligen fått fatt i myntaflaskan.
”Borsta tänderna hade jag tänkt göra men inte av den anledningen. Nej jag tänkte bara återfå aptiten efter morgonens bestyr ute vid stallet.”
Trattar såg frågande på Borracc för en sekund och brast sedan ut i skratt. Han tog sig för magen, ramlade ner i halmsängen och såg inte ut att kunna hejda sig förens han kom på sig med att nästan tappa flaskan han höll i, men fortsatte att muntert fnissa mellan tandgluggarna medan han försökte återfå sansen.

”Det var det värsta, en stor karl som du borstar tänderna för att återfå aptiten. Ja, mycket ska öronen höra innan de trillar av.”
Trattar blundade med vänster öga och drog sig i högra örsnibben som om för att kolla att den satt kvar och räckte Borracc flaskan.
”Nå, fundera nu inte över priset utan hjälp mig istället att bära ut alla dessa nedrans väskor till båten när det är dags för avresa”.
Borracc nickade och visste inte om han skulle känna sig förolämpad över att så öppet blivit skrattad åt eller om han skulle vara tacksam över att få både borste och flaska praktsikt taget gratis.
Väl tillbaka inne på sitt eget rum ställde han sig vid tvättfatet som just fyllts på av tjänsteflickorna som skötte morgonbestyren och funderade på om han skulle hälla oljan i munnen och sedan gurgla runt den innan han började borsta eller om han skulle hälla oljan direkt på borsten. Han bestämde sig för det först nämnda.

(Inte mkt till äventyr så här i början, men en mjukstart som sedan kommer att eskalera, ha tålamod…)

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *