Bortom hav, ovan moln

29 oktober 2003

Detta är en ganska lång novell som är skriven som en del av bakgundshistorien till en av huvudpersonerna i böckerna jag skriver. Jag är mycket nöjd med den här novellen, även om de sena scenerna med Shéra och Ru kanske skulle kunna förbättras och Rus handlande motiveras tydligare. Konstruktiv kritik mottas gärna! =)

Ps, inspiration till Rus namn kommer inte från Nalle Puh, utan från japanskan, där drake heter ryuu. Tänkte klargöra detta i förväg så ni slipper fråga. ;-)

Bortom hav, ovan moln

När jag var liten drömde jag om kristallsnö. Mer glittrande än vinterns vanliga tårar, ty dropparna var gjorda av glas, spegelglas. Ansikten fastnade i de små speglarna som bars bort av vinden till ett land av frusna moln, där en liten flicka höll ett brinnande ljus i sina händer. Ljuset värmde ansiktena och fick dem att le. Jag drömde ofta den drömmen när jag var liten och jag välkomnade den alltid när den smög sin in i min kammare om natten.
Men det fanns en tid då jag drömde om ett skrik så fasansfullt att det skar sönder alla andra drömmar och fick dem att blöda och dö. Jag har två ärr, och dessa är allt som skiljer mig från människorna nu.
Jag föddes inte som människa. Förutom en sak såg jag ut som en, och hade människorna kunnat bortse från denna enda sak skulle de bara ha sett en liten, ung kvinna med rött hår, solbrun hy och gyllene ögon. Men ingen hade någonsin kunnat bortse från mina vingar.
Ja, jag föddes med vingar, liksom alla av mitt folk. Vi är små och lätta med vingar av vita fjädrar, med en spann över fyra gånger längden från fot till panna. Kraftiga ben förlänger axeln ut i vingen, som fästs stadigt i ett hudveck som leder ner hela vägen från skuldran till midjan. De växer ut nästan ett år efter födseln, men det brukar ta flera år innan de blivit tillräckligt stora.
För många åldrar sedan var mitt folk fjälliga som ödlor och vingarna släta som drakvingar, men fåfänga drev magikerna till att förändra vår uppenbarelse för att efterlikna bilder som efterlämnats av vårt lands forna herrar. Vilka de var är glömda nu. De lämnade inte mer efter sig än bilder i grottor och på stenar, men sagorna kring dem är många. Det enda vi vet säkert är att våra kroppar formades för att bli deras avbilder.
Jag minns inte hemlandet särskilt väl, ty jag var ung när vi gav oss av på en lång resa över haven. Men jag minns hur min far berättade för mig under resan om de vita tornen och våra hem i skyn. Far talade om torn och städer och män som nådde sina drömmar, medan mor berättade alla sagorna om hur jorden kysste solen, hur drakarna föddes av den kyssen och sedan steg ner till världen med solens eld i sina bröst. Hon berättade att de var våra förfäder och att vårt folk tillbad solen i tempel uppförda ovan moln, nedan stjärnor.
Så varför gav vi oss av?
Min far var en modig upptäcktsresande. Han studerade de gamla texterna från tiden innan haven svämmade över. Han ritade kartor över den gamla världen. De flesta trodde att västern dränkts när havet reste sig, men far var övertygad om att han skulle hitta öar om han följde östanvinden.
Han byggde ett skepp, hyrde män som var galna nog att följa med och gick sedan till drottningen. Han bad henne om att få pengar till en större besättning, för att få större möjlighet att lyckas. Hon gav honom inga pengar, men istället gav hon honom ett halvt dussin dödsdömda män. Drottningen sparade deras vingar, men lät bränn-märka deras ansikten så att de skulle kännas igen om de någonsin återvände.
Far övertalade henne dock att ge sin yngste son. Inte som besättningsman, utan som trolovad. Drottningen skrattade åt honom, men lovade honom sin son till make åt hans enda dotter om han återvände. Åt mig.
Det var i vårens tid vi lämnade landet och seglade ut över det okända havet. En av de märkta männen fångade vinden och flög tillbaka till stranden, men far gjorde ingenting för att hindra honom. Han skulle kännas igen och dödas, ty det fanns ingen i landet som inte kände igen bilden av månliljan han bar i pannan. Den var en förbannad växt som vägrade ta emot solens gåvor och endast blommade i månsken.
Mor fruktade bråk den första veckan, men inget kom. De dödsdömda männen var för rädda. De tog hellre risken med att segla iväg över det okända havet än den säkra och grymma död som väntade dem i hemlandet. Far var en god talare och ingöt hopp i allas hjärtan.
Bara en man förlorade hoppet, och då hade skeppet färdats västerut i tvåhundra dagar. Han klättrade upp i stormasten en dag, inväntade en stark vind och lät den lyfta honom. Jag ska aldrig glömma synen av hans vita vingar som blev mindre och mindre medan han klättrade upp mot solen, tills han slutligen försvann i ett töcken av ljus. Mor berättade att det var någonting forntidens gamla konungar gjorde när de blivit gamla. Bara de riktigt ädla nådde hela vägen till solen, men modet hos alla de som vågade sluta sitt liv på det sättet skulle alltid hedras.
Flera gånger under färden skymtade vi grund under oss. Vattnet blev ljusare och ibland kunde vi se klippor inte långt under ytan. När vi stötte på sådana ställen skickade far alltid ut ett par män i förväg i en mindre båt för att loda djupet och finna säkra vägar förbi klipporna. Vid ett tillfälle åkte vi förbi ett ställe där ett dussin små klippor stack upp ur vattnet så att sjön bröts till rasande skum omkring dem. Nästa dag såg vi en större klippa på avstånd där det växte några träd och buskar. Vi kunde se fåglar dyka i havet i närheten, där vattnet var ljus och grunt.
Vi fann en större ö tre dagar senare. Den bestod av branta klippor, men på toppen fanns en sjö och kring den växte vindpinade barrträd. Alla fick gå iland och vi fyllde på våra vattenförråd från sjön. Vi renade oss i vattnet, tog träden som en gåva och reparerade vårt skepp, åt av buskarnas bär, sköt fåglarna för att fylla på våra matförråd och fortsatte sedan västerut med nytt mod.
Fyra veckor senare nådde vi ytterligare ett grunt område, men där var det inte klippor som stack upp ur vattnet utan torntoppar. De var runda till formen, hopknipna längst upp likt blomknoppar. Bara två manshöjder stack upp vattnet, men vi kunde se deras former sträcka sig långt ner i djupet. Nära vattenytan hade tornen färgats gröna av havet på detta gröna hade snäckor fäst sig. På dessa satt mindre snäckor som beväxts med sjögräs. Bara tornens toppar var fortfarande vita, som hemlandets torn. Havet hade inte kunnat rå på dem, då de var byggda av vit urtidssten. De hade byggts för att stå tills marken rämnade. Ett förargat hav betydde ingenting för dessa torn.
Far flög upp och försökte ta sig in, men inga av de besvärjelser han uttalade fick topparna att öppna sig. De hade slutits för många åldrar sedan och de hemliga orden som förmådde öppna dem hade stulits av havet.
Den kvällen betraktade jag far som betraktade sina kartor. “Déone, detta måste vara Ylleidonas tvillingtorn,” sade han till mig och antecknade i sin loggbok. “Här låg huvudstaden i ett mäktigt rike. Legenderna säger att det var ett stort och frodigt land där det alltid rådde fred och välstånd. De hade stora hjordar av himlahästar och behärskade såväl hav som land som himmel.” Han vände blad i en gammal gulnad bok och jag såg hans blick mörkna. Hans axlar drogs ihop bakom vingarnas veck och han andades med en djup suck. “Tvillingtornen byggdes på höglandet för att nå högst mot solen,” sade han lågt och tog upp sina kartor igen. “Det finns några berg längre västerut. Topparna kanske finns kvar, men knappast något land.”
Han tog upp en annan karta ur en kista och spred ut den på bordet. Han pekade och mumlade för sig själv, räknade och skrev. Till sist sken han upp och tog mig i sin famn. “Titta här,” sade han och pekade på sin karta. “Tvillingtornen. Om vi färdas åt sydväst i hundra dagar kan vi nå det här landet, ser du, här? Det uråldriga riket Vai’gonne. Vi hade tre stora städer där. Hellanalor i rikets hjärta, med sju vita torn och en borg av urtidssten. I öster fanns Shellynnar, en borg med trenne huvuden, och i väster Verit Sakkara, ett tempel byggt på ett heligt berg. Vai’gonne var vår sista utpost västerut. Det fanns andra land i norr, men jag fruktar att avstånden är för stora. Kanske borde jag ha vänt norrut vid ön. Vi hade kunnat nå Mondruul. Det riket hade många berg, kanhända finns det land där.”
Han pratade vidare om främmande namn och platser, glömda länder och sjunkna riken. Hans röst mässade mig till sömns kväll efter kväll, långt efter det att mor blivit sjuk av brist på mat och alla börjat förlora sina tänder till skörbjuggen. En av de dömda, en äldre man vid namn Sarod, drabbades av en sjukdom som fick hans vingar att dra ihop sig och bli oanvändbara. Han vredgades och hans vänner såg på far och beskyllde honom med sina blickar.
Far hade underskattat avståndet från hemlandet. Vid det laget förstod alla det, och när Sarods vingar antog en sjukligt grön färg började vi frukta myteri.
Ytterligare en gång blev månen full och sedan tunn innan vi fann land igen. Far hade tagit oss åt sydväst för att finna Vai’gonne. Han navigerade efter stjärnorna med hjälp av en skiva försedd med ett litet lod. Han satte ögat vid skivan och tittade på stjärnorna. Det såg enkelt ut, men trots att jag försökte många gånger såg jag ingen karta på himlen.
En morgon skymtade vi rev framöver. Alla kom upp på däck och far skickade ut den lilla båten med en kedja och en ordentlig tyngd för att loda djupet och finna en säker väg. De återvände och berättade att vattnet var djupt kring reven, men att de såg isflak framöver. Strax susade det av viskningar bland männen. Is kunde betyda land.
Vi tvingades snart segla rakt söderut och sedan västerut för att undvika reven, som blev fler och fler. Dag som natt satt det en utkik i korgen. Utkikarna såg då och då isflak, men inte förrän på den tredje dagen hörde vi ropet om land som vi längtat efter så länge.
Och där var det, en morgon. En lång, blå skugga mellan hav och himmel i norr. Vi stod alla vid relingen och glodde mot landet. Stod, ty vi var för svaga för att flyga. Vi drack åsynen med giriga blickar och ingen talade om annat än landet där borta. Det fanns berg. Det fanns träd. Det skulle finnas vatten och mat. Till och med Sarod gladdes och för första gången sedan hans vingar skrumpnat hörde vi honom skratta.
Vi var räddade.
Skeppet letade sig fram genom en labyrint av rev och småöar. Vinden tilltog och flera gånger var skrovet nära att krossas mot klipporna, men kanhända ledde de gamla drakarna fars händer när han lade dem på hjulet och styrde sitt skepp. Den första skuggan vi sett lyckades vi aldrig komma fram till, men vi siktade snart en andra skugga i nordväst och styrde mot denna. Där var havet öppnare och snart såg vi en skog där, pudrad av den tidiga vinterns frost. De små isflaken splittrades mot vårt skepp och far förde oss in i bukt med stilla, ljust vatten som var täckt av en tunn hinna glasis.
Skogen var full av ljud. Vinden fick träden att knaka, grenarna att slå och barren att rassla. Ett dussin små bäckar porlade ut i viken, måsar skränade och luften fylldes av ljudet av deras vingslag. Det luktade av snö och kåda, jord och sötvatten. Dofter vi glömt, färger vi saknat.
Ankaret föll och slog sönder den tunna isen. Far kysste mor och männen skakade hand och skrattade. Många vingar spändes ut, vinklades mot vinden, sökte efter en stadig ström i luften.
“Detta är det uråldriga Vai’gonne!” sade far till männen. “Vår resa är slut!”
Männen hurrade och ropade hans namn om och om igen. De skulle få leva nu, både de män som dömts till döden av drottningen och de som dömts av havet. Men när de ropade min fars namn såg jag i hans ansikte att det här var en dag han hade fruktat. Vi visste inte vad vi skulle finna i skogarna. Levde någon här? Talade de vårt språk? Skulle de välkomna oss?
Det var nästan tre årtusenden sedan haven drack världen. Tre årtusenden sedan vårt folk förlorade västerns länder till vågorna. Havet hade svalt stora delar av hemlandet, men legenden berättade att vårt land välsignades av solen och att hon lyfte oss upp över floden och skyddade oss.
Sedan dess hade imperium stigit och fallit som solen, krig hade söndrat landet och krig hade enat det. Gammal kunskap glömdes bort och återfanns på nytt. Västerns länder sjönk ner i legenderna som de sjunkit i havet och hoppet om att återfinna dem överlevde bara i dårars bröst.
Hand i hand med mor och far steg jag iland från den lilla båten och satte foten på Vai’gonnes frostklädda jord. Jag hade glömt hur träd kunde torna upp sig ovanför, hur fingrarna doftade när man rört vid granens barr, hur frosten krasade under skorna, hur andedräkten frös till små vita spöken. Marken rörde sig inte, men min kropp vaggade fortfarande efter den långa sjöresan. Jag tror att vi alla kände oss lika klumpiga efter våra första stapplande steg. Efter den långa resan var vi lika främmande för jorden som för himlen.
Far skickade snabbt ut spejare och jägare medan andra sattes på uppgiften att bygga ett enkelt läger. Trots sin trötthet lyckades spejarna finna en klippa från vars topp de förmådde fånga den nya världens vindar och finna himlen igen. Jag avundades dem.
Den kvällen hade vi en eld och åt fågel. Medan mörkret föll kom det ena ljudet efter det andra, vart och ett lika främmande och kusliga för en flicka som hade tillbringat större delen av sitt liv i en stad bland molnen och därefter ett helt år till havs. Nattfåglarnas sång, syrsornas stråkar, vindens spel… jag kunde inte bestämma mig för om de skapade vacker musik eller ett långt, utdraget skrik som varnade oss för att stanna.
Ingen ville återvända till skeppet den natten. Vi hade tillbringat tillräckligt med tid där. Istället sov vi under träden och männen turades om att stå vakt tills gryningen kom, sen och grå och kall, för att täcka landet med frost och viken med ny is.
En av spanarna återvände i gryningen. Det var en kraftig man vid namn Erron, som trots sina unga år hade hår lika vitt som vingarna. Mor hade varnat mig särskilt för honom den första veckan ombord, då han dömts till döden för att ha dräpt ett barn. “Jag såg en bosättning i norr och ett torn i väster,” berättade han, men lät närmast arg över upptäckten. Ögonbrynen drogs ihop och pannan fick djupa, mörka veck. “Bosättningen var liten… bara en by. Jag såg en vinglös och det hela var bara smutsiga ruckel under träden.”
Far nickade. “Kanske en slavby,” sade han. “Vad såg du vid tornet?”
“Jag såg en man där…,” sade Erron dovt, “…men det var ingen man. Han var en vinglös stackare, men jag kunde ha svurit på att han hade… makt. Han tittade upp och såg mig, och då tänkte jag att han var stor. Som om solen gömt sig i ett ljus.”
Männen i närheten började viska med varandra. Jag fattade mors hand och höll den hårt. “Det kan vara en trollkarl,” sade far utan rädsla i rösten. Han stod rakryggad och stark inför nyheten. “Jag måste sända någon att tala med honom. Även om han är vinglös kan han besitta stor makt.”
“Och hur länge menar du att vi ska stanna här?” frågade Sarod. Jag hade aldrig fruktat honom, då han dömts för att ha stulit en bok. Istället tyckte jag bara synd om honom nu när han inte kunde använda sina vingar längre. “Vi har funnit Vai’gonne. Tänker du bygga en bosättning här eller återvända?”
Ett par av männen viskade åter. Jag tittade upp på far och kände igen hårdheten i hans ansikte. Han avskydde det han skulle säga.
“Vi vet inte tillräckligt om detta land,” sade han högt. “Vinden säger mig att detta är en ö, men den andra kusten vi såg var större. Det kan vara fastlandet. Vi måste ta oss dit och finna herren över dessa öar. Ge mig tid att utforska dessa land!”
Erron spottade framför fars fötter. “Och om vi dödar dig nu?” frågade han med lågande blick. “Varför inte ta vår frihet nu? Låt oss gå… och vi låter dig leva.”
“Det finns män här jag kan lita på,” svarade far och drog sin kniv från bältet. “Vi må vara långt hemifrån, Erron Eolor, men minns att du fångades för att du är en drummel med knivar och en usel krigare. Du har inte förmågan att besegra mig i strid.”
Jag såg i männens ansikten att far talade sanning, inte bara om Erron utan också om de andra liljemärkta. Han hade inte godtagit dessa män enbart för att drottningen erbjudit honom dem. Han hade valt de som var för dumma för att kunna överlista honom, de som var för rädda för att våga utmana honom, de som var svaga för att kunna besegra honom. Och han hade ett par starka män han kunde lita på, trots de umbäranden de fått utstå på grund av honom.
“Tills vi finner detta folks herre!” ropade han. “Vilket ringa pris för era vingar, era liv och er frihet! Ni är mördare och den värsta sortens tjuvar! Ni ges frihet i exil när en man som fjärtar inför vår drottning straffas värre!”
Det hördes några spridda skratt. Sarod ryckte på axlarna, men Errons blick bara mörknade när han såg på far. Och sedan stirrade han rakt på mig och jag kände hans kalla blick krypa in genom ögonen, ner genom halsen och magen, hela vägen till tårna. Han spottade igen innan också han ryckte på axlarna och vände ryggen åt far.
“Du borde döda honom,” viskade mor i fars öra. “Han skötte sig under resan, men här är en annan sak. De andra kan du övertyga, de förstår att de betalar ett ringa pris med sin lydnad. Men Erron är girig. Lyd mitt råd och döda honom.”
“Kanske,” sade far medan han betraktade Erron, som slog sig ner vid elden och åt något från gårdagens rester medan han pratade med sina kamrater. Han hade ett par förtrogna som skulle följa honom om han försökte fly. “De trodde aldrig riktigt att den här dagen skulle komma. Men han… han planerade hela tiden för vad han skulle göra om vi kom fram. Det bästa vore om jag kunde hyra infödingar som besättning, men jag kan komma att behöva Erron och hans anhang. Vår besättning är liten nog.”
“Döda honom,” viskade mor igen. “Flera av männen borde dö. Nu har de gjort sig förtjänta av en snabb död. Vi har sju lojala män, fem tveksamma, kanske några infödingar… du behöver inte Erron.”
Far nickade. “Dagen jag har infödingar ombord på skeppet dör Erron,” sade han. “Men märk mina ord, Kara! Finner vi ingen hjälp här, behöver vi varje par händer. Jag kan hantera honom. Han är rädd för mig.”
Mor lät det hela vara och tog med mig för att rensa ett par fåglar medan vi väntade på att de andra spanarna skulle återvända. Jag ville fråga henne om Erron, men vågade inte. Hon såg så sammanbiten och hård ut där hon plockade fåglarna som om fjädrarna varit avskyvärt ogräs.
De andra spanarna återvände en efter en under dagen och från det de berättade förstod vi att vi befann oss på en stor ö, med bara en enda bosättning och så tornet där den underlige mannen bodde. Ingen av spanarna såg några vingburna, bara de vinglösa och de var inte mycket att bry sig om, de var trots allt bara slavar. Far funderade länge och berättade sedan att han trodde att byn var en slags fångby, dit missdådare skickats för att hugga ner skogen så att en stad kunde uppföras där. Han hade dock inget svar på vem trollkarlen i tornet kunde vara, men när den andra natten föll i den nya världen berättade han för mig och mor att han tänkte besöka honom.
“En god idé,” sade mor. “Han är nog en ledare för de andra här. Han är ensam, så ta många män med dig och visa styrka.”
Far nickade och såg bort mot männen. Erron var lugnare nu. Han satt tillbakalutad mot ett träd och sög på ett fågelben. Han hade kammat sitt långa, vita hår. När den svaga markvinden fick tag i det och han log åt ett skämt Sarod berättade så såg han bara vänlig och en gnutta olycklig ut, men inte alls farlig.
Vi sov under träden också den andra natten, trots att det var kallt. Det kan kanske tyckas människor märkligt, men vi vingburna kan inte hålla om varandra när vi sover. Vingarna hamnar ivägen, och mina hade för länge sedan blivit så stora att jag inte längre kunde ligga i mors famn utan att känna obehag. Hon lade därför ett par stora, varma filtar över mig och jag drog vant in vingarna under dem för att skydda dem mot kölden. Elden brann ännu och vaktposter satt i trädens toppar, dolda av barr, grenar och mörka kappor som hindrade månskenet från att belysa deras vita vingar.
Jag somnade lugnt, men drömde märkliga drömmar under stjärnorna. Jag sprang genom skogen. Jag var skadad, någonting var fel med mina vingar. De gjorde ont, men det var smärta såsom smärta är i drömmar, endast ett tryck över bröstet och en fruktansvärd vetskap om att det gör ont, trots att man inte känner någonting.
Skogen öppnade sig och ett torn stod framför mig, högt och mörkt och fult i söndervittrande gråsten som droppade av regn. Men det fanns någonting gott i det tornet, någonting som kunde hjälpa mig om jag bara tog mig in.
De kom.
Bakom mig, ut ur skogen. De var bara skuggor, men det var de som gjort mig illa. När jag rörde mig, försökte flyga mot tornet, lossnade fjädrar från vingarna och blåstes bort. Jag grät, ty det gjorde ont.
Det låg en drake på vakt runt tornets fot. Jag försökte ropa till den, men den bara gäspade och tittade på mig och blottade sina tänder. De var nästan ifatt mig nu. Jag kunde känna det, tydligare än i någon dröm tidigare. Jag kunde höra ett skrik och skriket var mitt. Jag kände håret klibba mot nacken, blodet som rann på ryggen. “Hjälp mig,” bad jag.
“Du är gyllene,” svarade draken med en röst utan läte. Det var bara åska som slog sig ut ur hans fjälliga kropp, dånande som rasande hav och skärande som en bödels svärd. “Stanna här hos mig!”
Det fanns inget mer, bara min mors röst som väckte mig till gryningen.
Far skulle ge sig av. Han hade badat i havet och tagit på sig fina kläder. Jag kunde känna luften av salt på honom när han tog farväl som vårt folk gör, genom att fatta mina båda händer en liten stund. Han hade redan ätit och valt ut de män som skulle följa med honom, så jag hann aldrig berätta för honom om min dröm. Det kanske var lika så gott, ty far trodde inte att drömmar kunde vara tecken. Han sade ibland till mor att mardrömmar inte var några varningar för onda ting som skulle komma att ske, bara bevis på rädsla. När man övervunnit rädslan skulle drömmarna försvinna och mannen skulle vara större.
Hon trodde honom inte, förstås, men det sade hon alltid att hon gjorde.
Hand i hand med mor såg jag hur far och fem män fångade vinden och övergav marken för att finna tornet och trollkarlen. Jag var lite rädd när jag såg dem. Kanske var trollkarlen ond. I drömmen hade han haft en drake, men drakar var heliga djur och en man som tämjt en sådan kunde bara vara en ond man.
Far hade lämnat sina mest betrodda män hos oss, och visst såg jag dem vaka över oss och hålla Erron och några av de andra under särskild uppsikt. Om bara far hade lyckats övertala drottningen att ge oss pålitliga män! Om han bara hade haft tålamod att vänta tills han övertygat henne, eller tills han sparat pengar till att hyra fler män.
Men han skulle aldrig ha lyckats. Så väl kände jag honom att jag förstod det. Han hade lagt ner allt sitt silver på att bygga skeppen och kunde inte betala tillräckligt för att fler män skulle kasta bort sina liv på hans dröm. Och för den drömmen var han beredd att riskera allt… till och med sin familj.
Jag kände mig starkare den dagen, så jag gick med mor bort till klipporna vid viken för att flyga och träna mina stela vingar. Vårt skepp såg så fult och slitet ut där hon låg för ankar i det frusna vattnet. Ett par män var ombord för att reparera henne. Vi hörde dem ropa till varandra, såg dem kasta linor mellan sig.
“Bara en liten stund,” sade mor. “Jag väntar på dig här.”
Jag nickade och öppnade mina vingar. De kändes stela och tunga, men havsvinden var stark och jag kände fötterna lyfta en aning från marken blott av dess styrka. Det var länge sedan jag flög, men vi glömmer aldrig hur vi ska vinkla vingarna, fånga vinden och sedan böja benen för språnget upp till molnen. In genom viken drog en vind så stark att den tunna isen bröts sönder och vågorna kämpade sig fria. Den slog emot mig, jag grep tag i dess hand och kastade mig upp från marken. Känslan var hisnande och det svartnade för ögonen, men jag kände hur den förde mig upp.
Synen klarnade och vingarna slog, ovan skog, nedan moln. Vinden bar mig och jag svävade högre tills träden försvann in i den vinterpudrade grönskan och jag såg hela ön under mig, med vikar och floder och sjöar och fyra berg som täcktes av vintergrönt och snö.
Men det växande avståndet till marken och synen där nedan kunde inte gå upp mot himlen. Där finns ett osynligt landskap som avslöjas endast för hjärtat. Vindarna rinner som floder genom himlen. De möts, förenas eller strider. Himlen är alltid i rörelse och sluter man ögonen kan man känna det och se det med hjärtat – himlens föränderliga landskap.
Jag såg de vita vindarna från söder och kände doften av is i dem. Från marken kom vindar som doftade av mylla och gran. Dess dofter mötte havets andar i himlens sjöar, mellan berg av frusen luft.
Draken!
Jag fick syn på tornet under mig. Det avtecknade sig som en mörk pelare mot den omgivande skogen. Det var som om någonting drog min uppmärksamhet ner dit, bort från himlen och molnens lockande ishav ovanför. Det var en närvaro som störde bilden av himlen och fick mig att tappa synen av vindarna.
Det trängde sig in i allting och jag överväldigades plötsligt av stanken av rutten jord. Vinden brände som eld mot min hud och drog sig undan från vingarna. Jag föll, ner mot jorden, så fort att allting svartnade och allt jag kunde se var en virvel av fjädrar
Återvänd till jorden.
Det var åska. Molnen hade blivit svarta och vindarna arga. Jag föll och skrek, men himlen tryckte sig mot mig och pressade min smärta tillbaka ner i bröstet. Träden… de rusade mot mig.
Jag tvingade vingarna att sträckas ut, tvingade dem med ren viljekraft att vända sig åt rätt håll. Regnet slog ilsket mot fjädrarna och gjorde luften tung och svår att andas. Under mig fanns bara träd. Jag visste inte åt vilket håll lägret låg och hade inte tid att leta. Åskan dånade och vinden färgades av eld.
Jag fann skydd under en naken ek som stod ensam i en glänta, omgiven av små björkar och buskar som fällt sina blad. Jorden vättes av den gråtande himlen och åskan hemsökte de främmande skogarna.
När jag satt där under trädet, huttrande i mina genomblöta kläder och med bara vingarna och trädet som skydd, kunde jag känna det i marken, som om den leriga jorden och det gulnande gräset darrade och visste att det fanns någonting där ute, någonting som såg och hörde och kände, en varelse som hade många röster och åskan var en av dem.
Jag uttalade gamla böner, lyssnade till stormen och grät efter mor eller far eller vem som helst som kunde finna mig. Det fanns inget ljus, ingen sol. Till och med hon var borta, dräpt i stormen.
Kvar fanns bara närvaron som bultade i jorden.
Drakens hjärta.
Jag försökte minnas hemlandet när jag satt där, försökte söka tröst i minnena av de stora tornen och templen bland molnen. Den första gången jag flög, en het sommardag när jorden själv gav ifrån sig varma vindar som höll min späda kropp uppe. Jag var bunden till mor med ett rep och vi flög inte högt den dagen, men det sägs likväl att den första flygturen är den högsta, och visst kändes det så när jag såg ner mot marken och insåg att repet var slakt och att det var mina egna vingar som vinden lyfte.
Det började bli mörkt och än föll regnet. Hjärtslagen försvann och en stund kände jag lättnad över detta, men snart återvände de igen som fotsteg. Det var de tysta stegen från vårt folk, tysta därför att våra kroppar är lätta och himlen alltid kallar i våra bröst.
Jag sprang upp från under trädet och bort mot stegen, så lättad att jag ville skrika.
Men det skriket dog i mig när jag fick se Erron och Sarod stå där inne i skogen. Den vithårige mannen lutade sig tillbaka mot ett träd och betraktade noga sina naglar. Regnet tyngde ner lockarna och smetade ut dem över hans axlar så att det såg ut som om han var täckt av spindelnät.
“Vad gör du här ute?” ropade Sarod till mig. “Kom tillbaka, alla letar efter dig!”
Jag tog mod till mig och tänkte att de trots sina månliljor hade tjänat far i ett helt år och att de snart skulle få bli fria. Jag hade ingen anledning att frukta dem. Jag gick fram till dem och försökte få hjärtat att sluta slå så hårt.
Jag ska inte frukta.
“Vilken storm!” sade Sarod och ryckte på axlarna. “Far din kommer nog inte tillbaka förrän vindens vrede har försvunnit.”
“Ja,” svarade jag och såg upp på dem. Jag hade växt sedan jag först träffade dem, så de kändes mindre nu. Och ändå fanns där ett blänk i Errods ögon som fick mig att må illa. Månliljan han bar i pannan hade ojämna kanter. Hade han skrikit och försökt undkomma när de brände honom? Hade han hållits fast och ryckt och vrålat?
“Ska vi gå?” frågade jag och tittade på Sarod. Den äldre mannen nickade och började gå in bland träden. Han haltade en aning och halkade till i leran. Han svor och förbannade stormen, men jag hörde knappt hans ord över vindens vrål.
Plötsligt kände jag en stark hand på min arm. “Stanna!” ropade Errod och tvingade mig att vända mig om. Han grep hårt om armen, mycket hårt. “Din far har ljugit för oss, flicka.”
“Far ljuger inte,” svarade jag genast och försökte dra mig loss, men han var för stark. Jag kände att Sarod ställde sig bakom mig.
“Men det gör han,” fortsatte Errod. “Han kommer att finna en besättning här och resa till hemlandet. Sedan återvänder han med spårare som finner oss och soldater som ger oss drottningens straff, inte sant?”
“Just det!” utbrast Sarod.
Erron log, men det var inget vänligt leende. Det fick det att vända sig i magen som om jag föll fortare och fortare och visste att jag strax skulle krossas mot marken. “Låt mig gå!” skrek jag och slet och drog, men fler händer grep tag i mig och höll mig fast.
“Därför får far din aldrig återvända hem,” sade Errod och plockade upp en stor sten från marken. “Vi kan inte besegra honom i strid… men låt oss då skämma ut honom så att han aldrig kan återvända. Han trodde att han kunde lita på oss. Att vi skulle vara tacksamma för att han räddat oss undan döden! Hah! Han gjorde oss till slavar på en stinkande båt och tvingade oss i exil i en skog av lera. Han plågade oss med törst och hunger tills tänderna föll ut och min väns vingar skrumpnade. Och nu tänker han lämna oss här att leva som vildar.”
“Ni överlevde,” viskade jag.
“Ja, flicka,” sade Erron. “Det kommer du också.”
Händerna vräkte ner mig på marken och jag skrek, skrek efter far. Mitt ansikte trycktes ner i leran och en stöt gick genom hela kroppen när någonting träffade benet i vingen. Strålar av smärta sköt ut i hela vingen, in i armen och till fingertopparna. Jag hörde det hemska krasandet av ben som bröts sönder och innan jag hann andas föll ett andra slag som fick någonting att spräckas och krossas. Det låg blodiga fjädrar överallt och jag skrek efter far, skrek ner i leran när det tredje slaget föll.
Himlen välte och jorden vände sig. Allting blev svart, men i nästa ögonblick skar smärtan genom mörkret som en vrålande blixt. Genom allting hörde jag ljudet av en kniv som drogs och kände hur det kalla stålet började såga loss vingen från ryggen. Det var blod överallt. Det rann ner i ögonen, hett som glödgat järn, och jag såg inget mer. Jag kände bara hur en vikt plötsligt släppte från axeln och den blev så underligt lätt.
Händer grep i mig på nytt och jag kunde se himlen igen. Min axel rörde vid marken och i ett dimmigt tillstånd tänkte jag på hur underligt det kändes, men så trängde leran in i såret och smärtan fick mig att slå upp ögonen.
Erron stod över mig med en sten i sina händer. Hans ansikte dröp av blod och fjädrar hade klistrats fast vid hans klädedräkt.
“Pappa, hjälp mig!”
Starka händer vända mig och tryckte ner ansiktet i leran igen. Nej, tänkte jag. Nej, nej, nej!
När det första slaget föll mot den andra vingen strömmade leran ner i min hals och plötsligt kunde jag inte andas. Skriket fastnade i halsen, det var fullt av små insekter överallt, flugor som surrade och myllrade och kröp in under kläderna och stack min hud, tusentals spindlar som skrek och bet och kröp in i ögonen och munnen.
De lämnade mig i den blodiga leran, bland fjädrar, benbitar och slamsor av hud. Det var deras hämnd och den lämnade mig stympad.
Det var mörkt när jag vaknade igen och jag tilläts inte ens ett förvirrat ögonblick av glömska mellan sömn och vaka. Jag förstod genast vad som hade hänt och började gråta av förtvivlan där jag låg i lera och blod och rester efter deras misshandel.
Det var vad vi gjorde med brottslingar i hemlandet. Jag hade sett det göras en gång, med ett svärd. Aldrig hade jag varit så rädd, aldrig hade mardrömmarna varit så hemska. Mannen jag sett hade blivit en vinglös, en slav, någon att förakta och någon att ömka.
Jag försökte resa mig, men armarna ville inte röra sig. Jag behöver inte känna efter, jag visste att jag hade stora, gapande sår på axlarna, där vingbenen gått ut. Kanske hade regnet sköljt bort leran. Kanske…
Jag visste att jag var tvungen att söka skydd och kravlade gnyende upp up leran, kröp upp till torrare mark där jag blev liggande med ansiktet mot jorden. Som genom en dimma såg jag hur ett par smådjur kilade fram och snappade åt sig bitar från leran, som om det varit en död fågel som låg där. Jag ville inte se dem, men jag hade inte styrkan att vända bort blicken.
Fram mot gryningen förlorade jag medvetandet på nytt, till kylan och regnet. I drömmen låg jag där igen, under deras grymma slag. Erron skrattade åt mitt skrik, skrattade så att öronen värkte och vingarna skrumpnade bort…
En kort förnimmelse av att bäras innan jag åter föll i sömn och drömde att jag låg där i leran och att smådjuren kom fram för att äta. Blodet fanns överallt, det bubblade ut ur mig för varje hjärtslag, som var smärta.
Benen sprack sönder.
Du är ett barn av jorden nu. Vila, barn.
Varsamma händer rörde vid mig och någonting kylde de hettande såren. Jag vandrade genom feberdrömmar där skriket gång på gång skar sönder alla bilder och skar sönder dem som åskan splittrar himlen eller stenen krossade vingarna. Men det fanns en gammal röst, en snäll röst, som viskade och pratade och sade att allt skulle bli bra.
Var jag döende?
Måhända var jag det, men snarare av chock än av skadorna, ty hur grymma de än var så var de mindre farliga än en avkapad arm eller ett ben. Jag kunde känna såren läka under de där händerna, gamla händer som passade den gamla rösten.
Och så slog jag upp ögonen och såg ett rum fyllt av hyllor med böcker och små askar. Det brann en eld och allting hade ett varmt, gult sken. Ett ljus brann på ett litet bord där det låg ett par öppnade skriftrullar.
Jag blinkade och förstod inte vad det var jag såg. Ett rum? Vems rum? Jag borde ha vaknat i leran, bland blod och fjädrar.
Försiktigt rörde jag på stela armar och kände på min rygg. Det fanns inga sår, men inte heller några vingar och den upptäckten kändes som ytterligare ett slag av stenen. Det var tomt, men jag kunde fortfarande känna strålar av smärta i vingarna som inte fanns där. Det kändes så tomt och kallt utan dem.
Jag satte mig upp och kände mig som någon som berövats sin syn måste känna första gången hon försöker öppna sina förstörda ögon och bara ser mörker.
Jag kommer aldrig flyga igen.
Orden drog genom mitt medvetande och deras innebörd fick det att svartna för ögonen på nytt. Jag skrek till och kröp ihop bland filtarna, försökte dra dem om mig som jag skulle ha gjort med vingarna.
Det gnisslade och knarrade och så hörde jag fotsteg så bekanta att jag för ett ögonblick trodde att det var far, men det var en gammal och krokig man som kom in i rummet, stödd på en käpp. Hans hår var tunt och stripig, ansiktet så fårat att han såg ut som ett gammalt knotigt träd med små gröna ögon. Redan när han kom in genom dörren kunde jag höra hans hjärta bulta, djupt och stadigt. “Äntligen vaken,” sade han och drog fram en pall till sängens sida. “Nu kan du kanske lösa gåtan åt mig, lilla Shéra.”
“Varför kallar du mig så?” viskade jag. Han skrämde mig inte, men det fanns någonting i hans ögon som var… stort. Som om det levde någonting bakom dem.
Mannen skrattade hest. “Just det,” sade han och log mot mig. “Jag visste inte vad du hette, så jag kallade dig Shéra, ’katt’, eftersom jag tyckte att du såg ut som en liten biten katt när jag fann dig.”
Jag mindes skriket och smärtan och drog filtarna tätare om mig. “Du är trollkarlen i tornet.”
Han skrattade igen. “Ja, jag antar det,” sade han. “Och du är gyllene.”
Där fanns det igen, det stora i hans ögon. Någonting som rörde sig, tittade ut med egna ögon genom hans, väntade och betraktade. Någonting så stort… som om solen hade gömt sig i ett ljus.
“Är du draken?” frågade jag försiktigt.
“Du har bra ögon,” svarade han och nickade. Det stora tycktes dra sig tillbaka inom honom, krypa ihop till en liten låga som bara höll löftet om att kunna lysa. “Men mitt namn är Ru. Och vill du nu berätta varför de skadade dig så? Jag har funderat mycket på det, men jag förstår inte.”
“Nu kan jag inte åka hem. Far kan inte åka hem. Han… jag trolovades till en prins och är hans enda barn.”
“Han skulle bli utskämd?”
“Vi skulle få leva på marken, där slavarna bor. De kunde inte skada far, men de ville hämnas på honom och drottningen.”
Ru nickade allvarligt. “Så han kan inte ta med dig tillbaka. Han kunde lämna dig här, förstås, men då skulle du dö, eller hur?”
“Ja,” viskade jag. “Jag kan inte leva ensam. Mor skulle stanna och då skulle far också stanna.”
“Och förr eller senare skulle männen få en möjlighet att döda honom?”
Jag nickade tyst. Erron och Sarod hade köpt sig lite tid. Tillräckligt för att kunna överlista far. Tillräckligt för att göra honom så arg att han begick ett misstag, eller så bedrövad att han blev svag. Det här skulle förgöra honom vad som än hände.
Om inte –
Jag slet till mig Rus bälteskniv och tryckte den mot handleden. Försökte. Bladet stannade mot huden, så nära att jag kunde känna dess egg mot blodet innanför. Ben, inte metall. En kniv av ben.
“Kanske vore det bäst,” sade Ru. “Kanske bäst om du förblev borta, lilla borttappade katt. Då skulle de förstå att du var död. De skulle hitta fjädrarna och blodet. Din far skulle veta vem som gjorde det och jaga dem.”
“Han kunde återvända utan skam,” viskade jag. Kniven darrade i min hand. Så nära, och ändå fanns det någonting som hindrade mig. Ett osynligt grepp, lika obevekligt som deras händer.
“Jag tänker inte hindra dig,” sade Ru. “Om du vill göra slut på det, gör det nu.”
Kniven kändes så tung i min hand, bladet så kallt mot handleden. Jag ville, men kunde bara skaka på huvudet. “Jag kan inte,” sade jag och räckte honom kniven, tittade på honom och visste att han såg bönen i mina ögon. Jag skulle aldrig flyga igen. Det fanns ingen mening med att skada alla andra, ingen mening med att leva.
“Jag kan inte,” ekade han.
Han lade kniven på bordet och lämnade rummet. Jag stirrade på den, på ljuset från elden som speglades i det vita bladet. Varför kunde jag inte? Varför kunde inte han?
Du är gyllene.
Jag somnade snart och drömde åter och åter om skriket, det hemska skriket som stal himlen från mig. Smärtan och fjädrarna som fastnade i leran, blodet som spilldes. De skrattade medan de slog sönder mig. “Nu är du ingen fågel längre,” sade Erron och sågade den sista benbiten från axeln.
Nej, Ru hade gjort det. Han hade sågat bort resterna så att såren skulle kunna läka. Tänderna slog mot varandra i sömnen. Flugorna surrade, de kröp på min rygg. Vingarna gjorde ont, vingarna som inte fanns där längre. Men jag kunde fortfarande känna de brutna benen bulta.
När jag vaknade till var han där igen. Han satt vid bordet och skrev i en rulle. Fjädern i hans händer var svartfläckig av gammalt bläck. “Blev du också klippt?” frågade jag från bädden, utan att lyfta på huvudet.
“Nej,” svarade han utan att titta upp. Kniven låg fortfarande kvar på bordet. “Jag har aldrig haft några vingar. Jag har aldrig sett någon som du förut.”
“Har ni inga herrar?”
“Det finns många herrar här. Konungen i Lhara Elidor, hertigarna av de tolv städerna, magimästarna i Werith. En del kallar mig sin herre, för att jag är draken. Men, Shéra, jordens barn har inga vingar.”
Jag slöt ögonen igen och tänkte på det stora hav som druckit världen. Det hade skonat dessa öar, men folket här hade inga himmelsherrar. De var alla bundna till jorden, herrar liksom slavar. Jag lyssnade till ljudet av fjäderpennan som skrapade mot pergamentet, till prasslet när Ru vände på det, till sprakande från elden.
Vi var högt uppe. Jag kunde känna luften omkring oss. Det fanns vindar. De ven utanför, snabba och fria. Jag lyssnade till dem och grät för att jag inte kunde nå dem.
“Stanna här hos mig,” sade Ru. “Det har gått många dagar. De har letat efter dig, men de hittade bara fjädrarna. Din far vet inte vad som hände. Det kan ha varit ett vilddjur. De fann spår i närheten. De båda männen är rasande. De trodde att du skulle hittas. Om du är död så är du värdelös för dem. Din mor gråter, men hennes tårar hindrar inte din far från att återvända.”
“Varför talar du mitt språk?” viskade jag. Jag kände mig så blek och liten.
“Jag tittade på dina tankar när du sov,” svarade trollkarlen. “Jag såg sjunkna städer och okända öar. Jag försöker rita dem, men det är svårt att minnas.”
Jag frågade ingenting mer den kvällen, men jag tittade länge på honom. Han rörde sig så underligt. Inte för att han var gammal, utan för att han inte hade några vingar. Han satt annorlunda. Han stod annorlunda. Han var snabbare, trots sin ålder. Benen såg starka ut men han var inte lika kraftig över bröstet som vårt folk.
Han tittade sällan upp, men när han gjorde det kunde jag skymta storheten i hans blick. Hjärtslagen ville aldrig riktigt tystna och efter ett tag blev det svårt att avgöra ifall jag hörde hans eller mina egna.
Det dröjde tre eller fyra dagar innan jag lämnade bädden. Jag var då ensam i rummet. Det var med stor möda och vilja som jag tvingade benen över kanten. När fötterna rörde vid det kalla golvet stack det i dem som nålar. Jag hade ingen balans, visste inte vart jag skulle göra av armarna. Samtidigt kände jag mig så lätt utan vingarna att jag blev yr.
Ett par stapplande steg tog mig fram till ett fönster, varifrån jag fick utsikt över en vintervit dal. Vinden var lugn, men jag kunde känna den mot ansiktet. Ögonen slöts och luften strök min kind. Jag såg med hjärtat vindens floder genom himlen, strömmarna och stiltjen, de farliga groparna och den förrädiska östan som förmådde kalla på stormen. Det doftade av hav och skog och mylla och moln.
De möts här. Alla möts här.
Jag satt i fönstret medan solen steg och föll. Jag kände henne värma luften och få den att strömma, flyta, och skapa ett vackert landskap av en klar himmel. Det rörde sig, men så gjorde också träden nedan och vattenfloderna. Djuren smög genom skogen och lämnade spår i snön.
Solen rörde vid bergens silhuetter i väster när vandraren kom till tornet. Det var en vinglös, klädd i grönt och grått. Han bar ett pilkoger på sin rygg och rörde sig så naturligt, som om det inte saknades honom någonting. Han mötte Ru nedanför tornet och de kramade om varandra. Det såg så märkligt ut. Jag hade aldrig sett det förut, förutom när en förälder håller om ett barn som inte har fått sina vingar än.
Jag lyssnade vid dörren och hörde dem skratta och prata någonstans längre ner i tornet. Vad talade de om på sitt eget språk, förvridet av stenens eko? Vilka var dessa män, som omfamnade varandra som av kärlek?
Mitt mod skrämde mig när jag sköt upp dörren och gick nerför de svindlande trapporna, ner i tornets innandöme. Det var djupt och mörkt, men mörkret hjälpte. Jag slöt ögonen, höll filtarna tätt om min nakna kropp och stödde mig mot väggen. Det kändes som att lära sig gå igen, men det var lättare än jag trott och den lättheten fick en ny rädsla att börja växa inne i mig. Jag ville inte att det skulle vara lätt, jag var rädd för att komma över det som hänt, skrämd blek av tanken på att mitt hjärta skulle välja livet.
Vid botten av trappan fanns en dörr som stod på glänt. Från andra sidan strömmade solljus. Jag skymtade Ru i rummet bortom. Han pratade glatt på ett språk som lät både främmande och bekant. Jag hade hört orden förut.
Genom springan såg jag männen omfamna varandra igen, varpå jag hörde främlingens steg avlägsna sig. En dörr som öppnades och stängdes. Skulle han komma tillbaka? Jag förstod inte den plötsliga saknaden jag kände.
“Kom hit,” sade Rus hesa röst.
Jag sköt upp dörren och gick ostadigt in i rummet, som visade sig vara en stor kammare där en eld brann i en eldstad. Det fanns ett par bänkar och ett långt bord, tomt sånär som på ett par odiskade grytor. “Vad är det här?” frågade jag och såg mig omkring.
“Man kallar det drakens hov,” svarade Ru och slog sig ner vid bordet. “Man kommer hit när man söker mig, och då finns jag här. Har du sett draken, lilla katt?”
Jag mindes draken från drömmen och nickade, men Ru skakade på huvudet och höll fram sin öppna hand. Ådrorna stod ut från armen, svullna och blå, men samtidigt gyllene och gröna, som om färgerna flöt med blodet från de hjärtslag som aldrig tystnade. Hans ögon rörde sig och tårades, men det stora där bakom bröt aldrig fram.
“Vi är ett,” sade han. “Men jag låter sällan draken vakna. Jag är gammal och draken är stark. Jag fruktar att jag inte längre kan tygla hans styrka.”
Vad är det du behöver?
“Snart ger sig ditt folk av. De vill söka efter fastlandet.”
“Hur vet du det?”
“Draken är jorden, flicka. Jag har länge lyssnat till dem.”
Den gamle haltade bort till ett skåp bredvid elden och tog fram något slags handarbete. Det såg ut som om han höll på att spinna tråd med en kvinnas handslända.
“Berätta då för mig vad de säger.” Jag satte mig mitt emot honom och tittade på medan han nystade av en längd av de tjocka trådarna och fäste hårstunna gyllenstrån vid sländan.
“Tror de att jag är död?”
Ru snurrade sländan och spann en tjock tråd. “De vet inte,” svarade han. “Din mor gråter, din far är arg och misstänker alla. Han vet inte vilka han kan lita på. Han är rädd, ty han vet inte om det var ett djur eller en man som tog dig. Han ångrar att han inte reste ensam.”
Jag tittade på sländan som snurrade framför den gamle, tråden som skapades mellan hans fingrar. Jag sträckte fram handen för att röra vid tråden, men den var tunn och vass och stack mina fingrar. “Vad spinner sländan?” frågade jag och sög blodet från fingertopparna. Tråden började bli röd.
“Den spinner guld och blod,” svarade han och nystade upp ett par längder innan han kastade sländan på nytt.
Vad ska tråden binda?
Senare hjälpte han mig upp till tornrummet igen. Han lade fram pojkkläder med hela ryggstycken, sådana de vinglösa bar. Jag rös när jag såg plaggen, men så snart han hade gått drog jag på mig skjorta och byxor. Kniven låg kvar på bordet och när jag såg den visste jag vad jag måste göra.
Jag tog en av filtarna från bädden, en brunaktig yllefilt, och skar ett hål på mitten. Jag drog den över axlarna, skar till en rem av en annan filt och knöt om midjan. Hjärtat bultade, jag var tvungen att skynda mig. Jag trodde inte att Ru skulle stoppa mig, men jag ville heller inte bli upptäckt. Jag knöt in ett bröd han lämnat åt mig och gick ut genom dörren.
Nerför trapporna, ut genom rummet där nere. Lyfte haspen från ytterdörren, klev ut i kvällningen. Frosten isade och krasade under fotsulorna, men jag var lätt, så oerhört lätt. På ett sätt var det som att vara liten igen, så liten att minnena knappt fått fäste ännu.
Jag hade aldrig tidigare tänkt på hur höga träden var, ty jag hade alltid kunnat höja mig över dem. Tornet, som jag lämnade bakom mig, var enormt. Det var en jätte som nådde en värld jag hade förlorat. Den såg ner på mig och hånade mig för att jag var så liten nu.
Världen hade vänt sig. Himlen och jorden hade bytt platser. Det fanns inte längre någon vind som kunde lyfta mig, inga fjädrar att skyla mig.
Men jag hade kniven.
Och jag mindes åt vilket håll viken låg. Jag visste inte hur man hittade vägen under träden, där ingen sol och inga stjärnor kunde leda, jag visste inte hur lång tid det skulle ta att gå så långt, men för vart steg jag tog blev jag stadigare. Jag hittade långsamt balansen igen, men allting kändes så fel. Jag saknade tyngden på ryggen, men jag behövde den inte och den insikten slog lika hårt som stenen gjort.
Men än kunde det sluta. Än kunde jag dö.
Jag sov under träden den natten, men vaknade när månen stod högt av att jag rullat över på sidan. Det var för hårt och knotigt att ligga på rygg, som jag var van. Jordens dofter var starka trots den frusna marken. Jag försökte ta in alla dessa intryck, men märkliga ord kom för mig:
Jag är gyllene.
Vad det betydde förstod jag inte, men jag såg på snöflingorna som dalade ner, så lika små speglar man lätt kunde fastna i om man tittade för djupt. De var mer glittrande än vinterns vanliga tårar, men det var inte snön som hade förändrats. Det var denna vingburnas tankar som hade bundits till frosten, där drakens hjärta bultade.
Det var förmiddag nästa dag när jag äntligen hörde havet igen. Vid det laget var fötterna såriga och frusna. Frosten skar in som knivar för varje steg, trots att jag skurit trasor av filten för att knyta om dem. Jag kände inte igen kusten, men längre bort såg jag en udde som mycket väl skulle kunna omsluta viken där vi landstigit. Inga vingburna syntes på himlen, inga moln över havet.
Jag åt brödet från tornet och drack vatten från en bäck som förenade sig med havet. Jag drog kniven för att känna på eggen och upptäckte då att en tråd klibbat fast på bladet. Den såg precis ut som den Ru hade spunnit, skiftade i blod och guld tills de båda blandades till en fin, kopparröd nyans.
Efter att ha klättrat runt udden lade jag mig att vila en stund. Jag kunde inte smyga mig in i lägret förrän mörkret fallit. Sömnen kom fort, ty än var jag matt efter det oerhörda som hänt mig. Jag lyssnade till drakens hjärta och kände mig trygg, men så snart drömmen kom hörde jag åter det ohyggliga skriket som slet sönder till och med mörkret ovan. Stenen föll, om och om igen, och jag vaknade med brutna vingar.
Det fanns en röst i stormen. Draken talade i åskan.
Natten hade kommit, så jag dröjde mig inte kvar. Jag fortsatte över en mindre höjd och upp på klipporna ovanför lägret. Eldar brann nedan, i viken låg skeppet för ankar. Man hade byggt små skydd på stranden, lutade tak som gav skydd från regn och havsvindar. Jag satt stilla, liten och osynlig bland buskarna, tills jag kunde se vaktposterna i träden. De var inte svåra att upptäcka. Deras vingar var så vita att till och med stjärnornas bleka sken avslöjade dem när de rörde sig så att kapporna öppnade sig.
En flicka kunde smyga sig förbi dem i skydd av skuggorna.
En flicka kunde finna de män hon hatade, sovande i natten.
Men när jag sökte fick jag syn på mor och far. De låg sida vid sida under ett tjockt täcke, tysta och sovande, stilla och drömmande. Jag gick bort till dem och satte mig på knä utanför vindskyddet. Varje rörelse kändes ny och saknaden värkte i mitt bröst. Jag såg deras vingar under täcket, deras vita fjädrar som kunde känna vinden och nå ovan moln, där solen aldrig går förlorad.
Mor som fångat mig och hållit om mig hårt när vindarna svept bort mig som liten, far som lärt mig så mycket och berättat för mig om de heliga drakarna. Jag hade kunnat sträcka ut en hand och röra vid dem. Jag hade kunnat höja min röst och säga deras namn, men avståndet mellan oss var för stort. Det var en storm, en drakes röst.
Farväl.
En del av mig hoppades att de skulle slå upp ögonen innan jag hann därifrån, att de skulle upptäcka mig och gråta och trösta mig och ta mig hem, hur hårt det livet än skulle bli. Men deras ögon förblev stängda. Nattvinden dolde mina fotsteg.
Jag behöver inga löften.
Jag behöver ingen tröst.
Jag ska inte frukta.
Och så fann jag dem, de som bar månliljan på sina pannor. Erron och Sarod och två av deras olycksbröder. De delade ett vindskydd i utkanten av lägret, långt från elden, men nära en av vaktposterna. De sov så stilla och lugnt, utan någon vetskap om att deras liv snart skulle vara över.
Jag knäböjde vid Sarods sida och drog kniven av ben. Den liknade en tand i mörkret, lysande vit och redo att hugga. Jag lät den vila över mannens hals, men min blick föll på hans skrumpna vingar och jag kunde inte längre känna något hat mot honom. Han var också klippt. Kanske önskade han att jag skulle ta hans liv. Kanske låg han vaken och önskade, bad tyst i sina tankar att flickan skulle sluta tveka och sänka kniven i hans strupe, så att han kunde dö och födas igen med nya vingar.
Då ska du leva som straff.
Jag vände mig tyst om till Errons sida. Nattvinden tilltog. Någonstans ven den genom klippor och sprickor. Långt borta knakade det i isen. Granarnas barr ströks mot varandra av vinden, en ensam syrsa spelade. Det var ingen sång, det var ett utdraget skrik och en varning för att dröja sig kvar på denna plats.
Jag såg på Errons ansikte. Det var svårt att hata en man som sov på lugnt, som vore han ett litet barn som vilade tryggt och säkert nära en far och en mor som skulle beskydda honom. Men så mindes jag skriket och mardrömmarna. Fars ord, när han berättade hur man måste övervinna de onda drömmarna för att finna mod och bli större.
Kniven var stadig när jag höll den över hans hals och tog tag med båda händerna om skaftet. Jag bad tyst i mina tankar, till draken, att han skulle leda kniven och låta mannen dö. Ett hjärtslag. Kniven tillhörde draken. Den var en del av honom och den skulle lyda mig.
Erron slog upp ögonen och tittade rakt på mig. Hans läppar rörde sig, tänkte han skrika? Jag sänkte kniven ner i hans hals. Den gled ner utan motstånd, så lätt som om köttet varit vatten. Han spärrade upp ögonen, rörde händerna för att hindra mig, men kniven sjönk djupare och djupare in. Han försökte tala, men munnen var fylld av blod. Drakens tand tystade honom.
Drakens tand.
En fruktansvärd insikt strömmande plötsligt in i mig, strålade genom hela min kropp som av smärta. Jag drog till mig kniven och stirrade på den medan Errons blod rann ut över mina fötter. Det var en tand.
Nej!
Jag tog kniven och sprang, fortare än jag någonsin sprungit. Det fanns inga vingar som höll mig tillbaka, ingen vind som vare sig fångade mig eller föste mig fram. Jag sprang och kände mitt hjärta slå fortare och fortare. Frosten krossades under fötterna och jag lämnade spår av blod i det vita landet.
“Drake!” skrek jag ut i skogen. Kniven var så tung i min hand. Överallt fanns det hjärtslag. Skogen hade blivit en levande varelse, en jätte i vars buk jag var fångad. “Drake!”
Vinden viskade och ur natten kom drakens röst, stulen från åska och storm och jordens djup: “Det är fullbordat.”
“Du ljög för mig!” skrek jag.
Vinden drog genom mitt hår. Jag slängde kniven på marken och väntade på drakens svar, men den som steg ut från skuggorna var Ru, stödd på sin käpp men med drakens styrka i sina ögon. “Gjorde jag?” frågade han.
“Det var din röst i stormen! Du tvingade fram den!”
“Ja,” svarade han stilla.
“Du… var det du som fick Erron och Sarod att göra såhär mot mig?”
“Ja,” svarade han. “Jag talade i deras drömmar.”
“Du spann tråden för att binda mig.”
“Av guldet från dina ögon, blodet från ditt hjärta.”
Jag tittade på kniven på marken. Det böjda bladet som jag trott var ben. “Och kniven?”
“Du mottog frivilligt drakens gadd och skar själv bort ditt förflutna. När du gjorde det, gav du dig själv till mig.”
Ru steg fram och plockade upp kniven från marken. Varje steg var medvetet, varje rörelse stor. Kniven låg väl i hans hand. Den hörde hemma där. Han betraktade den som en far ser med stolthet på sin son. “Jag såg in i era tankar när ni sov,” sade den gamle. “Jag såg många ting. Ni är gyllene. Ni är ljuset dessa land har förlorat. Kraften du bär med dig från himlen kan tämja draken i mitt bröst.”
“Du fångade mig,” viskade jag och sjönk ner på knä i frosten. Allting han hade gjort… kniven. Jag hade klarat av att ta mitt liv med vilken annan kniv som helst. Men inte med drakens tand, ty den var hans och han tänkte inte låta mig dö.
“Jag gjorde ingenting,” sade Ru. “Du gjorde allt det där. Du lät mig till och med ge dig ett nytt namn. Du gav mig aldrig ditt eget.”
Det var sant, allt han sade. Jag hade låtit honom kalla mig för det namn han valt. Jag drog själv kniven från hans bälte. Jag dödade Erron. Jag sade farväl till far och mor. Och nu hade jag kommit till honom.
“Ge mig tillbaka mina drömmar,” bad jag, men utan tårar. Varför kunde jag inte gråta? “Låt mig slippa höra skriket.”
Ru skakade på huvudet. “Du kommer höra det tills du är redo att låta vingarna vara förlorade. Kom med mig nu, jag vill visa dig skogen så att du må lära känna den och lära oss mysterierna från den förlorade världen, så att du en dag må bli min dotter och fjättra draken.”
“Draken…?”
Ru sträckte fram handen till mig. Jag tog den och lät honom hjälpa mig upp. “Följ med mig nu,” sade han. “Jag behöver dig. Vårt folk behöver de gyllene.”
“Jag förstår inte,” svarade jag, men någonstans inombords gjorde jag kanske det. Att vara gyllene… solens och himlens barn. Allt vi lärt om stormen och vinden, havet vi övervunnit och korsat. Vägen till våra land. Jag såg i den gamles ögon och visste att han åtrådde denna kunskap. Draken var stark i honom, men än kunde han kämpa mot den.
“Skogen är djupare är himlen,” sade Ru. “Kom med mig, Shéra.”
Jag tittade på trädens kronor ovan, de lövlösa grenarna, granarnas mörka skepnader i natten. Lyssnade till nattvinden, till havet. Ugglans ensliga läte, en nattsyrsas spel. Jag kunde inte återvända till himlen. Inte återvända till tornen.
Låt då detta bli mitt rike.
Bergens mörka former i fjärran, den lilla bäckens porlande. Låt det bli mitt, låt mig känna dem.
Det var det okända, och det kallade på mig och fick mig att längta. Längta efter att utforska dessa skogar och se en ny värld, en som ingen någonsin hade sett. Jordens värld, genom himlens ögon.
Och dess herre, Ru, som talade med drakens röst. “Det finns liv här,” sade han. “Stanna.”
“Jag ska,” svarade jag och i det ögonblicket kände jag hur mina ord besegrade avtalet mellan oss, ty det fanns inga lögner inför lögnernas fader. Han som spinner den gyllene blodstråden.
Låt det inte finnas någon mer död. Ingen mer synd, inga fler straff. Låt dem ge sig av, resa hem och berätta historien om dottern de förlorade till skogen och om skogens hämnd. Låt dem tro när de går ombord på sitt skepp, att jag är förlorad. Låt dem återvända hem utan skam, och låt varje man i riket känna min faders namn.
Låt där finnas liv.
Och låt draken höra mig ge orden frivilligt och utan lögner, så att jag en dag må få upprättelse och hämnd.
Jag tittade upp på den gamle och gav honom mitt liv med orden: “Jag ska leva.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *