Bortom Tid och Rum

5 februari 2009

Detta är inget epos om modiga hjältar som kämpar sig igenom horder av odjur och fallna själar, för att rädda en fager mö och återställa freden. Ej heller är det en skildring av äventyrslystna vandrare som finner rikedomar större än de kunnat drömma om. Det är inte en saga om älvor och troll som berättas vid brasan kalla vinterkvällar. Om det är vad du väntar dig kan du lika gärna sluta läsa och ägna din dyrbara tid åt något meningsfullt. Det här är ingen berättelse om hjältemod, skatter eller sagoväsen. Nej detta, mina vänner, är berättelsen om en bok…

Han föll… hur länge eller varifrån hade han inget begrepp om, inte heller vad som väntade honom i slutet av fallet. Färger och skuggor susade förbi honom, ett virvlande töcken av okunnighet och sällsamheter, sådant han inte förstod sig på. Han kunde ha fallit i timmar, han kunde ha fallit i dagar, han kunde ha fallit i veckor, månader… år. Han kunde ha fallit i ett par sekunder. För alla har vi väl varit med om hur en sekund förvandlas till en evighet när man faller, det är inte tillräckligt med tid för att man skall hinna reagera och få grepp om något, men dock tillräckligt med tid för att man skall hinna tänka igenom de misstag man gjorde och bilda sig en uppfattning om sin sorgliga belägenhet.
Hans fötter slog i marken med en duns. Han stod på ett golv av välslipad marmor, svart och tindrande likt himlen en klar natt. Gyllene ciseleringar löpte i böljande linjer åt alla håll, i ett mönster så avancerat och praktfullt att det ligger bortom geometrins alla gränser, omöjligt att efterlikna, trollbindande som endast det perfekta kan vara. Väggarna var även de praktfulla, med vackra bårder av silver och guld föreställande det abstrakta vi endast i fantasin kan sätta ett finger på. Den släta, grå ytan över vilken bårderna löpte tycktes vara helt fri från skarvar och fogar och så blank att man kunde spegla sig i den. Han befann sig i en korridor, upplyst av ett sällsamt sken som tycktes härröra från allt och inget på samma gång. Från vägg till vägg böjde sig otaliga valvbågar av glas över det vackra golvet och kastade tillbaka dess reflektioner genom tusentals små prismor, vilket fick honom att tänka på diamanter. Framför honom tycktes korridoren sträcka sig i all oändlighet; bakom honom reste sig en vit tomhet likt en tredje vägg, omöjlig att forcera och ständigt påminnande om hur oändlig tomheten är. Om det var därifrån han hade fallit, eller från en okänd öppning i det högt belägna taket, visste han inte, men det hade ingen verklig betydelse. Något kallade på honom, ljudlöst men samtidigt öronbedövande.
Han började gå. Hans lugna och stillsamma steg gav eko längs de släta väggarna och fick det nästan att låta som om någon gick honom till mötes längre fram. Han hade all tid i världen. Hans svarta mantel var slät och skrynkelfri, det långa, vita håret prydligt bakåtkammat och den blanka, figursmidda stålskjortan välpolerad, han var så förberedd man över huvud taget kunde bli. Om någon kunde se honom nu, skulle de inte kunna föreställa sig vad han hade gått igenom för att komma just hit, där han nu var. Han kände det som om ett livslångt sökande snart skulle vara till ända, samtidigt som en annan känsla antydde att hans mål för evigt var utom räckhåll. Vad hans mål nu än var…
Han kastade en blick över axeln. Den vita muren av tomhet reste sig fortfarande precis bakom honom, trots att han hade gått en bra bit, precis som om den följde efter honom. Det skall inte sägas att han blev förvånad, ty det vore en lögn, tvärtom var det nästan vad han hade förväntat sig. Inte för att han hade några tidigare erfarenheter, det var bara som han hade känt på sig. Det var en tröst för honom. Känslan av att det inte fanns någon utväg annat än framåt. En känsla, som i ord inte går att beskriva för någon som inte själv har upplevt den.
Ekot förändrades och han vände återigen blicken framåt. Korridoren övergick i en enorm sal, så vid att de bortre väggarna inte ens kunde anas. Att blicka upp mot dess tak tycktes omöjligt, eftersom det inte fanns något att se. Endast mörker. Ett djupt rotat mörker, en häpnadsväckande sal, en överväldigande tomhet; en annan tomhet än den som fanns bakom honom. Tomheten bakom honom var evighetens tomhet. Framför honom var det en sal så stor och makalös att det kunde ses som en tomhet i sig, men han visste att så icke var fallet.
Han beträdde salen, vars släta golv var purpurrött och helt saknade de konstfulla ciseleringar som hade funnits i korridoren. Han såg sig återigen om: bakom honom fanns inte längre någon korridor utan blott den vita, ogenomträngliga väggen. De två tomheterna möttes, en tyst pakt slöts mellan dem. För första gången kunde han gå framåt utan att tomheten följde honom i hälarna, den höll sig på sin kant och tycktes avvakta. Framåt var det alltså.
Vem som helst hade kunnat berätta att där inte stod något att finna i den till synes oändliga salen, men han var inte vem som helst, därför fann han faktiskt något. Till en början syntes ingenting, men sedan kunde han varsebli ett svagt skimmer i luften. Det var en trappa av glas: genomskinlig och felfri och lätt att missta sig på om man inte väntade sig att den skulle finnas där. Den ledde upp till mörkret ovanför och han tvekade, men blott för en sekund. Han beträdde trappan och därefter påbörjades en långsam och jämn stigning upp genom luften. Trappstegen var glatta, men inte ishala, ett par lugna fötter letade sig utan problem upp för dem, hans fötter.
En evighet senare stod han med ens på trappans krön och framför honom fanns det som hade kallat på honom i alla hans drömmar och under alla okoncentrerade stunder. På en silverne pulpet med vita emaljkanter låg den vackraste bok man kan tänka sig, med safirblå läderpärmar och kritvita blad. Titeln stod skriven i guld, men bokstäverna var så snirkliga att det inte gick att utläsa vad som stod skrivet eller ens försöka tolka det. Den första bokstaven kunde dock med lite god vilja utläsas som ett ”T”. En bok… han kunde inte låta bli att känna sig en smula besviken. Han hade väntat sig något helt annat, till exempel Erexars stav, men icke desto mindre gick han fram till boken och slog upp första uppslaget: tomt. Han bläddrade vidare, men samma vita tomhet återspeglades på samtliga av bokens sidor, något som fick honom att tänka på tomheten han nyligen hade lämnat bakom sig. Han slog ihop den igen.
Först nu blev han medveten om pennan av grönt trä som låg bredvid boken, utan spets eller bläckhorn att doppa den i. Avsaknaden av spets till trots rådde det inga tvivel om att det faktiskt var en penna: det var något speciellt med den, han kunde… känna den. Den dolde starka krafter, precis som – insåg han nu – den meningslösa boken. Genom ett plötsligt infall tog han pennan och slog åter upp boken. Det prasslade om de torra sidorna, men det var också det enda. Med darrande hand satte han pennan mot papperet och började skriva:

Tellustar, bespottad magikeradept av Lövet, trefaldigt förkastad från den Högre Lärans skola och totalt misslyckad.

Bokstäverna syntes som röda sträck, som allteftersom mörknade och sedan förblev svarta – såvida de inte helt enkelt blev så pass mörka att ett öga inte kan urskilja att de blev än mörkare. Boken svarade, med silverne bokstäver som förblev i den glans de framträdde.

Var hälsad, Tellustar, bespottad magiker av Lövet, trefaldigt förkastad från den Högre Lärans skola och totalt misslyckad, har du funnit vad du kom för?

Han häpnade. Det hände helt enkelt inte att en bok kommunicerade med en, det var emot fysikens alla regler och lagar, likväl låg beviset där framför honom för alla – det vill säga honom själv – att se. Utan en tanke på konsekvenser fortsatte han ivrigt:

Nu har jag det…

Det gläder oss, svarade boken.

Vilka är ni? Tellustar kunde inte låta bli att fråga. Det var inte varje dag man konverserade med en bok som benämnde sig själv i förstaperson pluralis.

Vi är de som alltid har Vetat, kom bokens svar. Vi är de som Vet. Vi är de som kommer att lära sig…

Kan ni lära mig? en högst logisk fråga, även om Tellustar redan på förhand gissade svaret. Enligt logikens alla lagar fordrar vissa påståenden en efterföljande fråga av en förutbestämd sort, så även i detta fall.

Ja…

Han bestämde sig för att formulera om frågan:

Vad kan ni lära mig?

Allt…

Om ni nu är de som Vet, berätta då för mig vad jag vill veta.

Allt…

Hur lång tid tar det att lära sig?

En evighet…

Är det möjligt? Tellustar var inte ängslig, han var bara nyfiken, och fylld av frågor.

Ja, men det har sitt pris. Att veta allt medför konsekvenser…

Vad för konsekvenser?

En evighet av vetande. Ty evigheten krävs om vetandet innefattar allt…

Tellustar funderade. En evighet var en väldigt lång tid, men tänk så mycket man skulle hinna med på den tiden. Tänk vad man kunde skapa, vad man kunde förändra, vad man kunde lära ut till andra. Det var en tämligen liten insats om det resulterade i kunskapen om allt. Han hade redan blivit bespottad av sina jämlikar, hånad av samhället, förkastad från den Högre Lärans skola, missförstådd och misslyckad trots sin oöverträffade begåvning – ingen annan än han hade kunnat hitta hit, till denna alternativa rymd, där gränsen mellan tiden och rummet var hårfin. Nu skulle han kunna ändra på allt detta, han kunde grunda en egen skola för den Högre Läran. Han hade inget mer att hämta där han kom ifrån. Den enda vägen är framåt. Det var inte svårt att bestämma sig. Han tog pennan i ett beslutsamt grepp och skrev:

Jag accepterar det.

Ingenting hände. Han blev förbryllad och började fundera på om han hade förorättat boken på något vis. Han hade precis formulerat ett nytt svar i huvudet när bokens svar till sist kom, det växte fram, bokstav för bokstav.

Ditt beslut är oåterkalleligt. Du blir den som alltid har Vetat, den som Vet, den som kommer att lära sig. Du är nu en av oss…

”Nej”, flämtade han, men för sent. Tomheten kom farande, tomheten som i tysthet hade väntat bakom honom, den vita väggen som evigheten utgjorde. Den kom nu emot honom och han hade inte en chans att värja sig. Viskningar hördes ur den: Du är Vi, Vi är Du… Tomheten slukade honom, och upplöstes sedan i vita dimsjok. Återigen härskade den mörka tomheten i salen.

Vi är de som alltid har Vetat, vi är de som Vet, vi är de som kommer att lära sig…

En enorm sal utan slut, en trappa av glas, en silverne pulpet, en bok utan text, många var de som hade sökt efter svar och alla är de nu ett med dem. Detta är berättelsen om en bok, och dess titel är Tellustar…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *